Triathlon – Oskar Djärv

Sommartider.

Hej alla kära läsare!

Sedan sist vi hördes här har det hänt en del. Det har dels hunnit bli sommar (eller ja, inte snö, i alla fall). I och med det har också triathlonandet skiftat från träningssäsong till tävlingssäsong. Det har nu hunnit bli typ augusti, och då borde tävlingssäsongen ha nått ungefär sin mittpunkt, eller kanske passerat den något.

Men det som skiljer sig från tidigare år är att säsongen redan ser ut att vara över. Detta på grund av en olycklig händelse som inträffade för typ en månad sedan. Om det på något sätt råkat undgå någon, så blåste (okej jag vet, det är helt sjukt) jag omkull på cykeln, efter att en (faktiskt) ganska stark vindpust fångat mitt hjul 29 sekunder in i cykelpasset, varpå jag försökte parera och därefter flög över styret. Landade dumt på höft och armbåge. Efter en del undersökningar verkar det vara så att axeln åkte ur led och hoppade tillbaka direkt, men skadade ledkapseln i farten. Verkar inte vara några trasiga muskler som tur är.

Eftersom kraschen inträffade bara dagar innan ett av säsongens stora mål – Sprint-SM i Borås, mitt under SM-veckan (TV-sänt och allt ju) – blev det inget deltagande där. Jag visste på förhand att det skulle bli sjukt hårt att passera mållinjen först den dagen, men att inte ens få försöka försvara mitt SM-guld från förra året var rätt knäckande.

Under månaden som gått sedan kraschen har jag kunnat röra vänsterarmen mer och mer. Från typ ingenting med blixtrande smärta som följd – till att nu faktiskt kunna föra armen i någon form av rörelse som i teorin skulle kunna likna ett simtag. Men bara nästan. Och utan större kraft. Det finns hopp!

Nu handlar det om att få fart på rehaben och jobba bort instabilitet i axeln, så att jag inte behöver fresta på den skadade ledkapseln. Så ska jag nog vara tillbaka i tävlingsform igen! Kanske inte i år. Får passa på att jobba på annat fram till dess, förutom axeln då. Typ bygga upp styrka i mina svaga fötter och underben, ta hand om en höft som fått mycket stryk senaste året, samt försöka att inte dra på mig några fler skador under tiden..

Säsongen 2017 förde i alla fall (hittills..) med sig två spännande internationella tävlingar, två skojiga SM-cykeltävlingar i Burseryd där tempot gick riktigt bra, tre podiumplaceringar hemma i Sverige, varav ett SM-brons på olympisk distans. Jag tycker att jag ”misslyckats” på många tidigare SM över just den distansen, att denna gång då äntligen få med sig en medalj kändes extra härligt! Att göra det i Uppsala på semihemmaplan med Mantra Sport-hejaklacken, stora familjehejaklacken och på samma plats som förra årets SM-guld kändes magiskt. Den känslan tar jag med mig in i jobbet mot 2018.

Har den senaste tiden tagit lite semester från triathlon och bland annat hängt på Gotland en vecka, och London en helg. Har känt att hjärnan har behövt tänka på annat ett tag. Dels på grund av kraschen men även på grund av en del mental stress som fanns även tidigare, men som i och med axelskadan både förändrades och trappades upp.

Helgen i London handlade mest om att haka på Sara och se lite vad hon håller på med egentligen, när hon är iväg på World Tour-race och sånt där. Det var väldigt spännande och kul! Själva racet utspelade sig i spöregn (London, ni vet) och var oerhört rafflande. Världens bästa Sara var jättesnabb! Sedan hann vi med att göra London också, innan vi landade i Sverige igen. Jag vaknade med lite feber dagen efter vi kom hem, vilket kändes nästan oundvikligt med tanke på hur många människor man stött på i London där.. Då kan inga bortopererade halsmandlar rädda en!

Hursomhelst, med en härlig sommarsemester i ryggen har jag nu förhoppningsvis samlat mer kraft för att ta mig an fortsatta utmaningar. För watch out framtiden, here I come.

Bjuder på några glädjeämnen från sommaren inklusive lite bilder från Gotland och London.

Hörs!
PS. Angående sista bilden.. Prova inte det, kids!

Vårföreteelser

Sedan sist vi hördes här har jag hunnit med en del saker. Inga världsomseglingar, solsemestrar eller liknande, men man kan ju (otroligt nog) ha skoj ändå! Läser du vidare får du veta..

Har först och främst hängt en del med Salming Running-gänget. Vi har bland annat åkt till Danmark och fotat löparskor och -kläder som kommer att släppas i framtiden, främst under 2018. Riktigt skoj att få en inblick i hur de jobbat fram produkterna och dessutom få testa grejerna, samt äntligen få träffa många bakom kulisserna!

Jag själv har aldrig varit iväg på någon ”riktig” photoshoot sådär, så bara det var en skoj upplevelse. Sjukt imponerande platser de hittat för oss modeller (ja, jag kan kalla mig modell nu, okej? Inget konstigt med det. #diva) att springa omkring på medan kameran smattrade i soluppgången. Sedan att det var halv storm och svinkallt och regnigt. Det verkar vara sådant man fick stå ut med. Men det var så mycket värme och kärlek och sammanhållning i gruppen, så det var inga problem. Bilderna då? Ja de får ni se om ett år, typ. Can’t wait!

Några veckor senare var det dags för en vända till Göteborg för ytterligare häng med de på Salming. Denna gång var det Sales Summit och alla länder som distribuerar Salmingprylar var inbjudna. Mångamånga länder var på plats och vi hade genomgång om de spännande prylar som komma skall (alltså ojojoj, vad kul prylar det är på G).

Jag tillsammans med Amanda Bohlin och några till fick modella lite på scenen. Ni vet, catwalk och så. (För er som inte är så insatta i modellvärlden så kan jag väl säga så mycket som så att det där man får befinna sig om man ÄR nåt, liksom.) Dessutom fick vi köra lite roliga liveintervjuer och sedan var det dags för hela det internationella gänget att genomföra en triathlonstafett. Det var en skoj syn. De kan minsann grejer om skor, men att sedan använda dem, det var en annan sak för vissa av dem. 🙂

Och en grej jag bara måste säga, är att det känns genuint roligt att få vara en del av Salming Running. De har klara mål med vad de vill, och hur de ska ta sig dit. Oerhört proffsiga i sitt arbete. Även om det vi gör tillsammans såklart handlar om business, så finns det ett stort och varmt hjärta med i bilden. Det gillar jag. Stort tack!

I veckorna mellan dessa olika evenemang så har jag faktiskt också hunnit peta in en hel del träning. Tro det eller ej, men jag håller fortfarande igång. En viss fröken Penton har varit hemma i omgångar också, och det har varit lika fantastiskt varje gång. Mindre fantastiskt när hon ger sig iväg på nya äventyr. Men hon kommer tillbaka igen. Hoppas jag!!

Det jag är mest stolt över i träningen just nu är faktiskt att jag fortsatt får hålla en god kontinuitet i löpningen. Även om det fortfarande är högst blygsamma volymer, utan några världsrekord, så springer jag ändå både intervaller och långpass och har gjort det under flera månader nu. Tror inte det har hänt någonsin, egentligen. Kul!

