Triathlon – Sida 3 – Oskar Djärv

[30K och BMC och FCK]

En grej jag länge velat dela med mig av är det faktum att två duktiga triathleter och sköna grabbar här i Falun har gått ihop och startat ett mycket intressant företag. 30K Solutions är namnet och de har både hemsida och facebooksida. De säljer en massa coola prylar, skor och cyklar och bedriver olika typer av coaching och håller i tester och matlagningskurser och massor av annat. Dessutom kommer de även att öppna lokal här i Falun inom kort! Och just ja, Stefhan Andersen och Jonas Bergkvist är de som ligger bakom verksamheten alltså, om ni inte redan känt på er att det var dem när jag skrev ”två duktiga triathleter och sköna grabbar”. Tilläggas bör att de även är mycket drivna i det de gör och väldigt kunniga. Det räcker alltså oftast inte med att vara duktig och skön för att lyckas driva igenom en sådan här sak. Oavsett så önskar jag dem ett stort lycka till, och jag både hoppas och tror att det kommer bli riktigt bra!

En annan grej som är mycket spännande är att de säljer cyklar av det schweiziska märket BMC. Och som ni alla vet så är ju cyklarna från BMC svårslagna vad det gäller typ allt. Aerodynamik, design, lackering, smarta lösningar.. Nej, jag ska inte överdriva, men de känns väldigt gedigna och väldesignade, dessutom ruskigt snygga. Därför är det såklart extra kul att jag själv byter från min trogna Aeroad till BMC:s värsting-aeroracer ”Timemachine TMR01” med integrerade bromsar och kolfiber överallt. Så nu finns det inte mycket kvar att skylla på om cykelbenen inte skulle råka duga vid något tillfälle. Eller ja, jag har inte den värsta Shimanogruppen på, men jag känner att mekaniska Ultegra kommer man ganska långt med.

En tredje mycket kul och även cykelrelaterad grej är att jag kommer att prova på att vara cyklist på riktigt i år, eftersom jag fått äran att vara med i Falu CK:s elitlag denna säsong. I cykel då alltså. Planen är att lyckas stuva in så många tuffa, spännande och lärorika cykeltävlingar som möjligt i sommar, utan att hämma triathlontävlandet givetvis. Men det finns många fördelar med att tävla i cykel. Man blir stark i benen, man lär sig hantera cykeln, man har kul, man lär sig saker, och att cykeltävla kan man ibland göra istället för att cykelträna. Ibland vore det såklart bra att vara i cykelform också om man vill få ett bra resultat, men det är svårt att utmana de som är cyklister på riktigt.

Närmaste cykelrelaterade evenemang är att försöka ge mig av till Uppsala i helgen och testa cykelbenen på allvar. Det blir då i Sveriges enda UCI-lopp (på herrsidan) som dessutom är en del av Europatouren, Scandinavian Race, på lördagen. Och i Skandis GP (senior) på söndagen. Scandinavian Race går i form av 15 varv runt Uppsala med varvning vid slottet och en tuff stigning i form av Pollacksbacken varje varv. Ett varv mäter 12,9 tekniska kilometer långt så den som är matematiskt lagd kan snabbt räkna ut att sträckan blir 194 km. Det är långt för en kortdistanstriathlet det. Och kanske alldeles för hårt motstånd egentligen. Men, men. Söndagens Skandis GP kommer gå lite i revanschens tecken eftersom jag punkterade bort mig där förra året. Kommer ställa upp i seniorklass i detta lopp för att minimera risken att bli sjukt avhängd direkt, samt gå i backen.. 15 varv á 2 km, inklusive en stigning hela vägen nerifrån ån upp i Redivivabacken och upp till slottet och sedan ner från slottet på andra sidan på gatsten och sedan vidare nerförsbacke på gatsten vid domkyrkan. Tekniskt och tufft med inte mycket vila. Det roliga är att banan för SM i Uppsala Triathlon i juni kommer att vara på nästan samma bana! Bra träning.

Meeeen som ni kanske läste i förra inlägget så har ju inte direkt hälsan varit på topp i veckan som varit, så vi får se hur kroppen reagerar! Men jag drar ner till start och håller tummarna. Starten på lördagen går kl 12:00, och på söndagen kör vi herrseniorer redan kl 10:30. Mer info finns på Upsala CK:s hemsida.

Den uppmärksamme kanske tänker, men vad händer med Rembo IK? Dumpar Oskar sin modercykelklubb? Och som svar på de frågorna kan jag säga att jag inte dumpar mitt kära Rembo IK helt och hållet. Dels kommer jag fortsätta tävla i längdskidor för klubben, samt dels säkerligen representera Rembo IK på motionslopp och på träning. Jag har ju inte cykelkläder i sådant överflöd att jag bara kastar bort min vackra klubbdress. Medlemskapet i Rembo IK är liksom inget man bara avskriver sig, och dessutom kan jag ju inte ändra på var jag kommer ifrån.

IMAG3275x — Vackert. Fast framhjulet har snurrat lite så bilden blev ju inte perfekt. Och så ser det ut som att växelreglagen pekar rakt upp, men jag kan försäkra er om att de inte gör det..

oskar003 — Ny dress. Ny cykel. Mot nya framgångar.

Hälsningar med förhoppning om sommarens intåg
Oskar

ETU Melilla

Nu har det i vanlig ordning gått ett tag sedan det senast skrevs något här. Men sedan senast det skrevs något här så har det i vanlig ordning också hänt en del grejer. Så jag har försökt att fatta mig hyfsat kort, och i någorlunda kronologisk ordning, så ni orkar läsa… Om ni inte orkar läsa så finns det några bilder också.

Playitas

Först och främst så har jag hunnit vara på Fuerteventura, och då närmare bestämt på den beryktade träningsanläggningen Playitas. Hotellet där har också en beryktad buffé, som även denna gång tog knäcken på en. Inget deffande här inte. De som åkte ner på lägret var från Triathlongymnasiet i Motala och från Dala Sports Academy här i Falun, med Marcus Wernström som coach. Det blev ett riktigt bra läger faktiskt, många bra timmar i värmen och det blåste inte så för jävligt som det kan göra. Själv så drog jag ner lite på antalet timmar för att bygga lite fräschhet inför Europacupen i Melilla jag skulle köra ganska tajt efter lägret.

Gällande träningen så fick jag rejält med stryk i bassängen vilket tog ner mig på jorden lite, men jag tror det var bra inför tävlingen och så där. Gabriel och Axel simmade som fiskar. Jag fick tjejstryk också, av hon Emma Varga (inte släkt med Richard Varga, men det måste ligga nåt i att heta Varga och simma fort..). Hursomhelst, något som var riktigt kul var att jag faktiskt körde två hårda löppass där nere också. Gabriel sprang ju ifrån oss alla, det får man vänja sig vid bara.. Men jag sprang rätt snabbt själv! Utan att få ont någonstans. Riktigt kul.

Efter en vecka drog jag, Gabriel, Axel, Marie och Emma hemåt, medan DSA-grabbarna Jonatan och Rasmus stannade kvar på ön en hel vecka till för att träna på lite till (men alla vet ju att det bara blev paraplydrinkar i solen hela den veckan, am I right?). Och som ni ser av bilderna nedan så var det faktiskt mest en enda lång photoshoot hela veckan kan man säga (Neeej då, det var bara Wernström som var flink med kameran).

ETU Melilla

Åkte hem till Sverige någon dag och hann bland annat med ett cykelpass i hagelstorm hos Olof i Uppsala innan flyget bar mig söderut igen. Och på Arlanda mötte jag upp med Mikaela Persson som också skulle till Melilla! Kul! (Detta var dock inget sammanträffande, jag visste om att hon skulle dit, vi hade ju bokat hotell och allt.) Ja, det som var på gång var alltså den första internationella tävlingen för min del. Har ju tävlat utomlands, men inte på detta sätt. Detta var i form av en Continentalcup i Europa, alltså en Europacup. Nivån under Världscup, som i sin tur är något under VM-serien. Alla som tävlar i en sådan här tävling tävlar för sina respektive landslag.

”Melilla är en spansk exklav vid nordafrikanska Medelhavskusten med landgräns mot Marocko” säger Wikipedia. Spännande. Det visade sig att staden var innesluten av dubbla, superhöga stängsel med tungt beväpnade vakter på sina ställen. Mycket spännande. Det tog typ en kvart att cykla från sida till sida. Ingen landsbygd. Men på briefingen var de noga med att överösa oss med hur fantastiskt Melilla var och hur många olika kulturer som befann sig där, och att det var ett turistparadis. Fantastiskt bra! Eller, lite mysigt var det i alla fall.

