Nu har det i vanlig ordning gått ett tag sedan det senast skrevs något här. Men sedan senast det skrevs något här så har det i vanlig ordning också hänt en del grejer. Så jag har försökt att fatta mig hyfsat kort, och i någorlunda kronologisk ordning, så ni orkar läsa… Om ni inte orkar läsa så finns det några bilder också.
Playitas
Först och främst så har jag hunnit vara på Fuerteventura, och då närmare bestämt på den beryktade träningsanläggningen Playitas. Hotellet där har också en beryktad buffé, som även denna gång tog knäcken på en. Inget deffande här inte. De som åkte ner på lägret var från Triathlongymnasiet i Motala och från Dala Sports Academy här i Falun, med Marcus Wernström som coach. Det blev ett riktigt bra läger faktiskt, många bra timmar i värmen och det blåste inte så för jävligt som det kan göra. Själv så drog jag ner lite på antalet timmar för att bygga lite fräschhet inför Europacupen i Melilla jag skulle köra ganska tajt efter lägret.
Gällande träningen så fick jag rejält med stryk i bassängen vilket tog ner mig på jorden lite, men jag tror det var bra inför tävlingen och så där. Gabriel och Axel simmade som fiskar. Jag fick tjejstryk också, av hon Emma Varga (inte släkt med Richard Varga, men det måste ligga nåt i att heta Varga och simma fort..). Hursomhelst, något som var riktigt kul var att jag faktiskt körde två hårda löppass där nere också. Gabriel sprang ju ifrån oss alla, det får man vänja sig vid bara.. Men jag sprang rätt snabbt själv! Utan att få ont någonstans. Riktigt kul.
Efter en vecka drog jag, Gabriel, Axel, Marie och Emma hemåt, medan DSA-grabbarna Jonatan och Rasmus stannade kvar på ön en hel vecka till för att träna på lite till (men alla vet ju att det bara blev paraplydrinkar i solen hela den veckan, am I right?). Och som ni ser av bilderna nedan så var det faktiskt mest en enda lång photoshoot hela veckan kan man säga (Neeej då, det var bara Wernström som var flink med kameran).
ETU Melilla
Åkte hem till Sverige någon dag och hann bland annat med ett cykelpass i hagelstorm hos Olof i Uppsala innan flyget bar mig söderut igen. Och på Arlanda mötte jag upp med Mikaela Persson som också skulle till Melilla! Kul! (Detta var dock inget sammanträffande, jag visste om att hon skulle dit, vi hade ju bokat hotell och allt.) Ja, det som var på gång var alltså den första internationella tävlingen för min del. Har ju tävlat utomlands, men inte på detta sätt. Detta var i form av en Continentalcup i Europa, alltså en Europacup. Nivån under Världscup, som i sin tur är något under VM-serien. Alla som tävlar i en sådan här tävling tävlar för sina respektive landslag.
”Melilla är en spansk exklav vid nordafrikanska Medelhavskusten med landgräns mot Marocko” säger Wikipedia. Spännande. Det visade sig att staden var innesluten av dubbla, superhöga stängsel med tungt beväpnade vakter på sina ställen. Mycket spännande. Det tog typ en kvart att cykla från sida till sida. Ingen landsbygd. Men på briefingen var de noga med att överösa oss med hur fantastiskt Melilla var och hur många olika kulturer som befann sig där, och att det var ett turistparadis. Fantastiskt bra! Eller, lite mysigt var det i alla fall.
En racerapport från loppet har jag publicerat i miniformat på både Instagram och på Facebook, så det blir inte mycket av den varan här på hemsidan, men lite kan jag berätta. Efter att faktiskt ha varit riktigt jädra nervös inför tävlingen och resan under veckan som gått så var jag dagen innan och på tävlingsdagen – inte alls nervös. Nästan läskigt avslappnad. Men det är ju bättre än att vara fylld med ångest och panik. Starten gick kl 18:00 på söndagskvällen, bara en sån sak. Men till slut blev det tävlingsdags. Mikaela (som ju blev sjuk i halsen, vilket var oerhört trist) fick agera coach, servicepersonal och fotograf under min tävling. Hon var ett riktigt bra stöd.