Denna helg var planen att köra tester i Upplands Väsby, med Svenska Triathlonförbundet. Full fart på 800 meter simning och 5000 meter löpning. Har taggat till något oerhört och var redo för stordåd. Såklart.. Men tyvärr så har jag sjuknat in i någon form av förkylning, så jag får ställa in det. Det var oerhört tråkigt, för det var också sista chansen att sätta bra tider och bevisa för STF att jag är värdig (eller ej värdig..) en plats på EM i sommar. Men jag får helt enkelt försöka göra grymt bra tävlingar framöver istället.

Och ja, när vi ändå pratar framtida race, så blir nästa tävling i Marocko 20 maj, som det ser ut! Som en European Cup, fast i Afrika – dvs en African Cup. Fast det är nog mest européer som dyker upp ändå. Men har vi tur hinner jag kanske köra något löprace och cykelrace i Sverige innan dess.

Bjuder på några bilder från fotograferingen i Danmark (ser inte ut så va?) och lite bilder från hemma i Falun och sådär.

Tack och hej leverpastej.

/Oskar

Ett gäng veckor i solen

Prolog

Hej! Sedan sist vi hördes här så har jag bland annat varit borta från svensk mark ett tag. Jag har nämligen besökt två kanariska öar istället. Men vi tar det hela från början och ska försöka att fatta mig kort. Hehe. Och så har jag äntligen testat mig i simning. Hela tre gånger faktiskt.

(För er som inte orkar läsa.. Det kommer en bildbomb längst ner. Men prova läs först, det kanske är kul.)

Kapitel 1 – Simning

Innan resan drog igång simmade några av oss i DSA-gänget 400 meter frisim, på tid, i kortbana. Tänkte inför testet att ”under 4:40 ska jag bara klara, under 4:35 vore drömmen”, och så dunkar jag handen i kaklet på 4:31. ”Fan, hade jag tagit i lite till hade det blivit under 4:30.” Aldrig helt nöjd. Det är väl bra på sätt och vis antar jag. Men jag påminde mig om att det inte är så många år sedan första gången jag gick under 6:00 och min utveckling ändå pekar åt rätt håll. Och blev glad över mina 4:31.

Någon dag senare lämnade jag och Rasmus Andersson Falun, för att försöka sätta världsrekord på 1500 meter simning i långbana, på Eriksdalsbadet. Vi hade ju både persat med 11 sekunder på 400 meter häromdagen, så varför inte ställa siktet högt? Okej, inte världsrekord kanske, men i alla fall se hur fort vi kunde simma. Det ska erkännas, vi var fett långt från några världsrekord, men vi slog våra egna förväntningar i alla fall! Det var kul. Jag kom in på 18:39. Rasmus var också nöjd med dagen. Det var ju dessutom hans födelsedag! Vi firade alltihop med att äta lunch på kinarestaurang och springa långpass.

Kapitel 2 – Playitas

Dagen efter åkte vi till Playitas tillsammans med en hel hoper andra härliga människor. Två veckor av riktigt bra träning. Fick till flera bra kvalitetspass i alla tre grenar, och fick även fortsätta utveckla min simteknik med sportchef/coach Angela Fox på kanten. Första veckan på lägret var extremt varm, någon dag var det nästan outhärdligt. Kanske var det någon som önskade sig lite svalka. Och svalka fick vi. Vissa dagar i andra veckan hade till och med inslag av galna skyfall. Oavsett väder gick lägret bra, och jag kan inte nog nämna hur smidigt det är att ha simning, cykling, löpning, frukostbuffé och middagsbuffé inom 5 minuters avstånd. Oerhört skönt. Tack Apollo och Playitas och Svenska Triathlonförbundet för det!

Och så kom Sara på besök under andra veckan. Det var bra. Jättebra!

Kapitel 3 – Mer simning

Vi hann även med ett simtest på 800 meter, långbana, på Playitas. Satsade friskt, och kom in på 9:37. Kände mig stark hela vägen, och jag är glad över min tid. Men tanken slår en direkt att ”visst hade det varit fantastiskt att gå under 9:30..” Nästa gång!

Jaja, nu blev det mycket simning här, men det var kul att få testa sig i simning. Det var ett tag sedan sist.

Kapitel 4 – Gran Canaria

Hursomhelst, det var mer än test av kroppen i bassängen jag tänkte skriva om. När lägret tog slut efter 14 dagar var vi tre stycken som tog färjan över till Las Palmas, Gran Canaria några dagar senare. Och nu var det inte längre träningsläger utan vi switchade om till race mode. Jag och Ludwig skulle ju tävla. Gabriel har varit skadad och var inte redo ännu. Så han fick rollen som coach, och vilket jobb han gjorde. Så mycket kloka saker i den fortfarande så unga kroppen.

Dagarna innan tävlingen fick vi prova en fantastisk utomhussimarena, med två 50 metersbassänger och en 25 metersbassäng. Samt ett hopptorn med bubbelbad och det som hör simhopp till. Massa unga konstsimmare och vattenpolospelare där också. En fröjd att se alla spanjorer i full färd med att aktivera sig i vattnet. Vi fick också cykla en del i de magiska Gran Canaria-bergen. Alltså, det är verkligen magiskt. Grönt och fint, stora berg och klippor och formationer och serpentinvägar och fåglar och byar. Spelar ingen roll att det råkar spöregna när man passerar 1000 höjdmeter.

Kapitel 5 – Gran Canaria ETU Triathlon European Cup

Själva tävlingen då, som vi trodde var själva kärnan i det här inlägget? Jo, den gick ändå helt okej, tackar som frågar.

Jag hade nog lite höga förväntningar på mig själv innan tävlingen, och trodde att jag skulle hänga med mer på simningen och hade även hoppats på bättre cykelben. Så efter loppet var jag lite missnöjd med min insats, men.. det var också första tävlingen för säsongen, dessutom den där vidriga olympiska distansen, samt att det är ”bara mars”. Så det finns mer att hämta ur min kropp, det vet jag. Skönt att ändå ha fått blåsa ur kroppen och vant sig lite med att tävla igen. Det är ju rätt skoj ändå!

Förutom timmarna innan start. Fy. Fan. De hade jag helst varit utan alltså. Inför varje tävling har man liksom glömt bort hur påtaglig nervositeten blir.

Men nervositeten avtar de där sista timmarna innan start, som i vanlig ordning bjöd på en massa pusslande att tajma olika incheckningar och avprickningar med väskor som ska ställas på platser och våtdräkter som ska på, och något i stil med: just ja, skulle ju springa lite också, och så blev jag svettig och så går inte våtdräkten att få på sig och så blev det ont om tid och så hann jag inte simma in ordentligt”, och så får man inte glömma line-up:en som tog tid så att kroppen återgår till läget innan, det vill säga ouppvärmd och nervös.

Men starten gick till slut. Och jag kom in i ett ganska skönt flow mitt i fältet, utan att slåss allt för mycket. Blev ganska trångt kring bojarna men klarade mig ur det ganska bra. Sedan blev det kö(!?) upp på pontonen för varvning. Jättetrångt verkligen. Ut på varv två låg jag bra med i fältet. Tittade bakåt. Typ ingen bakom. Panik. Ligger jag sist nästan? Jag som trodde jag hade koll på det här? Störigt.

