Premiärtävlingen som cyklist såg väldigt lovande ut, men slutade i ett trist antiklimax.
Benen kändes på gång under uppvärmningen, och temperaturen bara steg under förmiddagen, kändes som att det kunde bli ett bra race. Fick en småstrulig start där jag missade att fästa foten i pedalen, så jag fick jobba ikapp en del under första halvan av första varvet. Men jag kom ikapp bra! Kände mig riktigt stark uppför den långa stigningen upp till slottet. Några varv rullade på, pulsen steg rätt bra uppför, men allt kändes väldigt kontrollerat. Råkade hamna uppe i spets bitvis, drog både upp och nerför backen och lite till. Kände mig stark men insåg att det var en bit kvar av loppet också så jag lugnade mig lite. Körde på något varv till och insåg att fältet hade spruckit upp ganska ordentligt bakom oss och vi var kanske drygt 7 pers i täten. Kul!
Det var också ungefär då som jag plötsligt hörde ett ”pssssccccchhhhh”. Kollade snabbt mitt bakhjul och tänkte ”oh, fan vad skönt, det var inte jag som fick punktering”. Men, jo: sekunden senare kände jag minsta lilla asfaltsojämnhet vibrera i sadeln.. Rullade åt sidan och såg min tätklunga fara vidare. Och där var jag, långsamt rullande, med atmosfärstryck i bakre tuben, helt okapabel att fortsätta, full av energi och adrenalin, med helt magiskt starka ben. Riktigt nära att det hela urartade i att jag kastade cykeln åt fanders, men tur var väl det. Det resulterade istället i att jag starkt utropade diverse könsord just när jag kom rullande mot den kvinnliga polis som höll i en av alla vägavspärrningar. Smidigt.
Tankar rullade i huvudet.. ”fan, tänk om det finns nåt extrahjul man kan sno, det är inte kört än”, ”ska man springa hem och hämta träningshjulen?”. Men jag insåg att det var över. Efter knappt hälften av de 15 varven. Ett sån oerhört jobbig känsla. Visst, skönt att jag inte kraschade och fick kliva av på grund av brutna nyckelben och uppslitna knän. Men ändå. Att inte få fullfölja en tävling som man laddat inför, framför allt laddat mycket mentalt inför, det kändes oerhört jobbigt.
Kändes också lite trist att göra de enormt duktiga supportrarna besvikna. Jädrar vad ni hejade! Kände mig superstark så fort jag kom förbi er! Ni vet vilka ni är. Hade varit kul att hålla sig kvar till slutet och fajtats om pallplatserna, vilket jag verkligen tror hade varit möjligt. Möjligtvis inte om förstaplatsen, Henrik Lundberg var superstark idag. Bör ju också tilläggas att jag ”bara” körde seniorklassen, de allra starkaste grabbarna ställdes ju i elitklassen, som gick över dubbla antalet varv (30) på samma bana. Där körde inte bara mycket starka svenskar, utan även internationell elit. Där hade man haft det lite tuffare! Men det kändes härligt att äntligen våga ställa upp i tävlingen själv, efter att ha tittat på Skandis GP från åskådarplats de senaste fyra åren.
Men, men. Nu har man övat på det också. Fick ju i alla fall ett bra träningspass, bara kortare än planerat. Och nu är första tävlingen som ”riktig” (licensierad) cyklist gjord. Och jag tar med mig den riktigt bra känsla jag hade genom den del av loppet som jag fick vara med i. Även om detta är ett lopp som jag kanske kan tänkas vilja glömma så fort som möjligt, så tar jag ändå med mig de positiva bitarna från loppet. Är just nu väldigt revanschsugen och och känner jag mig själv rätt så blir det fler cykeltävlingar. Och gärna just GP-inspirerade, kortare lopp med mycket ”axel-mot-axel”-känsla. Men misströsta icke. Det är fortfarande triathlon som gäller. Egentligen.
Tack för idag! Nu ska jag spola av mig allt liniment från benen. På återseende, cykelsverige.
Bild tagen vid ett tillfälle där jag råkade leda klungan uppför slottsbacken. (Foto: Alex Abrahamsson)
Bild tagen från raksträckan vid målområdet. Full fart! (Foto: Alex Abrahamsson)
Bild från övergångsstället vid Karolina Rediviva. Bra fart i tätgruppen! (Foto: Jonas Örarbäck)
/Oskar
Oskar Djärv 