Det är inte alltid så enkelt. Då gäller det att försöka tänka på rätt sätt. Annars blir det mesta så mycket svårare.

Till exempel om man försöker komma tillbaka från halsmandelsoperation men man får pollenförkylningar och matförgiftningar stup i kvarten. Men det är bara att bita i. Som en vis man sa till mig i omklädningsrummet på Lugnet häromdagen, att ”Jaså, det är ett sånt år i år”. Det är väl så man får se det. Just att det är ett erfarenhetsberikat år i år. Men kanske inte med de erfarenheter som man planerat.

Då gäller det att kontinuerligt analysera läget, ta fram en plan för hur man ska nå sina långsiktiga mål, arbeta ner målen i punkter för vad man ska fokusera på för stunden, och sedan utföra dessa moment. Därefter analysera läget igen, och göra om proceduren helt enkelt. Många iterationer blir det, och många omformuleringar av dessa målsättningspunkter har det blivit senaste halvåret. Men tror man på det man gör och behåller tålamodet, så kommer målen att infrias. Om det går motigt för stunden, och stressen stiger, är det viktigt att bara låta dessa tankar passera förbi i hjärnan. Att inte övertänka, det tror jag är viktigt.

Önskar att de inlägg jag skriver på den här hemsidan skulle handla om hur hårt jag tränar, vilka tävlingar jag ska köra med min superkropp, eller om alla segrar och pallplatser jag är glad över. Men de inläggen kommer, var så säkra. Fram till dess får vi nöja oss med inlägg som dessa.

Att boosta motivationen på olika sätt är alltid välkommet. Till exempel när jag körde Skandis GP för en vecka sedan, när kroppen ändå var på min sida en sväng. Det var oerhört kul! Kände mig inte superstark som förra året, när jag lyckades komma först. Men jag fick ändå uppleva att min grundkapacitet på cykeln inte är helt bortblåst. Blir skoj att bygga vidare på det. Blev 7:a detta år, och fick bland annat se Jonatan Bejmar äntligen få leverera på cykeln. Kul för grabben!

En annan motivationsboost är att vår svenske superstar på triathlonscenen – Ludwig Fleetwood – åter är på besök här i Falun en sväng, mellan alla VM-serier och världscuper. Det är kul! Han har redan hittat tillbaka till sin favoritplats, som ni kan se på bilden nedan. På bilden längst upp kan ni se hur det såg ut under dagens söndagsrull i faluvädret. Mycket trevligt. Och magen verkar överleva det hela också, som tur är.

Over and out!

/Oskar

Okej, hur ska jag formulera det här. Minst sagt knivigt (hehe..). Men jag känner mig ändå redo att dela med mig av det här till omvärlden. Here we go.

Det är ju nämligen så att jag har varit sjuk av och till under våren, klart mer än normalt. Även förra året, i höstas var jag till exempel också mer sjuk än jag brukar. Detta är ju lite småstörigt. Har också kommit underfund med att jag har en del andra problem som stört mig under många år, som jag inte tänkt på som riktiga problem. Efter en driva besök hos sköterskor och läkare på vårdcentraler och sjukhus verkar som att det mesta av det ändå hänger ihop. Ska vi få ett svar på mysterierna?

För att sammanfatta det hela så har det visat sig att mina halsmandlar är helt kaputt. Alldeles för stora, samt benägna att dra på sig vad för infektioner som helst och därigenom försätta mig i olika sjukdomstillstånd med svullen hals.

Har genom åren haft vissa problem att andas genom munnen, till exempel vid hård ansträngning måste jag skjuta ut hakan för att få tillräckligt med luft. Mycket snarkningar under nätterna, och närapå omöjligt att andas även genom näsan, vilket troligen även hänger ihop med att det inte finns plats i halsen liksom. Lite småstörigt även detta, minst sagt.