Upp ur vattnet. Nu jädrar ska det cyklas tänkte jag. Det tänkte inte mina ben. Tyvärr. Det blev ingen supercykling upp till förstaklungan, utan fick dras med några grabbar längre ner som inte ville samarbeta, alternativt bara stötföra. Vi kom ikapp några men tappade på täten. Bland annat kom vi ikapp en lite trött Ludwig. Det var upplyftande att få hälsa på varandra och växla några ord.

Ut på löpning. Trötta ben. Lite ovan vid det här med att tävla känner jag, men jag pinnade på bäst jag kunde och försökte att ta mig imål illa kvickt trots ett lite omotiverat läge. Tyckte jag höll ihop löpningen ganska bra, på en helt okej fart. Kom in på en 45:e plats (var rankad 51:a) av 72 startande. HÄR finns resultat för er som vill se allt svart på vitt.

Kul att se att jag fortfarande har saker att träna på och att jag kan bli snabbare! Hade ju varit sjukt tråkigt att vinna överlägset idag och inte riktigt vetat vad man gjorde rätt och hur det kunde bli så bra..

Epilog

Simtest. Läger. Race. Och sedan vips kom jag hem till Sverige igen. Nu väntar en härlig träningsperiod innan säsongen drar igång på allvar i slutet av maj. Det blir spännande! Kommer hinna med några andra spännande saker utöver träningen under tiden, men det kommer ni nog få se på ett eller annat sätt vid en eller annan tidpunkt.

Vi hörs framöver, samt ett stort tack och/eller förlåt till er som orkat läsa ända hit. 🙂

/Oskar

(Ni som fuskat och scrollat er hit, ni får er utlovade bildbomb, i hyfsat kronologisk ordning. Ni som läst ända hit får också titta på bilderna såklart.)

Kontraster

Sol och värme på Playitas – Härlig kyla och gnistrande snö i Falun
Satsa på idrott och jobb samtidigt – Satsa fullt ut på idrotten
Vara sjuk – Vara frisk
Sara är här – Sara är borta
Inte tävlingssäsong – Tävlingssäsong

Ovan finns ett urval av kontraster jag upplevt senaste tiden, och befinner mig mellan just nu. Kontraster i olika sammanhang både kommer och går, som uppskattas olika mycket. Den första kontrasten uppskattas helt klart. Nummer två också, det är två olika typer av tillvaro som är spännande. Den tredje.. not so much, jag är hellre frisk kan jag säga.

Den fjärde – inte alls. Föredrar när Sara är med. Nu har hon nämligen lämnat mig. Men no worries, hon säger att det bara är temporärt. Det är tydligen cyklingen som kallar. Det är dags nu. Dags att sätta igång. Vårklassikerna is coming. Jag håller alla mina tummar för alla tuffa race hon ska ta sig an. Antar att alla som läser detta också gör det. Full fart! Vad gäller den femte punkten i listan, så är även jag i övergången till tävlingssäsong. Det ska bli oerhört kul att sätta igång, även om jag inte känner mig helt redo just yet. Mer om det nedan!

Och på tal om punkt två. Har ju nu satsat på idrotten i ganska precis två månader. Och jag kan säga som så att det hittills går som smort. Riktigt härligt att kunna fokusera fullt ut på det jag vill. Att kunna prioritera träningspassen till 100%. Visst, det är inte alltid helt lätt mentalt, eftersom man nu har tid att tänka så mycket mer. Till exempel tänka på om allt det jag gör i min idrott verkligen är ”rätt” väg. Och vilken som är ”rätt” väg i så fall? Och vad vägen egentligen ska leda till? Ska nog skriva ett helt inlägg om det senare..

För att fortsätta på temat kontraster då.. För typ två veckor sedan kom jag hem från ett på många sätt härligt träningsläger på Playitas, Fuerteventura. Sedan var det pang hem till kylan och snön i Falun. Snön har både hunnit smälta bort och komma tillbaka tusenfalt sedan dess.

Och om typ två veckor är det dags att lämna Sverige ännu en gång, för att åka till Playitas – ännu en gång. Hoppas det blir minst lika härligt denna vända! Efter lägret (nu kommer mer om det där med att tävlingssäsongen är på G) far dessutom jag och några andra att över till grannön Gran Canaria och passa på att göra första racet för säsongen! 26 mars går nämligen en Europacupdeltävling i Las Palmas. Ryktet säger att det blir en backig historia på cyklingen, vilket ju är rätt skoj! Olympisk distans är det som gäller denna gång, för den som undrar. Faktiskt har jag bara kört en tävling på olympisk distans utomlands tidigare, och det var min första, i Melilla 2015. Som faktiskt gick ganska bra ändå. Och sedan dess har det blivit mest sprintdistans, som ju är roligast ändå, måste jag ändå säga. Men jag har inga tvivel om att detta blir skoj det med!

Men låt oss backa bandet lite bara. Lägret på Playitas. Både det som var och det som komma skall. Ett elitläger i Svenska Triathlonförbundets regi, typ ”landslagsläger”, där sportchef/simguru/headcoach är Angela Fox.

Att åka på träningsläger och träna massamassa är kanske ett mål för många. Att passa på i solen liksom. Jag och coach Jocke Berggren hade bestämt att jag skulle hålla mig lite lugn och inte träna för mycket, mer träna på som hemma, men att få till det där lilla extra bara. Allt för att hitta den där viktiga kontinuiteten i träningen, och inte dra på sig någon sjukdom. Som jag så lätt gör, uppenbarligen. FYI: 73 sjukdagar hade jag förra säsongen. Lågt räknat. Tänkte försöka minska det med närmare 100% till detta år..

Ett träningsläger för mig är också förknippat med att ha kul. Att hänga med resten av gänget och skratta mycket. Det är inte ett mål, utan det är något som automatiskt sker. Sjukt roligt hade vi. Tyckte jag i alla fall. Och träningen flöt på riktigt bra den med. Den gör ju lättare det, om man har just kul samtidigt. Angelas simtips och teknikövningar har förändrat min simning lite till det bättre, och jag hoppas kunna ta fler kliv framåt där. Förutom många fina simpass fick vi även till bra cykling på ön, samt fina löppass på grusvägarna.

Hann även med att bränna av 3000 meter på tid, på banan i grannbyn Gran Tarajal. Det var första fartpasset sedan september (förutom några dödsfyrahundringar som jag fick till i Falun, strax innan avfärd söderut). Inga världsrekord, men 9:47 är ändå bra fart för att vara mig, när man sprang sådär rakt av utan pacing. Tyvärr fick jag också in tre sjukdagar (fuck.. 100% minskning gick i stöpet rätt tidigt alltså) i början av lägret, men tror inte det var ”mitt” fel riktigt, att det var jag som var klen. Utan det var nog något virus som spred sig från någon annan, då fler hade problem. Trist att vara sjuk på läger, men då hann man ju se på film och sådär i alla fall. Det är ju alltid kul.