En racerapport från loppet har jag publicerat i miniformat på både Instagram och på Facebook, så det blir inte mycket av den varan här på hemsidan, men lite kan jag berätta. Efter att faktiskt ha varit riktigt jädra nervös inför tävlingen och resan under veckan som gått så var jag dagen innan och på tävlingsdagen – inte alls nervös. Nästan läskigt avslappnad. Men det är ju bättre än att vara fylld med ångest och panik. Starten gick kl 18:00 på söndagskvällen, bara en sån sak. Men till slut blev det tävlingsdags. Mikaela (som ju blev sjuk i halsen, vilket var oerhört trist) fick agera coach, servicepersonal och fotograf under min tävling. Hon var ett riktigt bra stöd.

Starten gick och det var typ 100 m hoppfjäril innan man kunde börja simma. Jag sprang/hoppade långt åt vänster för att slippa få innerkurva runt första bojen. Tappade placeringar på detta, men jag vill tro att jag samtidigt undvek att bli ihjälslagen, vilket ju är en bonus att få slippa. Simmade kontrollerat och höll min position och var typ 45:a upp ur vattnet, minuten efter täten.

Upp på cykeln hamnade jag i en klunga på fyra personer som inte alls gick så fort, så jag stack direkt iväg ensam. Efter ett varv (av åtta) susade jag om nästa lilla klunga och ropade åt dem att hänga på. Så de spurtade på och fick rygg på mig. Försökte få igång ett samarbete och hög fart. Lyckades sådär. Men vi höll typ jämnt med tätklungan, som från att bli två stora klungor blev en enda stor klunga. Vid deras sammanslagning sjönk tempot vilket de andra i min klunga såg och vips gick farten upp för att de äääntligen fattade att vi kunde gå ikapp. Och ikapp kom vi, med ett ynka varv till växling. Jag drog raka vägen upp i tät och stötförde lite tillsammans med Gordon Benson, vilken känsla. Vi hade några utbrytare typ 40 s framför oss, men det kändes som en seger att ha gått upp till spets i huvudklungan i alla fall.

Hetsigt innan växling men ut på löpet kom vi alla, utan vurpor. Men det var galet vad fort de andra sprang alltså. Jag hade förväntat mig det, men det blev ändå lite som en smäll på käften. Jag höll min fart, och försökte minimera antalet som sprang om. Ville inte heller ta några risker utan kände mig för om jag fick ont av så lång hård löpning i tunna skor. Men jag kände ingenting. Avtjänade mitt livs första penalty i triathlon (tror jag steg på cykeln liiiiite för tidigt) ut på sista varvet och orkade därmed avsluta riktigt starkt. Snittade runt 3:45-fart och sprang i mål på typ sämsta löptid, men kom 39:a av 60 startande i alla fall. Precis före killen som simmade snabbast. Kul!

Resultat

Därefter följde en lång seg hemresa innan jag äntligen var hemma i Falun, med cykeln i behåll! Men trots sega resor så har jag fått mersmak på det här med att tävla utomlands. Träffade många trevliga och spännande triathleter där i Melilla och lärde mig mycket om just att tävla i ett annat land med allt vad det innebär med språkförbistringar och kulturskillnader. Också intressant att prata med andra som kommit dit med sina landslag och team med full service. Nåt man själv längtar efter att få uppleva någon gång….

Läget efter Melilla

Nu har det gått snart tre veckor sedan tävlingen, och jag önskar att jag kunde säga att träningen har rullat på svinbra, men det har den inte riktigt. Fick ont i en sena under foten efter tävlingen. Tror jag sprang lite knepigt, på grund av någon liten kramp i foten. Lite osäkert. Så den har jag dragits med, samt rehabiliterat. Om man ska radda upp allt så råkade jag även vricka foten (samma fot) en sväng förra veckan. Men det var ju rätt lugnt, eftersom jag ändå inte springer så mycket i och med den ömma senan… Sedan har jag troligen ätit något jag inte borde ha ätit, eftersom magen har totalstrejkat i fem dagar nu, med magknip och låg energi. I början var det till och med lite feber inblandat. Nu börjar magen reda sig något, men vad hjälper det nu när jag plötsligt även fått ont i halsen? Jaja, nu ska jag inte snacka ner mig själv mer inför den kommande säsongen.. Ni fattar poängen i alla fall. Hehe.

Men, men. Det finns annat som är kul, till exempel: att jag ju (som ni kanske märkte i texten ovan) inte har ont i benhinnorna! Det är ju fantastiskt. Inte det minsta ont liksom. Men det kommer väl tillbaka igen förmodligen… Men just nu njuter jag av ickesmärtan!

received_10152794898819562 — Posera som Bolt. Om han skulle vara på Fuerteventura.

Sju stycken Mobot’s. Som Mo Farah på pricken.

Och posera som.. ja, ni ser ju. Eller inte.

IMAG3168 — Allé! Grymt fin park hade de i Melilla i alla fall.

Och så fika i Malaga på väg hem. Mikaela som ställde upp hela resan var inte sen med att le trots ont i halsen. — Och så fika i Malaga på väg hem. Mikaela som förgyllde hela resan var inte sen med att le trots ont i halsen.

Och så första grillningen i Falun! Snart är sommaren här..

Peace out!

/Oskar. (Som snart kommer vara klar (hoppas han) med sitt stora examensarbete som han snickrat på hela vinterhalvåret. Och oroa er inte, det här inlägget skrev han under en kort toalettpaus bara. Då kan ni tänka er den hastighet han håller när han skriver sida upp och sida ner i sin stora examensarbetsrapport.)

Winter is going

Tjena!

För några månader sedan så var vintern på väg in i landet (skrev då ett inlägg med den Game of Thrones-inspirerade rubriken ”Winter is coming”, därav den löjligt finurliga rubriken på detta inlägg). Snön, kylan och mörkret likaså. Det som gällde då var att förbereda sig mentalt för grisiga cykelpass med pannlampa i snöstorm, och samtidigt längta efter härliga skidpass på nypistade banor på Riksskidstadion Lugnet som senare skulle komma att stå som arena för VM.

Nu är det fantastiskt spännande skid-VM:et över, skidspåren håller på att smälta bort och inför cykelpassen diskuteras det racer eller cross, samt om man ska köra med benvärmare av full längd eller halv längd. Vintern är nästan över. Givetvis kommer det säkerligen komma några snöstormar till innan sommaren är här på riktigt, men nog känns det härligt att kunna springa i solsken utan underställ och det trots att klockan är efter 16 på eftermiddagen.

Okej, ska inte bara snacka väder. Tänkte också uppdatera er lite på vad som hänt senaste tiden. Har hållit mig i Falun större delen av tiden nu under vintern (bortsett från någon vecka i fjällparadiset Grövelsjön) och jag kan säga att Falun verkligen har levererat. Många superpass, och det sker framsteg. Inget som skrämmer kanske, men det har persats lite i poolen och springer just nu mer och längre än jag gjort på länge, även om det fortfarande är på låga nivåer i jämförelse med andra.. Dessutom har vi grejat av många hårda timmar i velodromen, härliga cykelpass på alldeles för snöiga vägar, och till exempel igår ett riktigt fint pass på drygt 5 timmar trampandes i solen. Blev riktigt svettigt när solen väl stod högt på himlen.

Vissa har ju redan tagit chansen och gjort triathlonpremiär utomlands. I till exempel Sydafrika, Dubai, Filippinerna, Nya Zeeland, Australien.. Jag har inte riktigt kommit så långt ännu. Men härnäst väntar en förmodligen riktigt intensiv, men samtidigt väldigt kort, sammandrabbning i Stockholm på lördag. Och det i form av finalen i Triathlonligan, där man gör en tiondels olympisk inne på ett gym med bassänganslutning. Vann en deltävling för någon månad sedan i Uppsala och kvalade därmed till finalen. Ska bli spännande!

Dessutom har jag tre roliga nyheter att berätta om, som ni kanske redan märkt av i och för sig:

1. Har inlett ett spännande samarbete med Salming Running! Salming har de senaste åren utvecklat en mer löpinriktad sektion med fokus på annat än exempelvis innebandy. Den nya kollektionen skor har tagit Sverige med storm och Salming är verkligen på väg att bli ett riktigt etablerat skomärke. Det känns kul att få vara en del av Team Salming som är full av spännande och snabba löpare (snart får även jag en bild, där bland alla de andra idolerna..) och få möjligheten att följa framfarten för Salming Running på nära håll och samtidigt springa i deras sköna nytänkande skor.

