Sala Silverman

Vilket lopp det blev, för en dryg vecka sedan. Med lånad tempocykel, gel i knävecket, farsans nya löparskor, getingstick i munnen och kiss i cykelskon.

Längst ner kan man och läsa lite om Rembotrampet också. Om man orkar läsa sig hela vägen dit är ju frågan, men nu vet ni.

CIMG8573x

Som ni kanske vet så är Sala Silverman en lite längre triathlontävling än vad jag är van vid. 1930m + 90km + 21km istället för olympiska distansen 1500m + 40km + 10km. Hur skulle kroppen reagera? Skulle jag orka?

Vädret bjöd dagen till ära på en ganska sval temperatur och inte så mycket vind. Startskottet gick och i vanlig ordning, när det är strandstart, så spurtade jag allt vad jag hade ut i vattnet, precis som om det vore starten på till exempel på SM i Västerås. Så jag kom med andra ord ganska bra till. Lade mig i täten, till en början på andra plats, men efter några hundra meter gick jag upp och tryckte på lite extra och fick en fin lucka. En lucka som sedan bara blev större och större.  Ungefär 1 minut var min ledning upp ur vattnet!

Efter påtagning av strumpor så gällde det att hålla igen på cykeln, hushålla med krafterna var tydligen viktigt att tänka på. Men trots det tryckte jag på lite hårdare i början för att inte riskera att ta det för lugnt, men ändå inte för hårt liksom. Först ett prologvarv på 13km, sedan 3×25,1km. Och den supersnabba tempocykeln jag fått låna av den fantastiske Anton Zelikman gick av bara farten. Tänkte nästan att det aldrig skulle hålla hela vägen, det gick ju så fort! Men tamejfan, det gick. Utan en enda svacka på cykeln, varken mental eller fysisk, med ledarbilen framför mig hela vägen, och utan att ha sett någon konkurrent på väg ikapp mig. Åt och drack mycket på cykeln. Många gels fulla med energi fick jag i mig. Skräpet stoppade jag innanför dräkten, ovanför knät (man får inte skräpa ner!). På slutet lyckades jag också med den karakteristiska långdistanskissningen, som genomförs i farten. Men du behöver inte vara orolig för cykeln, Anton. Det mesta rann ner i höger cykelsko. Mys.

Hoppade av cykeln och tog på mig mina löparskor. Ett par skor som jag fått av min far kvällen innan loppet. Skulle bli spännande att se om de fungerade.. Stapplade iväg på första varvet av 3, med ben som var lite småsega. Men jag försökte hålla strax under 4 min/km som var mitt måltempo. Kom in i rytmen och lade första 10km på strax under 39 minuter. Helt enligt plan! Fick då dessutom höra den första tidsangivelsen på länge, mot de andra som var bakom. 10 minuter! Galet! Här hade jag förresten börjat få problem med det skräp jag stoppat innanför dräkten tidigare. Rester från gelerna hade runnit ner i knävecket och blivit klistrigt. Otippat nog så sved det rätt bra kan jag säga. Fick ett fint skavsår av det efteråt. Sprang vidare, men ut på sista varvet började benen bli rätt sega. Hade med andra ord behövt den där gelen på insidan av benen. Inte utsidan..

Och ut på sista varvet hände dessutom en enormt ovanlig grej som kanske inte hänt så himla många.. Mitt i en inandning sög jag in en insekt i munnen. Hostade till och blåste ut den, men skadan var redan skedd. Fyfan vad det sved. Kände efter med tungan och visst, en getingtagg långt in i munhålan.. Helvete. Vad händer nu? Måste jag bryta? Kommer jag klara mig? Grävde loss getingtaggen, men det sved och började bli rätt svullet. Meddelade ledarcyklisterna utifall att jag skulle få igensvullna andningsvägar.. Läskigt. Höll skaplig fart ändå, och getingsticket påverkade nog inte farten så mycket, trots att det var redigt svullet kring sticket. Benen orkade inte riktigt oavsett.

Med 3-4km kvar blev jag riktigt trött och med 2km kvar var jag tveksam till om jag ens skulle ta mig i mål, fick stanna 3 gånger och vila benen och stretcha ryggen. Men tillslut närmade jag mig mål. Publiken gav mig mycket stöd sista biten och oj vad skönt det var att få svänga in på upploppsrakan och springa in som segrare i Sala Silverman 2014! Andre man blev tillslut Clas Björling, trea Fredrik Carlén.

Resultat

Några höjdpunkter som jag tar med mig från loppet:

  • Sluttiden blev 03:59:56! Slog min gamla tid från 2011 med 1 timme och 9 sekunder!
  • Cyklade långt snabbare än målet på cykeln. 41,5 km/h istället för 40 km/h. Härligt! 02:07h på den något korta banan.
  • Sprang inte halvmaran på under 4 min/km, men 4:10 min/km med tiden 1:26h får ändå anses som godkänt med tanke på att jag inte ens sprungit så långt i ett sträck på över ett år! Dessutom är det min snabbaste halvmara någonsin, men jag har inte sprungit så många om man säger så..
  • Min superduktiga och schyssta pappa Svante hängde med som hjälpreda och gjorde allt från att langa vätska och ge tidsangivelser till att coacha järnet!
  • Grym support från alla på plats! Vilket tryck kring vätskeområdet! Och lite extra från Jonas Örarbäck, som med sin förkylning aldrig startade. Samt grymma Micke Sahlberg och Ludwig Fleetwood som drog dit och hejade järnet de med. Det hjälpte mycket kan jag säga!

Och ett stort tack till tävlingsarrangörerna för ett grymt arrangerat lopp! Det är inte alls omöjligt att det blir fler gånger. Det jag bland annat fick som belöning för vinsten var en dyr och fin tavla som just nu hänger så fint på väggen hemma i Falun!

Nedanstående bilder har jag delvis tagit själv, samt stulit lite här och där på internet. Hoppas det är okej!

IMG_7793 salacyk (6) salasilver (11)

IMAG1889
Superfarsan! (Med företagscaddyn.)

IMAG1893
Supercykeln! (Finns hos Mantra Sport!)

IMG_170101460650561
Supersponsorn! (Peter Dörlich på Triathlonbutiken.se)

Sedan var det även Rembotrampet på hemmaplan nu i helgen. Lyckades dessutom locka dit Stefhan Andersen som slet sig från Faluns trygga cykelvägar, för ett lite hårdare distanspass. I övrigt inte en så stor uppslutning till 100km-klassen som man kanske hoppats på, men det blev ganska kul ändå. Lite avslaget, men med skaplig fart första 50 av 100km. Där kom den berömda Olshyttebacken, där jag och Stefhan Andersen gick loss. Vi fick en knapp minuts lucka redan i den långa backen. Sedan blev det partempo resten av loppet.

Vi körde hårt hela vägen hem till mål, och var oroliga för att bli ikappåkta, men det var lugnt. Vi hade ungefär 3 minuter till godo när vi passerade mållinjen. Stefhan hade lite mer tid till godo än mig, för han spöade nämligen skiten ur mig i spurten! Stryk på hemmaplan. Tufft. Men jag ska försöka ta det som en man och inte gråta mig till sömns närmaste tiden. Värt att anmärka var också att Olof Ivarsson passerade mållinjen som 6a efter mycket slit i de småklungor som bildats efter uppsplittrandet i Olshyttebacken.

Tack Rembotrampet och Rembo IK för ett finfint arrangemang! Vann en hylsnyckelsats på mitt startnummer och fikat efteråt smakade super. Vi ses nästa år igen!

rembotrampe

Vi höres!
/Oskar

Annons