Och för att återknyta till rubriken. Kontraster. Tänkte bara passa på att säga att det är sjukt härligt att vara på träningsläger i solen, med nästan ingen transport- eller förberedelsetid till träningspassen, och med frukost och middag serverad i massor.. Men, jag tror att man mår bra av att blanda upp det hela lite, skapa sig lite kontraster. Till exempel att bo i Falun, i sin egen lägenhet, med vänner och familj, cykla i velodromen, åka skridskor, snöcykla, åka skidor, njuta av kalla vinterdagar med gnistrande snö som knarrar under skorna. Med några dagar kvar av lägret längtade jag till och med till att få komma hem och åka långfärdsskridskor en sväng. Så lite av varje är nog bäst, helt enkelt! Dessutom skulle man ju inte uppskatta träningslägertiden lika mycket om man inte fick prova på en annan tillvaro på hemmaplan.. Kanske.

Hörs snart igen!

/Oskar

The Future is Now

Har Oskar helt tappat greppet om verkligheten? Kanske.
Har han fått hybris? Möjligt.
Vet han vad han ger sig in på? Nej.
Kommer han i slutändan tycka det var värt det? Förhoppningsvis.

Jag är sedan över ett år tillbaka Civilingenjör i Energisystem.

En utbildning som gav mig oerhört mycket under sex år av mitt liv. Jag har skapat mig en trygghet i Falun med ett roligt och spännande arbete på Falu Energi och Vatten, med flexibla arbetstider, lagom arbetsbelastning och lön varje månad. Framtiden ser ljus ut.

Sedan flera år tillbaka är det något som gnagt inom mig. Något som jag känner att jag inte har gett tillräckligt med utrymme. Något jag inte utforskat ordentligt. Flera år av tankar har nu blivit till en idé och resulterat i handling. Jag har fått höra att det aldrig kommer ett perfekt tillfälle att kasta sig ut i det okända.

I onsdags gjorde jag min sista arbetsdag på Falu Energi och Vatten.

En sådan idé kan generellt ses som dålig. Massa risker och skador och utbrändhet och onödiga fysiska/mentala påfrestningar och sjukdomar och ekonomiska problem och utebliven pension och obetalda studielån och mer därtill, för att inte nämna jantelagsbrott och marknadsföring av sig själv och sociala medier och eventuell ytlighet, och inte minst det faktum att inte bidra till samhället på normalt sätt med att betala stora mängder skatt och utföra något vettigt uppdrag för något vettigt företag, att liksom välja sig själv före samhället.

Jag har inte någon masterplan och har inte planerat hur detta ska gå till i minsta detalj, och förberett med sponsorer och alla pengar jag kan behöva. Det kanske man borde ha. Kanske borde man vänta tills man vunnit sitt första VM och därefter få allt serverat per automatik. Kanske kommer projektet inte att pågå för evigt. Kanske bara till slutet av 2017 års säsong. Vad vet jag?

Det mesta talar alltså emot denna idé. Men samtidigt, varför inte testa att göra någonting man verkligen gillar fullt ut för att se hur bra man kan bli på det? Plötsligt är man för ”vuxen” i både kropp, sinne och tillvaro för att inse att det är försent att testa. Så varför inte testa nu istället för att ångra sig sen? Och om man inte känner ånger, kanske man i alla fall kommer undra vad som hade kunnat hända om man testat?

Så, nu testar jag. Jag ser fram emot detta äventyr och oavsett hur det går är jag säker på att det kommer vara oerhört spännande och lärorikt på vägen.

Jag skriver inte detta inlägg för att be om ursäkt för mina beslut och handlingar. Jag har bara kommit fram till något som jag är oerhört taggad på att genomföra. Jag vänder upp och ner på min tillvaro och ger mig själv möjligheten att följa en dröm. Tanken på det hela gör mig väldigt glad. Och lite nervös.

Hoppas att ni där ute är intresserade av att följa mig på den här resan, eller vad man ska kalla det. Resa, test, försök, projekt, idé, äventyr. För jag kommer inte klara det på egen hand.

Jag kommer nämligen att vara i behov av allt stöd jag kan få. Om det så är i form av ett uppmuntrande leende eller ett ärligt sms eller att du och ditt företag vill samarbeta med mig kring någon spännande idé, så kommer jag att se allt som värdefullt.

Som kickoff till det här projektet har jag varit ett par juliga dagar i vackra, snöfyllda Grövelsjön med härliga familjen och släkten från Gotland. Och just nu är det Gran Canaria som gäller, med mitt stöd i tillvaron: Sara P. Tio dagar av träning, sol, och vila. Hurra!

Hursomhelst. Här kommer ett förtydligande eftersom typ ingenting ovan står i klartext. Jag kommer att satsa heltid på mitt idrottande under en tid framöver. Med start nu. Vi får se hur det går, låt äventyret börja! Vi ses, världen.

Jag har många att tacka för hjälpen som bollplank när alla tankar snurrat i huvudet för mig, och många att tacka som vill hjälpa mig med det här! Ingen nämnd ingen glömd. Men vi ska inte ropa hej ännu, resan har precis börjat och vi får se vart allt tar vägen! Men något som är säkert är att: Det Blir Kul.

/Oskar

December!

Hej! Om det passerat någon obemärkt, så har jag nu varit sjuk i troligtvis någon form av influensa, sedan snart 1,5 vecka tillbaka, varav en hel vecka i feber med varierande temperatur. Är piggare nu, tyyp frisk, men inte redo för träning. Hjärnan börjar dock fungera hyfsat, så jag tänkte passa på att skriva lite här på hemsidan.

Sedan sist vi hördes här så har jag hunnit med lite av varje kan man säga. Dels har jag hunnit ta några veckors säsongsvila och samtidigt flyttat den fantastiska stockholmstjejen Sara hit till Falun. Hurra! Det innebär att vi från och med nu vid jul kommer bo fyra personer i ”min och Joels” trea.. Ett litet kollektiv med andra ord. Det ska bli spännande att bo på detta sätt ett tag framöver. Finns främst två fördelar med denna boendetyp: 1. alltid sällskap, och 2. låg hyra.

Därefter har jag även hunnit dra igång min träning igen. Ett knä som spökade redan innan Italienresan i mitten av oktober har väl börjat bli helt bra nu, men har trappat upp löpningen tillsammans med rehab fram tills nu. Det var inte enligt plan, men som det verkar kanske jag slipper dras med ett ont knä hela vintern och våren. Har hunnit köra många fina pass i velodromen och fått upp en fin och stabil känsla i sadeln om jag får säga det själv. Bra flyt i simningen också, med flera bra pass. Kände mig mycket taggad på vidare träning nu under vintern.

Men jag har också hunnit med en influensa. Låter det på ”de lärde” som att det är i alla fall. Det var inte heller enligt plan, men shit happens. Deal with it, osv. Och även om det har gått lång tid nu utan träning så har det inte lyckats knäcka mig mentalt. Jag har varit med om värre.. Man får se det positiva i det, har jag tur så kommer jag ju nu kunna göra bättre och bättre ifrån mig på varje pass – och sånt är ju skoj.

