Det har redan hunnit bli augusti månad och sommaren som man längtat efter hela vintern, har minst sagt bjudit på en hel del roliga, spännande och överraskande händelser. Nu låter det som att jag tänker mig att sommaren är förbi, men det är ju inte sant. Det är ju minst en månad kvar, och triathlonsäsongen är långt från över.
Innan det blev både sommar och triathlonsäsong, så hade jag ju det som bekant lite struligt. Var sjuk i flera olika former, i halva februari och hela mars. Den täta kontakten med sjukvården tog på krafterna, men resulterade bland annat i att jag fick operera bort mina halsmandlar i början av april. Ett beslut som kändes tufft, och med en läkningstid som blev fruktansvärt plågsam. Men det hela kändes ändå rätt i långa loppet. Ställde in mig på att första halvan av säsongen skulle utebli, men att jag förhoppningsvis skulle vara tävlingsbar den andra halvan.
Riktigt så blev det inte.
Efter att äntligen kommit igång med någon sorts träning i slutet av april så ställde jag upp i Hallsta Triathlon, för det är ju så roligt att tävla. Med totalt 23 h timmar i ryggen under mars + april så var förväntningarna låga. Jag slutade tvåa. Mycket otippat, men kul! Fortsatte tävlandet en dryg vecka senare, på nationaldagen, i Saltsjöbaden. Där vann jag. Något jag verkligen inte trott på förhand. Tårar av glädje, lättnad och överraskning var ett faktum.
Sedan kom dagen med stort D. Dagen som varit ett av sommarens stora huvudmål i vintras när jag försökte få träningen på rätt köl, nätterna var korta och dagarna långa men mörka. Nämligen sprint-SM i Uppsala. Med en seger i ryggen visste jag att om min kropp åtminstone befann sig i samma form som sist, så skulle jag vara med och utmana om medaljerna, trots allt strul under våren.
Regnet, kylan, backarna och kullerstenen under cykel- och löpmomentet var en härlig krydda i ett spännande lopp. Jag tappade på simningen, för att trampa ner en efter en under cyklingen, och slutligen nå min sololedande rumskamrat Joel Vikner. Efter en dålig växling av mig så fick han ett par sekunders försprång ut på löpet. Jag hann ge upp efter första varvet, men under de två avslutande varven orkade jag täppa till luckan. Och gå ifrån. Och hålla hela vägen.
Det blev SM-guld.
Något jag tänkte när jag började med triathlon var att ”om man tar SM-guld, fyfan, då lär man ju känna sig så sjukt nöjd, och helt redo att lägga idrottandet på hyllan”. Så kände jag inte. Kändes snarare lite snöpligt att ta ett guld jag inte riktigt förtjänade. Hade ju inte gjort alla där timmarna under våren. Allt hade ju gått åt helvete. Var jag värd detta? Det tog många dagar, nästan veckor, innan alla tankar hade sjunkit in, och jag kunde börja känna mig hyfsat stolt över vad jag ändå åstadkommit.
Under veckan efter hängde jag med min kära fröken Penton till Västerås, och trampade mitt första cykel-SM. Ett linjelopp i city, med många skarpa kurvor, några småtuffa backar, kullersten, och såklart spöregn. Med i princip alla de starkaste cyklistsvenskarna på plats så skulle det bli en utmaning för många att ta sig igenom alla de 15 ”GP”-varven för att komma till målet efter 180 km. Efter lite punkteringar, karavanhjälp från Stockholm CK samt andra spännande och lärorika upplevelser, så blev jag till sist avhängd för sista gången, efter 10 varv. Helt klart godkänt! Blir mer av den varan.
Veckan därefter var det dags för mitt tredje SM på lika många helger. Nämligen medeldistans-SM i Vansbro. Fick låna en fin (men lite liten) tempocykel av snälle Jonas Djurback. Jag och coach Berggren lade upp en plan om att vara förnuftig och lyhörd, och inte genomföra löpningen om jag kände minsta smärta från tidigare löpskador. Smärta kände jag, ojojoj, ända från km 20 på cykeln till målgången. Och det blev inte bättre heller. Men ingen skadesmärta. Bara trötthet och utmattning.. Men jag segade mig igenom och knep ändå ett brons. Kändes väldigt roligt!
Lätt att tänka att kroppen fungerar ”som vanligt” bara för att det gått relativt bra på tävlingarna. Farligt. Efter tre rätt tuffa veckor var det nu dags för lite återhämtning. Följt av träning..
I mitten av juli var det dags för Svenska Cupen igen. I Gävle denna gång. Härligt med nya städer! Som cupledare och regerande champ på distansen kan man tycka att jag borde kunnat komma med mer än en fjärdeplats denna dag, men denna dag hade mr. Sandör och mr. Paiva Vilaca ärat oss med ett besök. Trots ett genomstarkt lopp av mig så kom jag inte ikapp täten på cykeln, och fick tävla i princip hela vägen på egen hand.
Höll fortfarande ledningen i totalcupen inför SM över olympisk distans i Umeå. En tävling med fler poäng på spel. Och mr. Fleetwood gjorde sin första svenska tävling på ett tag. Gjorde även här ett väldigt genomstarkt lopp och trampade nästan ihjäl mig för att komma ikapp täten. Vilket jag lyckades med. Komma ikapp alltså, inte trampa ihjäl mig. Sedan orkade jag inte riktigt hänga på Sandör, Fleetwood och Vikner under löpmomentet, men sprang ändå en av mina snabbaste triathlonmilar hittills! Och ja, jag tappade ledningen i totalen och hamnade steget utanför pallen på SM-tävlingen. Men vafan, jag är sjukt nöjd ändå. Jag gjorde ett i min mening mycket starkt lopp, och mer kan jag ju inte göra!
Så.
Detta är för mig en sommarsaga. En saga som jag inte trodde att jag skulle få uppleva överhuvudtaget. En saga som dessutom ännu ej är färdigskriven.
Den grej som står på schemat just nu (om ni råkat missa den), är en liten Nordenturné, för mig och några andra svenskar. Den började förra veckan med att jag for ner till Nyköping för en veckas pre-camp hos Ludwig Fleetwood. Och varför sätter jag ”pre-” framför ”camp”? Jo, för att det strax vankas två Europacuper, helgerna på raken. Nu imorgon, lördag, tävlar jag och 10 andra svenskar nere i Malmö och kör kombinerad Europacup / Svenska Cupen-final (start 14:00/16:15 för dam/herr). Sedan far delar av landslaget vidare till Norge och hänger där på ett annat internationellt pre-camp inför Europacupen i Tönsberg. Två mycket roliga och hårda lopp framför oss, med andra ord.
Två helger efter Norge står sedan Danmark på tur, med Nordiska Mästerskapen, i Fredericia. Även om det ”bara” är ett nordiskt, så är det ändå mitt första mästerskap. En spännande känsla! Jag hoppas att kroppen kan få fortsätta fungera som den gör nu, och oavsett hur det går med allt så är jag oerhört nöjd, glad och lättad över vad jag fått uppleva hittills under den här säsongen.
Massor med kärlek.
Eder tillgivne
Oskar
Resultat Sprint-SM
Resultat Cykel-SM
Resultat Medeldistans-SM
Resultat Gävle Triathlon
Resultat Umeå Triathlon
Startlista ETU Malmö
Startlista ETU Tönsberg
Oskar Djärv 