2. Dessutom har jag nu en ny flik på hemsidan, där det står lite om det företag jag startat. Detta företag kommer förhoppningsvis att utvecklas mer och mer i framtiden. Men jag vill ändå informera om att jag nu lanserat ”mig själv” på arbetsmarknaden och om ni känner er intresserade av något av det jag beskriver under fliken företaget så är det bara att skicka ett meddelande! Det kanske inte är det bästa sättet marknadsföringsmässigt, att mjukstarta såhär, men när företaget blir större lovar jag att ni kommer märka det också..

3. Det har skapats en Facebooksida för elitverksamheten Dala Sports Academy Triathlon här i Falun. Riktigt kul, hoppas att den kan uppdateras då och då. Om någon där ute är intresserad av att veta något särskilt om verksamheten är det bara att säga till så ska vi nog se till att ta fram svar! Klicka på bilden eller följ länken för att komma dit: http://www.facebook.com/dsatriathlon

Nedan följer en kort bildserie över senaste tidens aktiviteter, mycket nöje.

VM-bild — Ett ögonblick från alla timmar som spenderades på Lugnet under skid-VM. Riktigt spännande sammandrabbningar som man fick äran att bevittna i Falun. Som en två veckor lång julafton alla längtat efter i fem år.

IMG_merge — Löpexperiment, Sanna Kallur-style. Upphängd i gummiband kan man springa fort, när ens underben inte riktigt håller som de ska. Medlaborant: Coach Berggren, Foto: TriSports.se

GOPR0279 — Gårdagen bjöd som sagt var på sol och många kilometer i sadeln. Efter att Joel droppat av var det jag, Jim, Jonatan, Petter och Henrik kvar. Stal ett foto från trevlige Petter Mattsons blogg…

triliga1 — Bild från deltävlingssegern i Triathlonligan i början av januari, i Uppsala. Placeringarna 1-4 från höger. Tufft blev det, men efter att ha fått ett fint försprång under simningen lyckades jag hålla luckan ner till evigt snabbe Fredrik Swahn. Trea blev löpstarke Donato Campanini. Foto: Team Snabbare

Sådär ja, då vet ni att hemsidan inte är nedlagd i alla fall. På återseende!

/Oskar

Helt sjukt.

När jag flyttade till Falun i slutet av sommaren som varit så hade jag föreställt mig att staden skulle erbjuda många olika möjligheter. Men även risker. En av dessa risker upplever jag just nu resultatet av. Och det är risken att bli sjuk. Flytten till Falun var ju till största del idrottsbaserad. Hade jag inte pysslat med triathlon och vetat att det fanns superbra möjligheter till att utvecklas så hade jag gissningsvis inte flyttat hit. Väl hitflyttad så består största delen av min bekantskapskrets av idrottare, som är mer eller mindre elitaktiva. Att då åka på någon form av smittsam sjukdom i denna bekantskapskrets är inte särskilt populärt. Och där sitter jag nu. Hemma på soffan. Med hosta och feber. Rumskamraten och skidåkaren Tommy har flytt fältet och bor på annan ort. Jag har inga träningspass att ta mig till, där jag kan träffa folk eller få uppleva saker. Ensamheten är påtaglig. Givetvis skulle man ju kanske kunna släpa sig ner till kontoret på ÅF och arbeta med exjobbet där. Men det är nog inte särskilt populärt om man råkar smitta ner hela avdelningen. Jag intalar mig själv att det snart är över. Snart är jag feberfri, full av energi och kan träna järnet igen. Det ordnar sig. Det är ju trots allt bara december. Förutom att råka bli sjuk, så har tiden i Falun rullat på riktigt bra måste faktiskt. Har bland annat fått uppleva många tidiga morgnar i bassängen med tuffa, långa och lugna pass, har fått känna på hur det är att ta i närapå allt jag har i velodromen med riktigt starka cyklister som försöker hänga av en, och har faktiskt fått springa smärtfritt i många veckor. Vad det gäller löpningen så tar jag det nu extremt försiktigt för att inte åka på något bakslag igen. Springer mycket i vattnet med olika intensitet, och kör många lätta och kortare pass utomhus. Ska bli spännande att se hur det går. Jag har många utkast på inlägg som jag skulle vilja lägga upp här, men ja.. det är svårt att ta mod till sig. Nu har jag i alla fall uppdaterat någonting. Men jag hoppas att nästa inlägg inte ska behöva dröja till nästa sjukdom.

IMAG2340 — Har också fått åka skidor på Lugnet! VM-arenan till 2015. 200 meter spår är alltid något.

IMAG2355_BURST015 — Veldrom-SM gick också av stapeln i Falun. Det var främst två cyklister (Ahlstrand, Söderberg) som tog hem det mesta på herr- och damsidan, men det var ändå rafflande!

IMAG2339 — Har fått chansen att leda ett spinningpass för Falu SS Triathlon, som vikarie. Riktigt motiverande och skoj!

IMAG2328 — Skäms lite när jag säger det, men har besökt Konditori Focus i Falun två gånger. De har nämligen haft fikabuffé på onsdagar. FIKABUFFÉ. Två av de bästa orden som finns, sammansatta till ett ord. Sockerkickspers och fikakoma. Två nya upplevelser. Här senast med Rasmus och Jonas!

Det var det. En kort lägesrapport från Falun. Nu ska jag försöka bli frisk igen. Oskar PS: Grattis på födelsedagen mamma!

Winter is coming

Rubriken är ett känt citat från en känd TV-serie. Passar bra i dessa tider. Citatet alltså. Eller ja, TV-serier också för den delen.

Hade tänkt skriva en sammanfattning om säsongen som varit. En säsong som samtidigt varit den bästa och roligaste någonsin. Kanske den bästa sommaren till och med. Stora ord, men det är sant. Jag har fått chansen att träffa, lära känna, bli vän med, samt förstärka vänskapen med många människor. Riktigt härligt. Typ i klass med SM-medaljer.

Vi får se om det blir en regelrätt sammanfattning av tävlingar och läger, eller om inlägget ballar ut i något annat. Spännande hur som helst. Jag kan väl skriva om några guldkorn i alla fall, även om de flesta höjdpunkterna redan är skrivna om i tidigare inlägg. Kommer ta med lite bilder som jag bland annat stulit. Men det blir inte många, alla har jag liksom laddat upp redan. Men en rörlig bild blir också med, riktigt fräcka grejer.

DCIM101GOPRO — Under ytan på Playitas. Amanda Bohlins bild, men eftersom jag förstörde hennes kamera ( 🙂 ) när jag överförde bilden till min dator så lägger jag upp den här så att någon får se den i alla fall! (fr.v.: Stefhan, Emil, Jag, Hampus, Marie)

Läger

Playitas. Man kan väl säga att säsongen började med ett landslagsläger på Playitas, Fuerteventura. Där spenderade jag tillsammans med delar av landslaget och utvecklingslandslaget två härliga veckor i solen. Ett väldigt minnesvärt läger med många roliga händelser. Tänkte beskriva lite om hur en typisk dag kunde se ut på en sådan här samling:

Man gick upp snortidigt på morgonen, och med en trött kropp kröp man ner till bassängen och simmade. Man hann piggna till i takt med att solen gick upp. Men sedan under den enormt härliga frukostbuffén hann man bli trött igen. På full mage kröp man upp till rummet och vilade sig. Sen var det ofta upp i sadeln ganska på en gång för att cykla nåt pass, typ intervaller eller något längre bergspass. Man hann bli pigg i solen och av pulsen, sen kom man hem igen och lyckade peta i sig en lätt lunch innan man segnade ihop igen. Sen ut på nåt tredje pass, typ vattenlöpning eller löpning eller styrka, eller alla tre. Sen var det vila igen. Men på kvällen väntade middagsbuffén. Oj, oj.Vilken fest. Varje kväll! Man åt alldeles för mycket, och oturligt nog var det inte över för att man ätit klart. Det var ju efterrätts- och glassbuffé också. Därefter somnade man gott, med en mage som inte mådde särskilt bra morgonen efter. Och sådär gick det runt.

Motala*2. Första gången bodde jag och Ludwig Fleetwood hos Annie Thorén. Vilket hus alltså, värsta paradiset (se film nedan). Riktigt härliga dagar med bra träning fick vi till. Nästa gång vi åkte dit bodde jag och Ludwig tillsammans med Sebastian Norberg i triathlon-/seglargymnasiets stuga vid vattnet. Vi hade egen beach och vädret var tamejfan extremt bra. Träningssällskapet också. Kul att få tips av självaste Joachim Willén under passen, tillsammans med hungriga gymnasieelever.