Men nu till the big deal i det här inlägget:

Lyfter vi blicken lite så väntar nu spännande saker inför nästa år. Den mest spännande saken sparar jag till nästa inlägg (ååå en cliffhanger igen!!).. Hursomhelst, som jag nämnt tidigare kommer jag inte gränsla samma cykel eller tävla för samma klubb. Nästa år kommer jag istället representera IF Mantra Sport! Jättekul att Fredrik Swahn och gänget välkomnar mig tillbaka med öppen och varm famn. Därför kommer jag även att cykla på Cannondale nästa år. Kul! Ska bli riktigt spännande att testa deras grejer ordentligt.

Har suttit på en cykelcross från Cannondale sedan 2014, men först och främst kommer jag nu utöka kollektionen med en dödsvass SuperSix EVO Hi-Mod Dura Ace. Cannondale satsar inte riktigt på att separera modellerna ”aero” och ”lätt & styv”. De anser att det räcker med superdupercykel som är både aero, lätt och styv. En sån ska jag cykla på nästa år. Den väger typ ingenting!

Cykeln är dessutom klädd med nyaste Dura Ace-komponenterna, 9100, med upphottade bromsar och växelförare – riktigt fräsch och intressant grupp. Vevpartiet är Cannondales egna och lätta. Hollowgram Si, heter det. De har en vassare variant också, SiSl2, men inte på min cykel. Hjulen är också Cannondales egna, Hollowgram, kanttrådsfälgar helt i kolfiber. Hade tänkt ha dessa som träningshjul, men det visade sig att de är lättare än mina tävlingshjul så.. jag kanske sparar lite på dem.

Fin va? Kommer troligen att kapa gaffelröret lite, ja.. Och ni kommer få fler bilder att gotta er i, var så säkra.

Det var allt för denna gång!

/Oskar

Vilken helg! Vilken höst!

Sitter och skriver detta på planet hem från ännu en vända till Italien denna höst. Ännu en tävling med internationellt startfält. Ännu en lärorik upplevelse. Ännu en resa med spännande och roliga minnen. Alla tävlingar bjuder tyvärr inte på uteslutande på positiva händelser. Det var längesedan något oförutsett och mindre bra hände på tävling, så det var väl kanske dags nu.

Jag fick alltså möjligheten att representera mitt italienska lag en gång till denna säsong, och nu i den sista deltävlingen i deras Grand Prix. Fick köra denna ”grand final” förra året också, då gick den i Cagliari, på Sardinien. Denna gång gick den i Sapri, vid södra Italiens kust. Ganska precis på själva vristen av den klassiska kartbildsstöveln. Väldigt vackra landskap med stora, gröna berg. Till och med en vulkan, Vesuvius.

Fick återigen träffa det härliga gänget som utgör laget DDS från Milano. Den italienska delen av laget åkte minibuss ner, runt 1000 km. Utan säkerhetsbälten, med sjukt dåliga säten. Tuffingar. Några nya ansikten även denna gång.

Kom ner på torsdagen, tävlingen gick på lördagen. Några härliga middagar och väckpass hann vi med innan det var dags för helgens eldprov. En sprint, i ett galet starkt startfält. Av italienarna var det nog bara olympiern Alessandro Fabian som saknades. Han kanske inte vågade ställa upp, efter att ha fått stryk av åldermannen Daniel Hofer i italienska mästerskapen härom helgen..

Lördag. Fick till en av mina bästa uppvärmningsprocedurer hittills. Bra känsla trots utebliven träning de senaste två veckorna på grund av ett ömt knä. Testade lite nya knep (inga tjuvknep) vid simstarten som lyckades bra. Fick till en okej simning och kom upp 40 sek bakom Gianluca Pozzatti (som slutade trea och blev bästa italienare bakom Gabor Faldum och Felix Duchampt).

Hamnade i en tredjegrupp på cykeln, men vi tog in på täten. De tre klungorna klumpade ihop sig ut på tredje varvet. Jag gick upp i täten. Attacker följde, jag var inte sen att haka på, och vips var vi fyra man med lucka bakåt.

Då hände det som ju aldrig får hända. En olycka. Jag ligger helt först, jag och lagkamrat Ivan till vänster om mig vinglar in i varandra och han börjar köra emot mitt bakhjul, vilket slutar i att han dyker i backen. Samtidigt trycker han mig lite åt höger vilket resulterar i att killen snett bak åt höger om mig, som låg nära mig från början, också dyker i backen. Han passar på att ta med sig delar av min cykels bakgaffel i fallet. Allt skedde på ett ögonblick. Och jag står kvar på två hjul med förstaklungan swishandes förbi, utan att jag riktigt fattar vad som hänt.

De två som gick i backen får snabbt hjälp och jag fortsätter vidare. Men när bakgaffeln på ena sidan inte längre bär så tar hjulet i ramen och det går oerhört trögt att driva den nu klart instabila cykeln framåt. Klunga efter klunga sveper om mig och efter mina knepigaste 6-7 km av triathloncykling hittills i karriären så växlar jag till löpet som solklart näst sist. DNF kändes inte aktuellt, alla poäng till laget är viktiga. Gör ett bra löp och springer faktiskt om en kille. Slutar tredje sist, långt efter. RESULTAT, för den som vill läsa om misären svart på vitt.

Besviken efter målgång, då jag först trodde att det var jag som orsakade kraschen och sabbat för laget. På kvällen fick jag höra att det inte riktigt var fallet, vilket gjorde det hela lite lättare att tackla mentalt. Då behövde jag bara mest gräma mig över mitt eget uteblivna resultat. Och min cykel då, som jag hade tänkt sälja i veckan.. Antalet potentiella köpare har reducerats något, kan man säga. Kände också att jag hade riktigt bra ben den här lördagen (såklart, hehe) och det hade varit kul att visa vad jag kunde gå för. Men det får bli en annan dag!

Tävlingsdagen avslutades med att delar av oss i laget åkte på lite sightseeing bland bergen och fick se många spektakulära vyer, grottor och stränder. Mycket glädje. Svårt då att vara deppig över ett lopp som sket sig av en olyckshändelse. Dagen efter var det dags för lång resa hem till kalla och höstiga Sverige.

Nedan följer en bildbomb från banrekning, uppgång från simningen i skarpt läge, prisutdelning för lag (vi på fjärde plats, jag står där bakom gänget nånstans och gömmer mig), vacker utsikt med härligt gäng, bad och grottor, och: fisktallrik.

Sedan sist jag skrev något på min hemsida (jag vet, har varit utomordentligt dålig på att skriva här. Ska bli bättre på det, om det nu är som vissa säger, att det är kul att läsa det jag skriver..) har jag ju hunnit med lite fler race, men som jag skrivit om på instagram och facebook såklart. Efter olympiska SM i Umeå så blev jag uttagen till att representera Sverige i Europacupen, i både Malmö och Tönsberg, helgerna efter varandra. Malmö blev en blåsig och blöt historia, och jag trampade alldeles för hårt på egen hand utan nytta, och jag var inte så nöjd med slutresultatet även om det såklart var hur fett som helst att köra för Sverige, i Sverige! Hoppas det blir mer av detta arrangemang i framtiden. Sedan dags för Tönsberg i Norge, där vattnet var för dåligt att simma i, så det blev duathlon. Lite tufft, för jag gillar inte duathlon. Det är alldeles för jobbigt. Men bestämde mig för att göra det bästa av situationen, och oj vad bra det gick! Sprang fort, cyklade desto fortare, och avslutade starkt på andralöpet och kom topp 20! Mina första internationella rankingpoäng var ett faktum!

