Vilken helg! Vilken höst!

Sitter och skriver detta på planet hem från ännu en vända till Italien denna höst. Ännu en tävling med internationellt startfält. Ännu en lärorik upplevelse. Ännu en resa med spännande och roliga minnen. Alla tävlingar bjuder tyvärr inte på uteslutande på positiva händelser. Det var längesedan något oförutsett och mindre bra hände på tävling, så det var väl kanske dags nu.

Jag fick alltså möjligheten att representera mitt italienska lag en gång till denna säsong, och nu i den sista deltävlingen i deras Grand Prix. Fick köra denna ”grand final” förra året också, då gick den i Cagliari, på Sardinien. Denna gång gick den i Sapri, vid södra Italiens kust. Ganska precis på själva vristen av den klassiska kartbildsstöveln. Väldigt vackra landskap med stora, gröna berg. Till och med en vulkan, Vesuvius.

Fick återigen träffa det härliga gänget som utgör laget DDS från Milano. Den italienska delen av laget åkte minibuss ner, runt 1000 km. Utan säkerhetsbälten, med sjukt dåliga säten. Tuffingar. Några nya ansikten även denna gång.

Kom ner på torsdagen, tävlingen gick på lördagen. Några härliga middagar och väckpass hann vi med innan det var dags för helgens eldprov. En sprint, i ett galet starkt startfält. Av italienarna var det nog bara olympiern Alessandro Fabian som saknades. Han kanske inte vågade ställa upp, efter att ha fått stryk av åldermannen Daniel Hofer i italienska mästerskapen härom helgen..

Lördag. Fick till en av mina bästa uppvärmningsprocedurer hittills. Bra känsla trots utebliven träning de senaste två veckorna på grund av ett ömt knä. Testade lite nya knep (inga tjuvknep) vid simstarten som lyckades bra. Fick till en okej simning och kom upp 40 sek bakom Gianluca Pozzatti (som slutade trea och blev bästa italienare bakom Gabor Faldum och Felix Duchampt).

Hamnade i en tredjegrupp på cykeln, men vi tog in på täten. De tre klungorna klumpade ihop sig ut på tredje varvet. Jag gick upp i täten. Attacker följde, jag var inte sen att haka på, och vips var vi fyra man med lucka bakåt.

Då hände det som ju aldrig får hända. En olycka. Jag ligger helt först, jag och lagkamrat Ivan till vänster om mig vinglar in i varandra och han börjar köra emot mitt bakhjul, vilket slutar i att han dyker i backen. Samtidigt trycker han mig lite åt höger vilket resulterar i att killen snett bak åt höger om mig, som låg nära mig från början, också dyker i backen. Han passar på att ta med sig delar av min cykels bakgaffel i fallet. Allt skedde på ett ögonblick. Och jag står kvar på två hjul med förstaklungan swishandes förbi, utan att jag riktigt fattar vad som hänt.

De två som gick i backen får snabbt hjälp och jag fortsätter vidare. Men när bakgaffeln på ena sidan inte längre bär så tar hjulet i ramen och det går oerhört trögt att driva den nu klart instabila cykeln framåt. Klunga efter klunga sveper om mig och efter mina knepigaste 6-7 km av triathloncykling hittills i karriären så växlar jag till löpet som solklart näst sist. DNF kändes inte aktuellt, alla poäng till laget är viktiga. Gör ett bra löp och springer faktiskt om en kille. Slutar tredje sist, långt efter. RESULTAT, för den som vill läsa om misären svart på vitt.

Besviken efter målgång, då jag först trodde att det var jag som orsakade kraschen och sabbat för laget. På kvällen fick jag höra att det inte riktigt var fallet, vilket gjorde det hela lite lättare att tackla mentalt. Då behövde jag bara mest gräma mig över mitt eget uteblivna resultat. Och min cykel då, som jag hade tänkt sälja i veckan.. Antalet potentiella köpare har reducerats något, kan man säga. Kände också att jag hade riktigt bra ben den här lördagen (såklart, hehe) och det hade varit kul att visa vad jag kunde gå för. Men det får bli en annan dag!

Tävlingsdagen avslutades med att delar av oss i laget åkte på lite sightseeing bland bergen och fick se många spektakulära vyer, grottor och stränder. Mycket glädje. Svårt då att vara deppig över ett lopp som sket sig av en olyckshändelse. Dagen efter var det dags för lång resa hem till kalla och höstiga Sverige.