Norge. Detta var något jag verkligen inte ångrar att jag hängde med på. Blev ju en spontanresa dit direkt efter SM i Malmö, med Joachim Willén, Axel Ek och nyblivne dubble SM-guldmedaljören Gabriel Sandör. I Norge tränade vi ganska hårt tillsammans med typ hela norska landslaget. Vilket gäng alltså! Deras attityd vill vi se mer av i Sverige. Fick chans att se Oslo med omnejd, inklusive den centrala utebassängen och skidparadiset Holmenkollen. Och att sedan få se Kristian Blummenfelt leda efter cyklingen i VM-seriefinalen i Edmonton några veckor senare var ju extra kul!

Nedan följer en fin film från Motalaläger nummer 1, som Ludwig Fleetwood har regisserat. Vi båda agerar kameramän. (You better watch it in HD, nu när Ludwig har använt en så fin kamera)

Tävlingar

Hallsta Triathlon. Äntligen skarpt läge, för första gången på säsongen. Också första gången någonsin som jag lyckades ligga på fötter i tätklungan! I en lite större tävling alltså. Bådade ju riktigt gott inför säsongen. Lyckades också göra värsta rycket under cyklingen för att komma ledande ut på löpningen. Höll inte hela vägen och slutade 3:a efter Sandör och Djurback. Men vilken säsongsstart!

Uppsala Triathlon. Hemmaplan i Uppsala! Extremt laddad inför detta lopp. Lite dumt att cykelbanan lades om dagarna innan på grund av nån ärkebiskopskröning. Och löpningen var jag lite rädd för att jag ens skulle överleva. Efter återigen en riktigt bra simning så körde jag och Djurback partempo hela vägen in till växling (eller ja, bortsett från min vurpa och ikappåkning av Djurback som ju tog en stund). Överlevde som tur var löpningen och kom in som 2:a! Bästa cup-placeringen hittills! Och tack Jonas Djurback, för att du förgyllde kortdistansarnas tävlingar ännu en gång. Det hoppas vi att du inte gjort för sista gången!

Västerås Triathlon (SM). Dags för SM. Riktigt skarpt läge alltså. Hade hopp om en topp 6-placering. Simningen lämnade en hel del att önska, men fick som tur var cykla ihop med Ludwig och Stefhan ett tag innan jag ryckte lite och försökte få en lucka in mot löpningen. Alltid skönt med ett försprång ju! Blev tyvärr omsprungen av Ludwig och slutade 4:a. Joel och Gabriel tog vi liksom aldrig ikapp. Men absolut nöjd med att komma så bra till på ett SM!

Umeå Triathlon. Roadtrip i DSA-bussen med Stefhan, Rasmus och Ludwig. Vilket gäng! Solvarma Umeå bjöd på fina dagar och loppet gick hejdundrande bra. En finfin simning och en riktigt tuff cykling med Gabriel resulterade i ledning tillsammans med Gabriel under stor del av löpningen. Men sen susade han iväg. Kom 2:a i alla fall! Riktigt glad! Helt klart värt många timmar på motorvägen.

Malmö Triathlon (SM). Som ledare av Svenska Cupen (eller Danske Invest Triathlon Series som den ju heter) var det en motiverad Oskar som satte sig i DSA-bilen med Rasmus ner till södern denna gång. Mycket regn och krascher och punkteringar kantade loppet, och trots en rätt kass simning (om jag får säga det själv) så lyckades jag komma ut på löpningen med en ganska fin lucka ner till de andra, och fick leda SM hela första löpvarvet! Vilken energi jag hade! Den sjönk något när jag blev omsprungen av både Gabriel och Ludwig. Tappade därmed guldet, silvret och ledningen i Svenska Cupen. Men energin kom tillbaka rätt snabbt efter loppet sedan jag insett att jag faktiskt tagit ett SM-brons!! Dagen efter blev det dessutom SM-guld tillsammans med bästa laget IF Mantra Sport under stafetten. En rafflande historia som gick vår väg. Men kom igen triathlonsverige, fler lag nästa år!

Tønsberg By Triathlon (NM). Lägret i Norge avslutades med en hejdundrande final i form av Norska mästerskapen i sprint. Ställdes på startlinjen med många starka norrmän som satt spår internationellt. Bland annat ovan nämnda Kristian som inte bara legat i utbrytning med Alistair Brownlee utan även vinner europacuper på löpande band. Loppet gick väldigt bra, cyklade ikapp alla smågrupper från simningen och fick leda första 100 metrarna ut på löpet, men måste verkligen förbättra min löpning för jag blev rejält ifrånsprungen. Slutade 7:a i loppet med 5:a i resultatlistan.

Knivsta Triathlon. Säsongens första individuella triathlonseger bortsett från triathlon-KM i början av sommaren. Vann för tredje året i rad och slog dessutom mitt eget banrekord! För den som vill slå det (alltså, försöka kan ni ju i alla fall) så lyder det: 41:24. Efter loppet var det obligatorisk bankett hos familjen Malmberg. Mysigt!

Sala Silverman. En spännande säsongsavslutning lite på okänd långdistansmark. Men det gick så bra det någonsin kunnat gå. Blev ju seger! Ledde i princip från start till mål! Fredrik Carlén och Clas Björling var starka, men just idag tog jag dem allt. Riktigt kul att kunna orka cykla så snabbt som jag gjorde, så länge som drygt 2 timmar. Ett snitt jag kan hålla ibland i 30 minuter om jag är stark. Vilken dag! Jobbigt sista biten på löpningen, men det var väl väntat liksom.

Ut på löpningen! Med sega ben som senare piggnade till ordentligt och som till sist blev totalslut. Foto: Jens Weidstam

odtonsberg — Full fart på gatorna i Tønsberg!

Målgång för guldlaget! (fr.v.: Jag, Louise, Jenni, Stefhan) Foto: Tommy Lindholm

Summan av kardemumman

Nästan uteslutande positiva saker som jag upplevt under säsongen. Men det är helt uteslutande positiva saker som jag tar med mig in i vinterns träning, som i enlighet med rubriken nu är på väg.

Några negativa grejer är väl att min benhinneinflammation störde säsongsuppladdningen (och hela grundträningen med för den delen). Men jag kunde ändå springa på bra och förhållandevis snabbt på alla tävlingar och hade faktiskt inte några större smärtor under säsongen heller, så det är ju bra i och för sig. En annan negativ grej är mina två punkteringar jag fick uppleva. En på Skandis GP och en i Säter Triathlon. Aldrig punkat på tävling förut, men nu vet jag verkligen hur det känns. Speciellt den där känslan som heter antiklimax.

Men för att inte avsluta detta inlägg med en beskrivning av det negativa så vill jag ta upp några positiva saker till. Nu är grundträningssäsongen igång, dagarna spenderas här i Falun med det starka och motiverande gänget på Dala Sports Academy samt med nya tränaren Joakim Berggren. Och sedan så vill jag passa på att tacka alla er som jag hängt med och träffat i sommar! Det är ändå ni som gör det liksom. Träna kan man visserligen göra själv, även om det oftast är roligare att vara flera. Men tävla.. det fungerar ju bara inte om ni andra inte är med. Om det mot förmodan skulle vara så att vi inte ses under vintern så ses vi på andra sidan sedan när säsongen drar igång igen!

Kramar.

Oskar

Sala Silverman

Vilket lopp det blev, för en dryg vecka sedan. Med lånad tempocykel, gel i knävecket, farsans nya löparskor, getingstick i munnen och kiss i cykelskon.

Längst ner kan man och läsa lite om Rembotrampet också. Om man orkar läsa sig hela vägen dit är ju frågan, men nu vet ni.

Som ni kanske vet så är Sala Silverman en lite längre triathlontävling än vad jag är van vid. 1930m + 90km + 21km istället för olympiska distansen 1500m + 40km + 10km. Hur skulle kroppen reagera? Skulle jag orka?

Vädret bjöd dagen till ära på en ganska sval temperatur och inte så mycket vind. Startskottet gick och i vanlig ordning, när det är strandstart, så spurtade jag allt vad jag hade ut i vattnet, precis som om det vore starten på till exempel på SM i Västerås. Så jag kom med andra ord ganska bra till. Lade mig i täten, till en början på andra plats, men efter några hundra meter gick jag upp och tryckte på lite extra och fick en fin lucka. En lucka som sedan bara blev större och större. Ungefär 1 minut var min ledning upp ur vattnet!