För att slutföra Norden-turnén drog vi vidare med landslaget till Fredericia i Danmark och körde Nordiska Mästerskapen. Även här fick jag till en riktigt bra tävling och blev 13:e man totalt, 9:a bland oss nordbor! Sedan hann jag med en förkylning som formtoppning inför mitt första race i Italien för i år, som gick på västkusten i Cesenatico ganska nära Rimini. Här fick jag, trots förkylningsuppladdning, till en av mina bästa simningar, bland vågor och tufft startfält. Kul! Men pga den tuffa värmen blev det inte mycket till snabblöpning.

Och efter några veckors träning, lite cykeltävlingar, nåt löprace, och en härlig resa till Belgien för att hälsa på och hämta hem mitt cykelfanatiska hjärta, så var det alltså dags för Italien #2 i Sapri (som jag skrev en massa om i början, så ni hänger med i svängarna här) och det fick även bli den tävling som satte punkt för triathlonsäsongen 2016. En säsong som blev så oerhört mycket mer än vad jag hade trott. Med den där vintern/våren som var kantad av så mycket sjukdomar och slutligen en operation av mina halsmandlar, som rykte all världens väg. Och det var kanske lika bra, annars hade det nog inte blivit någon direkt säsong i år. Nu blev det istället den bästa hittills, rent resultatmässigt. Lite otacksamt kan man tycka, eftersom uppladdningen var så bristfällig. Men ibland behöver man kanske bara ”vila” helt enkelt.

Något som jag också vill nämna här, är att det inte bara är min tävlingssäsong jag fokuserat på detta år. Har även följt en viss fröken Pentons säsong ganska nära. Hon sliter hårt, har ett sjukt bra fokus, gör sitt jobb in i minsta detalj. För en vecka sedan hade hon dessutom lyckats ta sig hela jävla vägen till självaste världsmästerskapen i linjecykling, och lyckas dessutom pricka form och allt vad det heter på självaste tävlingsdagen där i Qatar. Helt otroligt. Och stort! Oerhört stolt över henne. Ganska säkra källor säger mig att ni kan få läsa hennes story om detta, på hennes hemsida!

Hursomhelst, nu väntar säsongsvila! Det innebär varken kontinuerlig träning eller tävling än på några veckor, innan vi sätter igång jobbet inför 2017. Och det kommer se lite annorlunda ut jämfört med tidigare år, men mer om det senare.. (Vilken cliffhanger!)

Tack så oerhört mycket till alla er som hjälper mig framåt på så många olika sätt! Det gäller familj, Sara, vänner, sponsorer, triathlonförbundet, DSA. Ni är alla ovärderliga. Punkt och slut.

Hörs snart igen!

/Oskar

En sommarsaga

lugnegard (3) — Skador och sjukdomar lägger jag bakom mig och sommaren bjöd på triathlon trots allt. Foto: Mikael Lugnegård

Det har redan hunnit bli augusti månad och sommaren som man längtat efter hela vintern, har minst sagt bjudit på en hel del roliga, spännande och överraskande händelser. Nu låter det som att jag tänker mig att sommaren är förbi, men det är ju inte sant. Det är ju minst en månad kvar, och triathlonsäsongen är långt från över.

Innan det blev både sommar och triathlonsäsong, så hade jag ju det som bekant lite struligt. Var sjuk i flera olika former, i halva februari och hela mars. Den täta kontakten med sjukvården tog på krafterna, men resulterade bland annat i att jag fick operera bort mina halsmandlar i början av april. Ett beslut som kändes tufft, och med en läkningstid som blev fruktansvärt plågsam. Men det hela kändes ändå rätt i långa loppet. Ställde in mig på att första halvan av säsongen skulle utebli, men att jag förhoppningsvis skulle vara tävlingsbar den andra halvan.

Riktigt så blev det inte.

Efter att äntligen kommit igång med någon sorts träning i slutet av april så ställde jag upp i Hallsta Triathlon, för det är ju så roligt att tävla. Med totalt 23 h timmar i ryggen under mars + april så var förväntningarna låga. Jag slutade tvåa. Mycket otippat, men kul! Fortsatte tävlandet en dryg vecka senare, på nationaldagen, i Saltsjöbaden. Där vann jag. Något jag verkligen inte trott på förhand. Tårar av glädje, lättnad och överraskning var ett faktum.

Sedan kom dagen med stort D. Dagen som varit ett av sommarens stora huvudmål i vintras när jag försökte få träningen på rätt köl, nätterna var korta och dagarna långa men mörka. Nämligen sprint-SM i Uppsala. Med en seger i ryggen visste jag att om min kropp åtminstone befann sig i samma form som sist, så skulle jag vara med och utmana om medaljerna, trots allt strul under våren.

Regnet, kylan, backarna och kullerstenen under cykel- och löpmomentet var en härlig krydda i ett spännande lopp. Jag tappade på simningen, för att trampa ner en efter en under cyklingen, och slutligen nå min sololedande rumskamrat Joel Vikner. Efter en dålig växling av mig så fick han ett par sekunders försprång ut på löpet. Jag hann ge upp efter första varvet, men under de två avslutande varven orkade jag täppa till luckan. Och gå ifrån. Och hålla hela vägen.

Det blev SM-guld.

uppsala1 — Oerhört glad, lättad, förvånad och trött på samma gång.

Något jag tänkte när jag började med triathlon var att ”om man tar SM-guld, fyfan, då lär man ju känna sig så sjukt nöjd, och helt redo att lägga idrottandet på hyllan”. Så kände jag inte. Kändes snarare lite snöpligt att ta ett guld jag inte riktigt förtjänade. Hade ju inte gjort alla där timmarna under våren. Allt hade ju gått åt helvete. Var jag värd detta? Det tog många dagar, nästan veckor, innan alla tankar hade sjunkit in, och jag kunde börja känna mig hyfsat stolt över vad jag ändå åstadkommit.

DSCN0236 — Världens bästa Sara oavsett väder.

Under veckan efter hängde jag med min kära fröken Penton till Västerås, och trampade mitt första cykel-SM. Ett linjelopp i city, med många skarpa kurvor, några småtuffa backar, kullersten, och såklart spöregn. Med i princip alla de starkaste cyklistsvenskarna på plats så skulle det bli en utmaning för många att ta sig igenom alla de 15 ”GP”-varven för att komma till målet efter 180 km. Efter lite punkteringar, karavanhjälp från Stockholm CK samt andra spännande och lärorika upplevelser, så blev jag till sist avhängd för sista gången, efter 10 varv. Helt klart godkänt! Blir mer av den varan.