Starten gick och det var typ 100 m hoppfjäril innan man kunde börja simma. Jag sprang/hoppade långt åt vänster för att slippa få innerkurva runt första bojen. Tappade placeringar på detta, men jag vill tro att jag samtidigt undvek att bli ihjälslagen, vilket ju är en bonus att få slippa. Simmade kontrollerat och höll min position och var typ 45:a upp ur vattnet, minuten efter täten.
Upp på cykeln hamnade jag i en klunga på fyra personer som inte alls gick så fort, så jag stack direkt iväg ensam. Efter ett varv (av åtta) susade jag om nästa lilla klunga och ropade åt dem att hänga på. Så de spurtade på och fick rygg på mig. Försökte få igång ett samarbete och hög fart. Lyckades sådär. Men vi höll typ jämnt med tätklungan, som från att bli två stora klungor blev en enda stor klunga. Vid deras sammanslagning sjönk tempot vilket de andra i min klunga såg och vips gick farten upp för att de äääntligen fattade att vi kunde gå ikapp. Och ikapp kom vi, med ett ynka varv till växling. Jag drog raka vägen upp i tät och stötförde lite tillsammans med Gordon Benson, vilken känsla. Vi hade några utbrytare typ 40 s framför oss, men det kändes som en seger att ha gått upp till spets i huvudklungan i alla fall.
Hetsigt innan växling men ut på löpet kom vi alla, utan vurpor. Men det var galet vad fort de andra sprang alltså. Jag hade förväntat mig det, men det blev ändå lite som en smäll på käften. Jag höll min fart, och försökte minimera antalet som sprang om. Ville inte heller ta några risker utan kände mig för om jag fick ont av så lång hård löpning i tunna skor. Men jag kände ingenting. Avtjänade mitt livs första penalty i triathlon (tror jag steg på cykeln liiiiite för tidigt) ut på sista varvet och orkade därmed avsluta riktigt starkt. Snittade runt 3:45-fart och sprang i mål på typ sämsta löptid, men kom 39:a av 60 startande i alla fall. Precis före killen som simmade snabbast. Kul!
Därefter följde en lång seg hemresa innan jag äntligen var hemma i Falun, med cykeln i behåll! Men trots sega resor så har jag fått mersmak på det här med att tävla utomlands. Träffade många trevliga och spännande triathleter där i Melilla och lärde mig mycket om just att tävla i ett annat land med allt vad det innebär med språkförbistringar och kulturskillnader. Också intressant att prata med andra som kommit dit med sina landslag och team med full service. Nåt man själv längtar efter att få uppleva någon gång….
Läget efter Melilla
Nu har det gått snart tre veckor sedan tävlingen, och jag önskar att jag kunde säga att träningen har rullat på svinbra, men det har den inte riktigt. Fick ont i en sena under foten efter tävlingen. Tror jag sprang lite knepigt, på grund av någon liten kramp i foten. Lite osäkert. Så den har jag dragits med, samt rehabiliterat. Om man ska radda upp allt så råkade jag även vricka foten (samma fot) en sväng förra veckan. Men det var ju rätt lugnt, eftersom jag ändå inte springer så mycket i och med den ömma senan… Sedan har jag troligen ätit något jag inte borde ha ätit, eftersom magen har totalstrejkat i fem dagar nu, med magknip och låg energi. I början var det till och med lite feber inblandat. Nu börjar magen reda sig något, men vad hjälper det nu när jag plötsligt även fått ont i halsen? Jaja, nu ska jag inte snacka ner mig själv mer inför den kommande säsongen.. Ni fattar poängen i alla fall. Hehe.
Men, men. Det finns annat som är kul, till exempel: att jag ju (som ni kanske märkte i texten ovan) inte har ont i benhinnorna! Det är ju fantastiskt. Inte det minsta ont liksom. Men det kommer väl tillbaka igen förmodligen… Men just nu njuter jag av ickesmärtan!
Peace out!
/Oskar. (Som snart kommer vara klar (hoppas han) med sitt stora examensarbete som han snickrat på hela vinterhalvåret. Och oroa er inte, det här inlägget skrev han under en kort toalettpaus bara. Då kan ni tänka er den hastighet han håller när han skriver sida upp och sida ner i sin stora examensarbetsrapport.)
Oskar Djärv 