Sommartider.

Hej alla kära läsare!

Sedan sist vi hördes här har det hänt en del. Det har dels hunnit bli sommar (eller ja, inte snö, i alla fall). I och med det har också triathlonandet skiftat från träningssäsong till tävlingssäsong. Det har nu hunnit bli typ augusti, och då borde tävlingssäsongen ha nått ungefär sin mittpunkt, eller kanske passerat den något.

Men det som skiljer sig från tidigare år är att säsongen redan ser ut att vara över. Detta på grund av en olycklig händelse som inträffade för typ en månad sedan. Om det på något sätt råkat undgå någon, så blåste (okej jag vet, det är helt sjukt) jag omkull på cykeln, efter att en (faktiskt) ganska stark vindpust fångat mitt hjul 29 sekunder in i cykelpasset, varpå jag försökte parera och därefter flög över styret. Landade dumt på höft och armbåge. Efter en del undersökningar verkar det vara så att axeln åkte ur led och hoppade tillbaka direkt, men skadade ledkapseln i farten. Verkar inte vara några trasiga muskler som tur är.

Eftersom kraschen inträffade bara dagar innan ett av säsongens stora mål – Sprint-SM i Borås, mitt under SM-veckan (TV-sänt och allt ju) – blev det inget deltagande där. Jag visste på förhand att det skulle bli sjukt hårt att passera mållinjen först den dagen, men att inte ens få försöka försvara mitt SM-guld från förra året var rätt knäckande.

Under månaden som gått sedan kraschen har jag kunnat röra vänsterarmen mer och mer. Från typ ingenting med blixtrande smärta som följd – till att nu faktiskt kunna föra armen i någon form av rörelse som i teorin skulle kunna likna ett simtag. Men bara nästan. Och utan större kraft. Det finns hopp!

Nu handlar det om att få fart på rehaben och jobba bort instabilitet i axeln, så att jag inte behöver fresta på den skadade ledkapseln. Så ska jag nog vara tillbaka i tävlingsform igen! Kanske inte i år. Får passa på att jobba på annat fram till dess, förutom axeln då. Typ bygga upp styrka i mina svaga fötter och underben, ta hand om en höft som fått mycket stryk senaste året, samt försöka att inte dra på mig några fler skador under tiden..

Säsongen 2017 förde i alla fall (hittills..) med sig två spännande internationella tävlingar, två skojiga SM-cykeltävlingar i Burseryd där tempot gick riktigt bra, tre podiumplaceringar hemma i Sverige, varav ett SM-brons på olympisk distans. Jag tycker att jag ”misslyckats” på många tidigare SM över just den distansen, att denna gång då äntligen få med sig en medalj kändes extra härligt! Att göra det i Uppsala på semihemmaplan med Mantra Sport-hejaklacken, stora familjehejaklacken och på samma plats som förra årets SM-guld kändes magiskt. Den känslan tar jag med mig in i jobbet mot 2018.

Har den senaste tiden tagit lite semester från triathlon och bland annat hängt på Gotland en vecka, och London en helg. Har känt att hjärnan har behövt tänka på annat ett tag. Dels på grund av kraschen men även på grund av en del mental stress som fanns även tidigare, men som i och med axelskadan både förändrades och trappades upp.

Helgen i London handlade mest om att haka på Sara och se lite vad hon håller på med egentligen, när hon är iväg på World Tour-race och sånt där. Det var väldigt spännande och kul! Själva racet utspelade sig i spöregn (London, ni vet) och var oerhört rafflande. Världens bästa Sara var jättesnabb! Sedan hann vi med att göra London också, innan vi landade i Sverige igen. Jag vaknade med lite feber dagen efter vi kom hem, vilket kändes nästan oundvikligt med tanke på hur många människor man stött på i London där.. Då kan inga bortopererade halsmandlar rädda en!

Hursomhelst, med en härlig sommarsemester i ryggen har jag nu förhoppningsvis samlat mer kraft för att ta mig an fortsatta utmaningar. För watch out framtiden, here I come.

Bjuder på några glädjeämnen från sommaren inklusive lite bilder från Gotland och London. 

Hörs!
PS. Angående sista bilden.. Prova inte det, kids!