Efter påtagning av strumpor så gällde det att hålla igen på cykeln, hushålla med krafterna var tydligen viktigt att tänka på. Men trots det tryckte jag på lite hårdare i början för att inte riskera att ta det för lugnt, men ändå inte för hårt liksom. Först ett prologvarv på 13km, sedan 3×25,1km. Och den supersnabba tempocykeln jag fått låna av den fantastiske Anton Zelikman gick av bara farten. Tänkte nästan att det aldrig skulle hålla hela vägen, det gick ju så fort! Men tamejfan, det gick. Utan en enda svacka på cykeln, varken mental eller fysisk, med ledarbilen framför mig hela vägen, och utan att ha sett någon konkurrent på väg ikapp mig. Åt och drack mycket på cykeln. Många gels fulla med energi fick jag i mig. Skräpet stoppade jag innanför dräkten, ovanför knät (man får inte skräpa ner!). På slutet lyckades jag också med den karakteristiska långdistanskissningen, som genomförs i farten. Men du behöver inte vara orolig för cykeln, Anton. Det mesta rann ner i höger cykelsko. Mys.

Hoppade av cykeln och tog på mig mina löparskor. Ett par skor som jag fått av min far kvällen innan loppet. Skulle bli spännande att se om de fungerade.. Stapplade iväg på första varvet av 3, med ben som var lite småsega. Men jag försökte hålla strax under 4 min/km som var mitt måltempo. Kom in i rytmen och lade första 10km på strax under 39 minuter. Helt enligt plan! Fick då dessutom höra den första tidsangivelsen på länge, mot de andra som var bakom. 10 minuter! Galet! Här hade jag förresten börjat få problem med det skräp jag stoppat innanför dräkten tidigare. Rester från gelerna hade runnit ner i knävecket och blivit klistrigt. Otippat nog så sved det rätt bra kan jag säga. Fick ett fint skavsår av det efteråt. Sprang vidare, men ut på sista varvet började benen bli rätt sega. Hade med andra ord behövt den där gelen på insidan av benen. Inte utsidan..

Och ut på sista varvet hände dessutom en enormt ovanlig grej som kanske inte hänt så himla många.. Mitt i en inandning sög jag in en insekt i munnen. Hostade till och blåste ut den, men skadan var redan skedd. Fyfan vad det sved. Kände efter med tungan och visst, en getingtagg långt in i munhålan.. Helvete. Vad händer nu? Måste jag bryta? Kommer jag klara mig? Grävde loss getingtaggen, men det sved och började bli rätt svullet. Meddelade ledarcyklisterna utifall att jag skulle få igensvullna andningsvägar.. Läskigt. Höll skaplig fart ändå, och getingsticket påverkade nog inte farten så mycket, trots att det var redigt svullet kring sticket. Benen orkade inte riktigt oavsett.

Med 3-4km kvar blev jag riktigt trött och med 2km kvar var jag tveksam till om jag ens skulle ta mig i mål, fick stanna 3 gånger och vila benen och stretcha ryggen. Men tillslut närmade jag mig mål. Publiken gav mig mycket stöd sista biten och oj vad skönt det var att få svänga in på upploppsrakan och springa in som segrare i Sala Silverman 2014! Andre man blev tillslut Clas Björling, trea Fredrik Carlén.

Resultat

Några höjdpunkter som jag tar med mig från loppet:

Sluttiden blev 03:59:56! Slog min gamla tid från 2011 med 1 timme och 9 sekunder!
Cyklade långt snabbare än målet på cykeln. 41,5 km/h istället för 40 km/h. Härligt! 02:07h på den något korta banan.
Sprang inte halvmaran på under 4 min/km, men 4:10 min/km med tiden 1:26h får ändå anses som godkänt med tanke på att jag inte ens sprungit så långt i ett sträck på över ett år! Dessutom är det min snabbaste halvmara någonsin, men jag har inte sprungit så många om man säger så..
Min superduktiga och schyssta pappa Svante hängde med som hjälpreda och gjorde allt från att langa vätska och ge tidsangivelser till att coacha järnet!
Grym support från alla på plats! Vilket tryck kring vätskeområdet! Och lite extra från Jonas Örarbäck, som med sin förkylning aldrig startade. Samt grymma Micke Sahlberg och Ludwig Fleetwood som drog dit och hejade järnet de med. Det hjälpte mycket kan jag säga!

Och ett stort tack till tävlingsarrangörerna för ett grymt arrangerat lopp! Det är inte alls omöjligt att det blir fler gånger. Det jag bland annat fick som belöning för vinsten var en dyr och fin tavla som just nu hänger så fint på väggen hemma i Falun!

Nedanstående bilder har jag delvis tagit själv, samt stulit lite här och där på internet. Hoppas det är okej!

Superfarsan! (Med företagscaddyn.)

Supercykeln! (Finns hos Mantra Sport!)

Supersponsorn! (Peter Dörlich på Triathlonbutiken.se)

Sedan var det även Rembotrampet på hemmaplan nu i helgen. Lyckades dessutom locka dit Stefhan Andersen som slet sig från Faluns trygga cykelvägar, för ett lite hårdare distanspass. I övrigt inte en så stor uppslutning till 100km-klassen som man kanske hoppats på, men det blev ganska kul ändå. Lite avslaget, men med skaplig fart första 50 av 100km. Där kom den berömda Olshyttebacken, där jag och Stefhan Andersen gick loss. Vi fick en knapp minuts lucka redan i den långa backen. Sedan blev det partempo resten av loppet.

Vi körde hårt hela vägen hem till mål, och var oroliga för att bli ikappåkta, men det var lugnt. Vi hade ungefär 3 minuter till godo när vi passerade mållinjen. Stefhan hade lite mer tid till godo än mig, för han spöade nämligen skiten ur mig i spurten! Stryk på hemmaplan. Tufft. Men jag ska försöka ta det som en man och inte gråta mig till sömns närmaste tiden. Värt att anmärka var också att Olof Ivarsson passerade mållinjen som 6a efter mycket slit i de småklungor som bildats efter uppsplittrandet i Olshyttebacken.

Tack Rembotrampet och Rembo IK för ett finfint arrangemang! Vann en hylsnyckelsats på mitt startnummer och fikat efteråt smakade super. Vi ses nästa år igen!

Vi höres!
/Oskar

SM och NM i Sprint

Nu har det hänt mycket sedan senast. Läger, tävlingar och SM-medaljer i drivor. Ett försök att vara ”kortfattad”, som vanligt.. men jag tror inte att jag lyckades. Det är ju drygt 1500 tecken och drivvis med bilder. Men ni kan väl läsa lite grann i alla fall? Bilden nedan visar i alla fall de rikedomar jag fick med mig hem från Malmö. Vackert!

Sprint-SM och Stafett-SM i Malmö

9-10 augusti var för mig en av årets viktigaste helger. På lördagen var det sprint och på söndagen stafett. Vi börjar med lördagen. På tävlingsdagen var det rejält regnigt och blåsigt. Damerna som startade innan oss hade enormt mycket vatten att handskas med. Amanda Bohlin som tog hem guldet vurpade så mycket som tre gånger.. Galet. När vi herrar körde så hade det slutat regna.

Fick en ganska bra start bredvid Micke Sahlberg, men fasen vad jag inte fick ut kraften i vattnet. Det gick bara långsamt, hela vägen. Väl uppe ur vattnet hade Micke, Joel och Gabriel format en tättrio, och efter ett knappt varv av fem så kom jag ikapp Stefhan och Ludwig. Joel punkterade, Gabriel och Micke vurpade en varsin gång, sen var vi en samlad grupp i täten. Typ varv fyra körde jag riktigt hårt och försökte spräcka klungan så mycket det gick. Låg i princip hela tiden en bit framför klungan och bara pressade.. Stefhan anslöt och vi körde ihop under sista varvet, och distanserade de andra. Micke vurpade en gång till i jagande klungan. Inte skoj. Jag stötte ifrån Stefhan lite inför växling.

Ut på löpningen sprang jag så hårt benen bar mig, på guldmedaljplats! Ut på varv två av tre så sprang Gabriel om mig, kunde inte direkt ta rygg. Låg fortfarande på silverplats i SM och som ledare av Svenska Cupen. Men under mitten av sista varvet så sprang Ludwig om. Med ett ryck. Kunde inte ta ikapp det. Nerpetad på en bronsplats och en andraplats i Svenska Cupen sprang jag imål typ 10 sekunder efter Ludwig. I stundens hetta var jag lite besviken, men ganska snart så kom jag till insikt med att jag faktiskt plockat en SM-medalj! Ett brons! Något jag är otroligt glad över. Något som jag in i denna säsong verkligen inte hade trott! Fick dessutom genomgå mitt första dopingtest efter tävlingen. Bara det liksom.