Veckan därefter var det dags för mitt tredje SM på lika många helger. Nämligen medeldistans-SM i Vansbro. Fick låna en fin (men lite liten) tempocykel av snälle Jonas Djurback. Jag och coach Berggren lade upp en plan om att vara förnuftig och lyhörd, och inte genomföra löpningen om jag kände minsta smärta från tidigare löpskador. Smärta kände jag, ojojoj, ända från km 20 på cykeln till målgången. Och det blev inte bättre heller. Men ingen skadesmärta. Bara trötthet och utmattning.. Men jag segade mig igenom och knep ändå ett brons. Kändes väldigt roligt!

axelsson (1) — Yaay, ett brons bakom starka grabbar! Det tog tio minuter innan jag kunde resa mig, och tre dagar innan jag kunde gå ordentligt. Foto: Joakim Axelsson

Lätt att tänka att kroppen fungerar ”som vanligt” bara för att det gått relativt bra på tävlingarna. Farligt. Efter tre rätt tuffa veckor var det nu dags för lite återhämtning. Följt av träning..

I mitten av juli var det dags för Svenska Cupen igen. I Gävle denna gång. Härligt med nya städer! Som cupledare och regerande champ på distansen kan man tycka att jag borde kunnat komma med mer än en fjärdeplats denna dag, men denna dag hade mr. Sandör och mr. Paiva Vilaca ärat oss med ett besök. Trots ett genomstarkt lopp av mig så kom jag inte ikapp täten på cykeln, och fick tävla i princip hela vägen på egen hand.

Höll fortfarande ledningen i totalcupen inför SM över olympisk distans i Umeå. En tävling med fler poäng på spel. Och mr. Fleetwood gjorde sin första svenska tävling på ett tag. Gjorde även här ett väldigt genomstarkt lopp och trampade nästan ihjäl mig för att komma ikapp täten. Vilket jag lyckades med. Komma ikapp alltså, inte trampa ihjäl mig. Sedan orkade jag inte riktigt hänga på Sandör, Fleetwood och Vikner under löpmomentet, men sprang ändå en av mina snabbaste triathlonmilar hittills! Och ja, jag tappade ledningen i totalen och hamnade steget utanför pallen på SM-tävlingen. Men vafan, jag är sjukt nöjd ändå. Jag gjorde ett i min mening mycket starkt lopp, och mer kan jag ju inte göra!

lugnegard (4) — Min vita springare som stod och väntade på mig efter simningen i Umeå. Foto: Mikael Lugnegård

lugnegard (22) — Försökte framkalla jubel hos publiken, det var ett mycket lätt uppdrag denna sommarkväll. Foto: Mikael Lugnegård

Så.

Detta är för mig en sommarsaga. En saga som jag inte trodde att jag skulle få uppleva överhuvudtaget. En saga som dessutom ännu ej är färdigskriven.

Den grej som står på schemat just nu (om ni råkat missa den), är en liten Nordenturné, för mig och några andra svenskar. Den började förra veckan med att jag for ner till Nyköping för en veckas pre-camp hos Ludwig Fleetwood. Och varför sätter jag ”pre-” framför ”camp”? Jo, för att det strax vankas två Europacuper, helgerna på raken. Nu imorgon, lördag, tävlar jag och 10 andra svenskar nere i Malmö och kör kombinerad Europacup / Svenska Cupen-final (start 14:00/16:15 för dam/herr). Sedan far delar av landslaget vidare till Norge och hänger där på ett annat internationellt pre-camp inför Europacupen i Tönsberg. Två mycket roliga och hårda lopp framför oss, med andra ord.

Två helger efter Norge står sedan Danmark på tur, med Nordiska Mästerskapen, i Fredericia. Även om det ”bara” är ett nordiskt, så är det ändå mitt första mästerskap. En spännande känsla! Jag hoppas att kroppen kan få fortsätta fungera som den gör nu, och oavsett hur det går med allt så är jag oerhört nöjd, glad och lättad över vad jag fått uppleva hittills under den här säsongen.

Massor med kärlek.

Eder tillgivne
Oskar

Resultat Sprint-SM
Resultat Cykel-SM
Resultat Medeldistans-SM
Resultat Gävle Triathlon
Resultat Umeå Triathlon
Startlista ETU Malmö
Startlista ETU Tönsberg

Saltis Tri / inför SM

Då har det varit nationaldag igen. För över en vecka sedan, förvisso. Och ända sedan förra årets nationaldag fanns en tanke om att köra sprinten på Saltsjöbaden igen. Den som jag så härligt vann förra året. För två månader sedan såg jag inte överhuvudtaget att jag skulle varit tävlingsbar vid det här laget. Men förra helgens andraplats i Hallsta vittnade om att jag kanske är det trots allt. Jag gjorde en intervju inför tävlingen, för Saltsjöbadens Triathlonsällskap. Den kan ni läsa HÄR.

Så efter att ha fått ett bra cykelrace i benen (Arlanda Test Track Race på fredagen) och flera stabila träningstimmar simning, cykling och löpning under helgen.. så var förhoppningen om god form ganska hög, men med viss oro för slitenhet. Att dagen innan ha hetsat omkring hela halva kvällen/natten med att fixa diskhjul (stort tack, Louise Rundqvist för lånet!) och packa grejer för att 3,5h sömn senare stiga upp kl 04 för avfärd mot Saltis gjorde inte saken direkt bättre. Som kronan på verket hade jag köpt en ny tempohjälm som jag lackerat om och donat med under helgen, men den glömde jag såklart kvar på parkeringen i Falun. Men snälla Mikael Nelker fixade snabbt fram en kruka jag kunde låna, och efter att ha blivit varmt välkomnad vid det fina tävlingsområdet på morgonen så var nerver och energi på plats.1

Loppet

Fick till en helt okej start, och höll koll på Ludwig som försvann iväg tillsammans med simmaren och geniet Axel Bååthe. Jag hamnade med Daniel Nöu och en kille till, i en jagande grupp. Kände att jag kunde trycka på i bra fart utan att stumna. Bättre känsla än i Hallsta veckan innan med andra ord. Kom upp 30s efter Ludwig som var först upp. Gjorde en bra växling och var strax efter Daniel Nöu (som för övrigt är en mycket lovande och ung kille!) ut på cykeln.

Gjorde sedan en riktig kanoncykling. Inte en sån där cykling där jag känner mig helt odödlig och kan trampa allt jag kan utan att bli trött, men där i trakterna i alla fall. Susade förbi Ludwig efter en fjärdedel av banan ungefär, tog över ledarmotorcykeln framför mig, och fortsatte distansera de andra bakåt. Grym känsla. Vid vändpunkten hade jag lite koll på de andra bakom, och efter de 10 km på hemvägen klev av cykeln utan att veta hur stor ledning jag hade.

Ut på löpningen var det bara att kuta så mycket benen pallade. Kände av cyklingen men kunde springa på förvånansvärt lätt. Kändes skönt och snabbt, men jobbigt.. Efter ett varv av tre ropade Donato Campanini (som tyvärr inte var med och tävlade) att jag hade haft en stor ledning efter cykeln. Det gav kraft och jag sprang vidare. Inför sista varvet ropade han igen att jag fortfarande hade ganska stor lucka och att det fanns chans att vinna det här. Då plötsligt insåg jag vad jag ställt till med. Skulle jag vinna? Hade ju egentligen sprungit och väntat på att Ludwig och kanske nån annan skulle springa om. Blev lite nervös över situationen men sprang vidare. Efter sista varvet såg jag ingen bakåt och kunde springa in på upploppet mot seger, rörd av glädje.