Nedan följer en bildbomb från banrekning, uppgång från simningen i skarpt läge, prisutdelning för lag (vi på fjärde plats, jag står där bakom gänget nånstans och gömmer mig), vacker utsikt med härligt gäng, bad och grottor, och: fisktallrik.

imag7868 img_20161016_155449 3rdplace imag7943 imag7973 imag8036

Sedan sist jag skrev något på min hemsida (jag vet, har varit utomordentligt dålig på att skriva här. Ska bli bättre på det, om det nu är som vissa säger, att det är kul att läsa det jag skriver..) har jag ju hunnit med lite fler race, men som jag skrivit om på instagram och facebook såklart. Efter olympiska SM i Umeå så blev jag uttagen till att representera Sverige i Europacupen, i både Malmö och Tönsberg, helgerna efter varandra. Malmö blev en blåsig och blöt historia, och jag trampade alldeles för hårt på egen hand utan nytta, och jag var inte så nöjd med slutresultatet även om det såklart var hur fett som helst att köra för Sverige, i Sverige! Hoppas det blir mer av detta arrangemang i framtiden. Sedan dags för Tönsberg i Norge, där vattnet var för dåligt att simma i, så det blev duathlon. Lite tufft, för jag gillar inte duathlon. Det är alldeles för jobbigt. Men bestämde mig för att göra det bästa av situationen, och oj vad bra det gick! Sprang fort, cyklade desto fortare, och avslutade starkt på andralöpet och kom topp 20! Mina första internationella rankingpoäng var ett faktum!

För att slutföra Norden-turnén drog vi vidare med landslaget till Fredericia i Danmark och körde Nordiska Mästerskapen. Även här fick jag till en riktigt bra tävling och blev 13:e man totalt, 9:a bland oss nordbor! Sedan hann jag med en förkylning som formtoppning inför mitt första race i Italien för i år, som gick på västkusten i Cesenatico ganska nära Rimini. Här fick jag, trots förkylningsuppladdning, till en av mina bästa simningar, bland vågor och tufft startfält. Kul! Men pga den tuffa värmen blev det inte mycket till snabblöpning.

Och efter några veckors träning, lite cykeltävlingar, nåt löprace, och en härlig resa till Belgien för att hälsa på och hämta hem mitt cykelfanatiska hjärta, så var det alltså dags för Italien #2 i Sapri (som jag skrev en massa om i början, så ni hänger med i svängarna här) och det fick även bli den tävling som satte punkt för triathlonsäsongen 2016. En säsong som blev så oerhört mycket mer än vad jag hade trott. Med den där vintern/våren som var kantad av så mycket sjukdomar och slutligen en operation av mina halsmandlar, som rykte all världens väg. Och det var kanske lika bra, annars hade det nog inte blivit någon direkt säsong i år. Nu blev det istället den bästa hittills, rent resultatmässigt. Lite otacksamt kan man tycka, eftersom uppladdningen var så bristfällig. Men ibland behöver man kanske bara ”vila” helt enkelt.

Något som jag också vill nämna här, är att det inte bara är min tävlingssäsong jag fokuserat på detta år. Har även följt en viss fröken Pentons säsong ganska nära. Hon sliter hårt, har ett sjukt bra fokus, gör sitt jobb in i minsta detalj. För en vecka sedan hade hon dessutom lyckats ta sig hela jävla vägen till självaste världsmästerskapen i linjecykling, och lyckas dessutom pricka form och allt vad det heter på självaste tävlingsdagen där i Qatar. Helt otroligt. Och stort! Oerhört stolt över henne. Ganska säkra källor säger mig att ni kan få läsa hennes story om detta, på hennes hemsida!

Hursomhelst, nu väntar säsongsvila! Det innebär varken kontinuerlig träning eller tävling än på några veckor, innan vi sätter igång jobbet inför 2017. Och det kommer se lite annorlunda ut jämfört med tidigare år, men mer om det senare.. (Vilken cliffhanger!)

Tack så oerhört mycket till alla er som hjälper mig framåt på så många olika sätt! Det gäller familj, Sara, vänner, sponsorer, triathlonförbundet, DSA. Ni är alla ovärderliga. Punkt och slut.

Hörs snart igen!

/Oskar

 

Annons