Dagen efter var det dags för stafetten, en tävlingsform som jag aldrig kört förut. Ett triathlon var körde man, en superdupersprint. Jädrar vad kul det var. Riktigt rafflande att tävla själv, och riktigt spännande att titta på de andra lagen och heja på Jenni, Stefhan och Louise i vårat lag så mycket det gick under vägen. De gjorde ett riktigt bra jobb, och lade upp det ganska fint åt mig som hade sistasträckan. Laget vi slogs mest med under vägen var ett lag med med Mikaela, Tobias, Amanda och Tom. De var inte ett regelrätt lag så de hade ändå inte kunnat vinna SM-guldet, men det hade ju inte sett bra ut om vi i Mantra Sport hade vunnit SM-guld utan att vara först in i mål. Så det var det som gällde ändå liksom. Ut på sista sträckan hade Tom en lucka som jag till viss del inverterade under cyklingen. Sedan sprang jag halvt ihjäl mig under löpningen för att behålla ledningen. Och vilken härlig känsla det var som infann sig när laget mötte upp mig på väg mot mål och vi sprang genom målportalen tillsammans! SM-guld!

Resultat Sprint-SM
Resultat Stafett-SM

Foton stulna från Ludwig Fleetwood och Mange Berglund.

Sprint-NM i Tønsberg

Alltså inte Nordiska mästerskapen, utan Norska mästerskapen. I sprint. Alltså samma som helgen innan, fast i Norge. Spännande! För att kunna berätta om detta lopp och samtidigt få med hela historien så måste jag först säga att jag efter stafett-SM i Malmö drog till Motala och övernattade för att dagen efter åka minibuss med Jocke Willén, nyblivna guldmedaljören Gabriel Sandör och Axel Ek. Destinationen var Oslo, Norge. Där mötte vi sedan upp med delar av norska landslaget och andra triathleter för en tuff träningsvecka där mångas fokus inte var NM, utan JVM/U23VM i Kanada någon vecka senare. Veckan bestod, i all korthet, av väldigt många nya bekantskaper, mängder av energi som norrmännen och norskorna bidrog med under och mellan passen, samt många spännande träningspass. Allt från kort och hårt till långt och lugnt. Tack så mycket för möjligheten att få följa med på detta läger! Det var en riktigt fet upplevelse. Passade förresten också på att träffa min Oslobosatta kusin Elise med tillhörande norrman, Håvard! Riktigt skoj!

Men åter till tävlingen. Vi var flera svenskar på plats. Axel och Gabriel givetvis, men sedan anslöt även Stefhan Andersen, Ludwig Fleetwood, Amanda Bohlin, Sebastian Norberg och Eric Johansson. Själva loppet gick sedan riktigt bra faktiskt. Trots en vecka med mycket träning direkt efter SM i Malmö utan chans att landa liksom. Kul att veta att kroppen klarar det! Fick bra flyt i simningen och låg en bit ner i ett långt led. Ut på cyklingen gällde det att slita hårt för att inte missa klungbildningen där framme. Av oss svenskar så var det jag och Gabriel som lyckades ansluta till klungan. Och efter halva cyklingen hade vi, tillsammans med några norrmän, tagit ikapp fyra snabbsimmare som format två duetter framför huvudklungan. Först hämtade vi in Alexander Skeltved och Gustav Iden, och till sist även in Kristian Blummenfelt och Jørgen Gundersen. Det var många som körde på stenhårt för att försöka spräcka fältet under sista varvet och jag var inte sen med att bidra till det. Men ingen lyckades riktigt.

Hur som helst hoppade jag och Kristian av cyklarna samtidigt i täten, jag växlade snabbast och fick leda loppet ut på löpningen. Men jag fick inte springa ett helt varv i eget majestät som i Malmö, utan jag blev omsprungen efter 100 meter ungefär.. Tuff löpbana, mycket upp och ner inne i staden. Och de som sprang fort, sprang riktigt fort. Men jag höll ihop det ganska bra och sprang in i mål som 7a och andra svensk! Och det utan att ha räknat med det faktum att Gabriel råkade bli diskad för en petitess och det att Mikal Iden också saknas i resultatlistan, vet inte om han blev diskad eller hur det är med det. Gabriel kom imål som totaltrea. Och Amanda vann! Fast ingen av dem fick något för det, vi är ju svenskar.. Därefter väntade en lång hemresa över gränsen och hem till Falun!

Resultat
Fet film från tävlingen

Foton stulna från Malene Knutsen Breivik och Jocke Willén.

Uppsala

Efter en bra vecka med någon dags återhämtning från Norge och sedan full fart med träningen i Falun så kom ännu en rolig helg, denna gång i kära Uppsala! Bodde hos Jenni Nilsson och Fredrik Swahn i deras relativt nya lägenhet. På lördagen blev det tävling. Knivsta Triathlon, som har blivit lite av en tradition. Kommer inte säga mer om det loppet än att jag faktiskt vann, och det för tredje gången i rad. Slog dessutom mitt eget banrekord, trots att jag ledde loppet ganska överlägset hela vägen. Kul! Och som vanligt en riktigt kul inramning trots ett lite halvtrist väder. Tack Knivsta! Vi i Mantra Sport fyllde också större delen av herr-/dampallarna samt stafett/lagtävlingarna.. På kvällen blev det en riktigt trevlig middag hemma hos familjen Malmberg!

Dagen efter åkte jag och Olof Ivarsson SATS-Trampet på knappt 120km. Eller.. det var tänkt att bli 60km fram till 11 minuter före start. Då ångrade vi oss och det blev dubbla distansen istället. Vi hakade på snabbgruppen. Loppet i sig var inte överdrivet hetsigt, några utbrytningar då och då, men inget megaryckande i klungan, så vi var ganska samlade. Hann också med två nya saker i farten, som jag inte gjort på tävling förut. 1. Sänka sadeln (hade inte sänkt den tillräckligt sedan gårdagens tempoställning). 2. Kissa (utan att kissa på mig själv! Det kändes rätt pro kan jag säga).

Hur som helst så blev sista 30km ganska fartfyllda när vi jagade några utbrytare, som vi tillslut hann ikapp. Nästan framme vid mål så gjorde jag ett ryck in i en skarp kurva och fick en fin lucka som jag sedan höll hela vägen in över mållinjen. Ett motionslopp utan tidtagning, men ändå skoj att vara först! Men jag var mer imponerad över Olofs insats, han höll sig kvar i loppet hela vägen! Spurtade dessutom järnet och kom in som topp-10 tror vi. Längst cyklat någonsin i ett sträck dessutom. Kan fan bli cyklist av grabben!

Resultat Knivsta Triathlon

Fotot är taget med min mobilkamera, men fotograf var den motorcyklist som ledde oss under våra 120 km.

Coming up: Sala Silverman

Nu väntar i alla fall Sala Silverman på lördag. Troligen blir det årets sista triathlontävling, så varför inte dra ut på lidandet och tävla mer än dubbelt så långt som jag brukar göra? Distansen är en halv ironman, vilket är 1930m simning, 90km cykel och 21,1km löpning. Målet får väl bli att slå min tid från 2011, när jag kom in på 5:00:05 efter en halvmara på 1:58.. Slår jag den tiden blir jag glad. Slår jag den tiden med drygt en timme blir jag ännu gladare! Har försökt ta till mig så mycket som möjligt av tips från klubbkamraten, falubon och veganen Stefhan Andersen senaste tiden, som också råkar vara nybliven SM-guldmedaljör över just halvironmandistansen samt banrekordhållare på just Sala Silverman. Hoppas det hjälper. Men vi får se hur det blir. Att det blir jobbigt är däremot ett som är säkert.

Här kommer dessutom en liten smygtitt av den skapelse jag fått låna av Anton Zelikman inför cykelmomentet. Vill ni se mig och maskinen in action? Kom till Sala på lördag! Starten går kl 09:00.

Vi ses på andra sidan!

/Oskar

Falun

Hallå! (som den äldre kartläsaren ropar på småländska efter att hans juniora förare Stefan kört i diket, i klippet http://youtu.be/4eknhPFgYlw)

Nu har det hänt grejer. Jag har flyttat till Falun! Och då menar jag inte bara över en helg, som jag gjort då och då under det senaste året. Nu har jag flyttat hit ”på riktigt”. Och det känns riktigt bra än så länge. Till skillnad från i våras, när jag hade en inneboende i Uppsala så är det nu jag som är inneboende här i Falun. Hos en skidåkare som heter Tommy.