Oerhört tacksam över att kroppen vill fungera!

RESULTAT
Intervju med Avesta Tidning

Inför sprint-SM i Uppsala

Nu har det gått snart 1,5 vecka sedan den härliga dagen på Saltis, och på lördag kl 18:00 är det dags för SM. En tävling som var ett av huvudmålen när jag satt och säsongsplanerade i vintras. Det är fortfarande en tävling som jag vill att det ska gå bra i, och jag ser väldigt mycket fram emot att få stå på startlinjen. Formen är helt okej och jag har fått till fler bra pass efter Saltis, utan bakslag, så det ska bli riktigt kul på lördag!

Dagen efter (söndagen) är det stafett-SM också, och förhoppningsvis har vi ett lag på startlinjen som består av medlemmar ur min nya och nyformerade klubb – IF 30K.se. Det ska bli spännande att få utmana starka lag såsom IF Mantra Sport, Västerås SS och de andra. Ett riktigt kul koncept där det är extra kort och extra hårt, med härlig lagkänsla.

Återstår att se hur allt går!

Foton: Michaela Yllmark / Saltsjöbaden Triathlonsällskap

Ha det gött.
/Oskar

Hallsta Triathlon

Det är den tiden på året nu. Tid för svensk säsongspremiär i triathlon. Det blev ingen utomlandspremiär tidigare i vår. Planen var både ett race i Marocko och ett i Rom. Men det blev inget av det just eftersom jag har haft mina besvär med sjukdomar och operation. Och efter ytterligare lite strul så fick jag faktiskt till över en hel vecka med riktigt bra träning. Kan det ha varit för att Ludwig Fleetwood kom på besök? Kanske. Men kvällen innan start tog jag beslutet: ”det blir start”, och stack ut på väckningspass kl 19 på kvällen. Joel följde med.

Hur gick det då?
– Ja, tackar som frågar, det gick helt okej! Över förväntan. Väntade mig mer stryk än jag fick, så jag är mycket glad med min insats. Kroppen svarade bra.

Detta år var Hallsta Triathlon i klar framkant vad gäller formatet på tävlingen, och dagen bjöd på två stycken race, ett på förmiddagen och ett på eftermiddagen. Två halvsprintar (ca 400m sim + 10 km cykel + 2,5 km löp). Ungdomar, juniorer, seniorer, damer, herrar – alla i samma startfält. Första tävlingen: masstart och drafting. Andra tävlingen: Jaktstart och icke-drafting.

Första loppet
Försökte hänga på Ludwig, men fick släppa direkt. Han och hemmahoppet Joel försvann iväg. Efter ett par hundra meter blev jag väldigt stum. Såg fältet passera förbi mig. Damer, juniorer.. you name it. Men gjorde en kanonväxling och efter någon meter på cykeln var jag faktiskt trea ut! Cykelbenen var med mig, bombade på och distanserade de övriga bakom. Långt upp till Joel men inte så långt till Ludwig. Lyckades inte komma ikapp. Och båda grabbarna sprang fort. Jag med! Tyckte jag. Höll min tredjeplats in och kände mig riktigt nöjd! Vad kul det var. Längesedan jag tog i. Har inte sprungit fort på hur länge som helst, och det fungerade helt okej, sånär som på lite köldorsakad kramp i hålfoten.

Sedan var det hetsombyte från blöta till torra och varma kläder, hetsäta lite snabb energi, hetsåterhämtningscykla i 45 min, sedan hetsäta lite mer, och sist hetsvila i Ludwigs bil tillsammans med Joel. Spöregn utanför.

Andra loppet
60 sek upp till Joel, 45 sek upp till Ludwig, 40 sek bakåt till Forsman och R. Andersson. Så såg startordningen ut i täten. En efter en dök vi i. Full fart, blev stum även denna gång, men gick ut lite mer kontrollerat så det var inte lika hemskt. Dessutom är man ju uppvärmd sen förra loppet… Typ.. Kunde trampa hårt och kontrollerat och tog in lite på de två framför, men de var för långt före för att komma ikapp. Distanserade grabbarna bakom. Sprang ändå på ganska hårt på löpningen, nu när jag hade chansen liksom.. Och det kändes bra även detta lopp! Joel bröt tyvärr (men som planerat) på löpningen pga ett ont knä, så jag kom tvåa i mål!

Så trots en helt förstörd period från februari till ganska nyligen, så lyckas jag ändå ta mig in som andre man i Hallsta Triathlon. Visserligen en bra bit bakom Ludwig, men ändå. Jag är oerhört glad. Och det verkar som att jag även kan återhämta mig bra efter loppet (även om jag var rätt överkörd dagen efter.. hehe).

RESULTAT (simtiden i finalen inkluderar väntetiden från det att förste man dök i)

llines2 — Yaay. Glädje efter första loppet. Foto: Linda Lines

Efter Hallsta fick jag till en vecka med bra återhämtning och träning.. och tog beslutet att få till ett bra cykelpass i veckan också, genom att dra ner en snabbis till Arlanda, med Antonia Gröndahl (och Olof Ivarsson, som hängde med från Uppsala). Under fredagkvällen var det nämligen Arlanda Test Track Race där! Ett lopp jag velat köra länge.

28 km fördelat på 12 varv, på en mycket rolig och välanlagd bilfri bana. Blev ett hårt lopp med många starkingar, men lyckades uppfylla mitt mål att hålla mig i klungan hela vägen. Fick till och med vara med när det hela avgjordes i en storspurt! Vilken grej. Jag hade inte mycket till spurt utan föll lite genom fältet och blev 19:e man. Ändå stabilt, tycker jag.

RESULTAT

ATT Race - A Olsson (5) — Bak i fältet är det läskigt. Bäst att hänga högt upp men bli trött på kuppen. Foto: Anders Olsson

ATT Race - A Olsson (7) — Cyklister över hela vägen. Hittar ni mig? Foto: Anders Olsson

Även om jag inte har den fina, planerade träningsgrunden att stå på, så det ju väldigt roligt att nu ha fått två (eller, egentligen tre) kvitton på att farten ändå finns där. Mycket lättad över att kroppen verkar vara på min sida. Får ändå hålla hårt i tyglarna så att jag inte skenar iväg och drar på mig något skit!

Så.. på tal om att hålla hårt i tyglarna… Imorrn är det dags för Saltsjöbaden Sprint Triathlon! Det blir rafflande icke-drafting med linjecykel och ett starkt startfält på plats. Kommer bli kanonkul!

Vill också passa på att tacka mina sponsorer, partners och team som fortsatt har uttryckt sitt stöd, trots att jag tidigare utlovat en katastrofsäsong. Nu har säsongen skönt nog inte helt börjat på det spåret. Oavsett, så ger det ger mig ett lugn och en trygghet som underlättar mycket. Känns skönt att arbeta med rätt personer, helt enkelt. Tack!

/Oskar