I och med flytten till Falun är några av målsättningarna att:
– utvecklas ytterligare som idrottsman och som människa
– dra nytta av de idrottsliga fördelar i form av miljö och träningssällskap som Falun och Dala Sports Academy erbjuder
– få känna på ytterligare ett miljöombyte, det är aldrig fel

Falun känns givet att flytta till när man vill fokusera lite extra på vissa idrotter. Här finns nästan allt man behöver. Riktigt bra träningssällskap och sparring på passen. Samt en velodrom för bancykling, 200 meter löpbana inomhus, 50 meter utomhusbassäng, riktigt bra vägar att cykla på, grymma löpspår och skidspår på Lugnet. Härligt!

IMAG1693
Testcyklar bredvid löpbana, blir perfekt i vinter!

Och för er som undrar kring det där andra, med jobb och utbildning, så kan jag förkunna följande: förhoppningen är att leta rätt på ett examensarbete här i Faluområdet för att kunna bli klar med min civilingenjörsutbildning, som jag en vacker dag för fem år sedan påbörjade i Uppsala.

Helt sjukt att det har gått fem år. Jag trodde att den där utbildningen skulle ta typ halva livet, att jag skulle stanna i Uppsala grymt långt in i framtiden. Och nu har jag helt plötsligt flyttat därifrån. Och det utan avskedsparty eller någonting. Känns dystert. Men ni som bor i Uppsala, om ni läser: Känn ingen sorg. Inget är skrivet i sten. Jag vet med säkerhet att jag kommer återvända ganska snart, men den gången bara för någon dag. Men vad roligt vi ska ha då i alla fall! Sedan får vi se hur länge jag bor här Falun och hur allting går med allting, vem vet – om ett halvår kanske jag har flyttat någon helt annanstans! Inget är som sagt skrivet i sten, och just nu känns Falun som ett steg i en rätt bra riktning.

Men tillbaka till Falun en sväng först. Efter gårdagens flytt så blev mitt planerade kvällspass (som skulle bli ett hårt cykelpass i form av Ingarvet GP) inställt pga brandröken. Och sen under natten öppnade himlen sig totalt med ösregn, blixt och dunder. Vilket rafflande välkomnande till min nya hemort. Och idag fortsatte vädermisären med galet hällregn på förmiddagen. Detta innebar att jag mer eller mindre ofrivilligt fick testa det Falun har att erbjuda inomhus, trots att det är mitt i sommaren, och det i form av testcykel igår kväll (riktigt svettigt, med typ +30 ute och avstängd ventilation för att inte få in brandrök), samt löppass på inomhusbanan på förmiddagen idag efter morgonsimningen (som gick utomhus(!), för då var det varken rök eller regn i luften). Jag har med andra ord startat upp mitt första dygn i Falun i alldeles rätt riktning. Idrottsriktningen alltså.

IMAG1699
Känns som att det här stupröret inte riktigt tjänade sitt syfte..

På tal om brandröken så är ju hela skogsbrandsgrejen som sker i Västmanland just nu för övrigt riktigt tragisk. Det är inget man tror ska få hända. Tankarna springer lätt iväg till scenarion som inte ligger särskilt långt bort i fantasin, om vädret skulle vilja oss illa. Tänk om hela Norberg brinner ner? Eller för den delen, hela Avesta? Avesta ligger ju nu typ 20 km från själva brandfronten, efter vad jag har förstått. Och när vinden låg på som mest och lufttemperaturen var hög, så hörde jag något om att brandfronten rörde sig med 2 kilometer per timme. Det är ju galet. Verkar lite lugnare idag och igår. Hoppas de får stopp på skiten. Lider verkligen med de som drabbats av detta. Och inte bara drabbats som mig, med lite förändringar och ommöbleringar bland träningspassen.

Hur som helst, nu väntar de sista dagarnas uppladdning innan SM-sprinten i triathlon, i Malmö! Sprinten går på lördag, och sen går SM-stafetten på söndagen. Stafetten fungerar för övrigt så att två herrar och två damer genomför ett varsitt triathlon, en supersprint, i ordningen dam-herr-dam-herr.Det blir en spännande helg. För det första på grund av att jag åker dit som ledare av den svenska cupen! Ludwig Fleetwood är hack i häl, och man kan säga som så att först över mållinjen av oss två kommer ta hem cupsegern. Om vi inte typ vurpar eller väggar, eller liknande. För det andra på grund av uttagningen till Mantra Sports stafettlag. Vi är tre herrar (Tom, Stefhan och jag) till två herrplatser. Vi får helt enkelt se vilka som får slåss om SM-gulden i stafett.

Bjuder förresten på en bild där jag ställde upp i mitt första löplopp på länge, där jag också fick stå överst på pallen för första gången på länge! Har stulit den av Jennie Malmberg. Tällbergs 5km-lopp var det som genomfördes, med grymma pers på både 1, 2, 3, 4 och 5km eftersom första 1,5km var nerför. Kom också tvåa dagen innan i Tällberg Triathlon. Det blev en riktigt mysig helg med DSA-gänget, med boende på Villa Långbers hotell.

Ha det bra!
/Oskar

Västerås och Umeå

Nu är en spännande 8-dagars period till ända. Passar på att leverera en försenad rapport från SM i Västerås förra helgen, samt en riktigt tidig rapport från tredje deltävlingen i Svenska Cupen som gick av stapeln i Umeå tidigare idag. Det gäller att ta vara på den dyrbara dödtid man fått när man sitter i minibussen från Dala Sports Academy på väg hem till Dalarna igen.

På väg in mot växling i en skön ensamhet, i Västerås centrum. Foto: Marie Fleetwood

Förra veckan: Västerås Triathlon

För en vecka sedan gick SM i triathlon, över olympisk distans, i Västerås. Mötte upp med Ludwig och Annie dagen innan för testa simbanan, cykelbanan och löpbanan lite snabbt. Kroppen kändes okej och banorna roliga. Simbanan var ungefär som förra året och är väl en av de mest varierande simbanor jag gjort. Först en löpande start från stranden ut på en 400metersloop i Mälaren, för att sedan springa upp på stranden igen och springa ungefär 100 meter på land, sedan dyka ner i en båthamn och simma längs med båtarna en bra bit innan man vek av in i en kanal som leder en in i Västerås centrum.

Dagen efter gick startskottet på eftermiddagen, före damerna för en gångs skull, och det var fullt ös från början. Fick en halvkass start och slogs en hel del med människor runt omkring mig och såg hur de snabbaste fötterna försvann iväg framför. Efter löpmomentet på land fick jag mer fritt vatten och kunde öka farten. Tog ikapp Ludwig och kom upp som femma. Såg Stefhan en bit framför och insåg att jag, Ludwig och Stefhan skulle kunna bilda en klunga på cykeln, bakom Joel och Gabriel.

Och så blev det. Luckan blev dock så stor som 1,5 minuter. Vi började trampa på det första varvet av åtta och tog inte in mycket. Samarbetet i klungan blev inte det bästa och vi insåg att vi inte skulle ta ikapp Joel och Gabriel. Men eftersom både Ludwig och Stefhan brukar kunna springa ganska snabbt så bestämde jag mig för att göra ett ryck på cykeln för att få ett litet försprång på löpningen. Och så blev det. Stack iväg med 10km kvar på cykeln och slet på ordentligt för att komma så långt före in till växling. 45 sekunder fick jag, ungefär.

Överväldigad över att ligga på bronsplats i ett SM så sprang jag iväg så fort benen bar mig, och de gick på förvånansvärt fort, tyckte jag. Bra känsla! Men under andra varvet av tre så var Stefhan nästan ikapp, och Ludwig verkade ha tappat. Men ut på sista varvet så sprang inte Stefhan om, utan det var Ludwig som kom farandes. Och Stefhan hade blivit trött. Försökte ta rygg på Ludwig men orkade inte hålla den. Sprang på så hårt jag kunde ändå och lyckades hålla fjärdeplatsen ända in i mål. En fjärdeplats på ett SM. Smaka på den. Där kan man ju välja att antingen vara sjukt besviken på att missa bronspengen, eller att vara glad för att ha kommit bättre till än någonsin på ett SM. Jag väljer det senaste, det känns mer motiverande. Att få vara med och slåss om SM-medaljer på det här sättet var inget som jag räknat med alltså. Speciellt inte om man ser tillbaka på förra säsongen till exempel. Så jag är glad!

Herrpallen. Gabriel före Joel före Ludwig. Dampallen slutade rafflande, med Mikaela Persson före Annie Thorén före Marie Carlsson. De tre skaffade sig en grym lucka efter simningen som de utökade/höll på cykeln.

Denna helg: Umeå Triathlon

Igår, alltså i lördags, åkte jag, Rasmus, Stefhan och Ludwig upp till Umeå för att köra en triathlonsprint. En lång resa kan man tycka. Vi passerade landmärken såsom Högakustenbron och Foppaland. Minnesvärt. Och så vips, var vi uppe i Umeå. Vi testade samtliga banor och det kändes som att morgondagen kunde bli en grymt spännande dag, på roliga banor och det utan att pallen var given redan innan start.

Simbanan gick medströms i Umeälven (snabbt gick det!), och sedan en löpning på 500 meter upp till växlingsområdet. Cykelbanan var snabb och ganska platt, fördelad på fem varv. Sedan ut på en löpbana mitt i centrum, i en T-formation så att man hade koll på konkurrenterna.

Tävlingsdagen kom, och starten gick. Efter att hela fältet tagit sig igenom en sjögräsdjungel i början så gällde det att positionera sig så att man inte släppte iväg nån från tätgruppen. Hade koll på övriga, men mot slutet så stack Gabriel iväg. Väl upp ur vattnet hade han fått sig en lucka på 15 sekunder. Under löpningen till växlingsområdet plockade jag både tid och placeringar. Slet hårt för att komma ikapp Gabriel. Ludwig slet kanske ännu hårdare, men kom ikapp han med. Jag och Gabriel slet sedan stenhårt under första varvet, och ryckte ganska hårt i vändpunkten ut på andra varvet. Då släppte Ludwig. Gabriel och jag fortsatte därefter i ett hårt partempo resten av cykelsträckan. Riktigt tufft körde vi och fick en ganska stor lucka ner till Stefhan, som även han kört om Ludwig.

Ut på löpningen sedan så fick jag en lucka till snabblöparen Gabriel. Han tog ganska snabbt ikapp den, men han lade sig i rygg bara, utan att gå om. Det resulterade sedan i att jag fick ligga i ledning under ungefär 2 km av löpningen! Vilken känsla! Sedan susade Gabriel om, jag försökte ta rygg, men benen sade ifrån. Såg att Ludwig fått till en stjärnlöpning och var på väg upp genom fältet mot en tredjeplats, men jag insåg att min andraplats var säkrad. Sprang i mål riktigt glad och nöjd! En andraplats! Och det med en löpning som var min bästa på väldigt länge. snittade precis över 3:30 min/km över ungefär 5 km. Det är tider som jag varit ner och nosat på förra året, men det i rena löptävlingar. Extra kul! Tack Umeå! Nedan följer en bildbomb från roadtrippen.

Nästa stora mål är sprint-SM i Malmö 9 augusti. Ska bli skoj!

/Oskar

Sommaren är här

… och snart är den slut. Fast först ska vi fylla den med några bra saker!

Därför tänkte jag låta detta inlägg fungera som ett uppsamlingsinlägg för det som har hänt och det som komma skall.

Härnäst: SM i Västerås

Jajamen, på söndag kl 12:00 går startskottet för oss herrar i det Svenska Mästerskapet över olympisk distans, som samtidigt är deltävling 2 i Svenska Cupen. Tyvärr, tyvärr så sänds inte loppet på TV, så ni som vill se striden om SM-medaljerna i en riktigt tuff triathlontävling på svensk mark får glatt ta er till Västerås Centrum. Hoppas ni pallrar er dit, det kommer bli spännande!

Om jag ska ge er en liten uppdatering om hur kroppen känns så tycker jag att jag har förberett mig väl, även om löpningen i vanlig ordning inte har fått så stort utrymme. Tävlingen för egen del på söndag kommer att bestå i att ge mig ett så bra utgångsläge inför löpningen som jag bara kan. När jag väl snörat på mig löpskorna så får det gå som det går. Förhoppningsvis går det bra, men till skillnad från sim- och cykelmomentet så har jag där inga direkta förhoppningar på mig själv.

Att komma på pallen i denna tävling skulle kräva en enorm insats från min sida. Konkurrensen är ännu hårdare än i Uppsala, även om några namn fortfarande saknas. Så placeringsmässigt blir en upprepning av insatsen i Uppsala nog inget att räkna med. Men jag ska göra mitt bästa! Och förhoppningsvis slippa punkteringar och vurpor..

Uppsala Triathlon

Här kommer en liten racerapport som råkade bli några veckor försenad..

Årets första deltävling i Svenska Cupen (eller Danske Invest Triathlon Series som det heter nuförtiden) gick på hemmaplan i Uppsala 15 juni, över den olympiska distansen. Själva loppet och dagarna runtomkring blev riktigt bra. Lyckades smälla till med en finfin andraplats efter evigt starke Jonas Djurback. Med simning mitt i centrum, i Fyrisån, 10 varvs cykling i centrum runt Botaniska Trädgården och uppför backen vid Karolina Rediviva, samt löpning på 4 varv upp till slottet en gång per varv.

Fick bevisat för mig själv att jag nu är en starkare simmare än förra året, när jag återigen simmade fort. I alla fall enligt mig själv. Inte snabbast såklart, var fjärde man upp ur vattnet 10 sekunder bakom Djurback, Ahlinder och Dansk, något som är klart godkänt! Luckan cyklade jag snabbt in och därefter stack Djurback och jag iväg på ett hårt partempo med syfte att få så stor lucka som möjligt till de andra. Efter några varv gjorde jag dock något mindre bra.. Gick alldeles för aggressivt in i en 90-graderskurva där två brunnslock bidrog till att jag fick en dålig linje, framhjulet släppte och jag åkte i backen. Hoppade upp på cykeln för att trycka upp den avhoppade kedjan med främre växelföraren, men den bakre växelföraren hade fått sig en rejäl smäll och jag var tvungen att kliva av och meka med den. Stressigt!

Cyklade på adrenalinstinna ben iväg med min andraplats i behåll och ett uppskrapat knä, med ett mål i sikte.. att ta ikapp Djurback igen. Något som skulle komma att kosta en del. Djurback såg väl tillslut att jag var på väg ikapp och han slog av något så vi kunde fortsätta att hjälpas åt. Så efter några varvs hårt slit var kraschen ett minne blott, förutom en något högre mjölksyranivå i benen. Tappade min flaska med gel i vurpan så jag fick glatt köra vidare på tom mage. Växlade in som etta och fick en liten lucka under löpningen som jag höll i en knapp kilometer innan Djurback susade förbi. 4 gånger uppför slottsbacken höll nästan på att ta kål på mig, och det utan energi i magen så kom väggen efter ungefär halva löpningen och allt handlade om överlevnad. Som tur var räckte 3-minutersluckan som jag hade på cykeln ner till jagande gruppen, och snabblöpande Fleetwood hann inte ikapp..

En glad herrpall. Foton stulna från Ludwig.

Gotland

Veckan efter Uppsala Triathlon drog jag med familjen till Gotland på lite semester och laddade batterierna med flertalet firanden med släkten. Skulle kunna skriva ”tömma batterierna”, men det ger klart mycket mer energi än det tar även om man blir trött efter många aktiviteter. Kalasen var allt från studentfirande till 50års-firande. Och just de två kalasen på samma gång dessutom. Mycket tårta och fika, det gillas skarpt. Fick till en del bra träning också, med många utesimningar och cykelturer i det gotländska landskapet.

Brorsan klättrar bland de vackra men dödsfarliga raukarna.

Motala

Nästan direkt efter hemkomst från Gotland bar det av till Motala för ännu mer semester och träning. Flyttade för en knapp vecka in hos Annie Thorén som snällt öppnade upp huset för mig och Ludwig Fleetwood, som också tagit sig dit. Dagarna spenderades inte helt oväntat mestadels tillsammans med Annie och Ludwig, men vi hängde även mycket tillsammans med likasinnade som antingen bor i Motalaområdet eller som likt mig hade vallfärdat till Motala i jakten på lyckan. Ingen nämnd, ingen glömd, men det kändes som att halva triathlonsverige var på plats. Det resulterade i flera riktigt bra och hårda pass i utebassängen och flera mils trampandes ute på östgötaslätten, samt test av den legendariska triathlontävlingen i Bona. Och även om det var sällskapet som bidrog mest till den förbaskat trevliga tillvaron så måste jag passa på att säga att det Thorénska hemmet var enormt tilltalande. Det idylliska huset ligger ju alldeles vid Motala Ström, det var bara att hoppa i vattnet närhelst man kände för det. Fantastiskt!

Hade så mycket skoj för mig att jag inte hann knäppa särskilt många bilder, men jag fick en fin bild från Varamon efter ett cykelpass. Fint!

Nu bär det snart av till Västerås och förhoppningsvis kommer det en lägesrapport sedan efter SM om hur det hela gick!

Stay tuned. Over and out.

/Oskar