För en vecka sedan gav en läkare mig beskedet om att operation var det enda rätta i det här läget, och att väntetiden kunde vara upp till 3 månader. Strax därefter fick jag höra att det till och med kunde bli 6 månader. Helvete, tänkte jag. Ska jag vara småsjuk ännu längre tid, av och till, innan det är dags för förändring?

Icke. Igår, onsdag, ringde det från Falu Lasarett och de hade fått ett återbud. De ville operera mig dagen därpå. Det vill säga idag, torsdag. Efter några mindre panikkänslor i telefonen så tackade jag givetvis ja. Bättre nu (när jag dessutom känner mig frisk som en nötkärna) än någon annan gång om hur lång tid som helst (när jag kanske ändå dragit på mig någon infektion och får skjuta upp operationen).

Så, när jag skriver det här så ligger jag faktiskt och försöker slå ihjäl tid medan jag i timmar ska invänta narkostillfälle och därefter operation, iförd en sexig sjukhussärk, skithungrig, men med dropp i armen.

Exakt hur allt kommer gå finns det inga garantier för. Det kan gå åt helvete. Det kan gå bra med ingreppet, men att jag ändå blir småsjuk av och till. Eller så går det fett bra, och detta är den väg jag måste gå för att kunna bli den snabbaste triathlet jag kan bli. Jag förbereder mig på det första alternativet, men hoppas på det sista. Detta är ett standardingrepp och läkarna är positiva.

Detta får ju oavsett lite konsekvenser för denna säsong. Även om jag slipper vara sjuk så kommer närmaste månaden bestå av vila för att inte råka paja läkningen i halsen. Efter beskedet om att operation var givet, och att jag kanske missar årets säsong var jag till en början smått förkrossad. Men redan samma kväll kände jag mig positiv igen, och nu när mina kroppsliga mysterier verkar ha fått ett svar och kanske till och med en lösning så kan jag ju inte annat än vara glad.

Det finns en säsong nästa år också. Kanske kan jag köra några tävlingar även detta år, fast senare på säsongen. Kanske hittar jag även lite form till detta. Vem vet? Vi får se. Men allt löser sig, det vet jag. Känner mig stark och glad. Då går allt.

Peace out! Ses på andra sidan.
/Oskar

Tjena!
Senaste dagarna har jag spenderat hemma i Avesta, av tre olika anledningar:

1.
Träffa min allra bästaste och käraste familj såklart!

2.
Kuggade senaste besiktningen med min fina Opel Astra. Helt otroligt. Den är ju bara ett par år gammal (18), har inte gått så många mil (typ 25 000), står alltid i varmgarage (nix), använder alltid motorvärmare (nej), fixar alltid minsta lilla fel innan de blir för stora (eh, nej), inte en tillstymmelse till rost (tvärtom)… Hursomhelst, jag (Opeln) kuggade. Då brukar det vara smidigt (billigast) att ta ett snack med farsan om saken innan man kontaktar någon verkstad.

3.
Mor och far som ju driver det fantastiska familjeföretaget S. Djärv Hantverk AB, där deras handsmidda verktyg för träskärning är högt eftertraktade över hela världen. Kunderna bryr sig inte om eventuella långa leveranstider, för bra grejer är värda att vänta på. Och nu stundade då en leverans av virke, som senare ska bli skaft till verktygen. Denna leverans sker ungefär vart femte år och när farsan varit ner med lastbil till Västergötland och hämtat virket så gäller det att hela familjen är med och lastar ur alla dessa ton trä!

Men nu till den lite mer trista biten av detta inlägg.

Som ni kanske kan se på några av bilderna (om ni känner igen mig) så har jag under senaste tiden odlat en mindre mängd spretig och gles behåring i ansiktet. Detta är något jag vanligtvis inte brukar ta mig för, eftersom det ser lite.. sisådär ut. Även om ni kanske känner igen mig så känner jag tyvärr inte igen mig själv, eller rättare sagt så känner jag inte igen min kropp.

Ända sedan efter januarilägret på Playitas har det nämligen varit lite på och av med träningen. Vill inte rabbla upp allt för döva öron, men det har varit/är: svullna halsmandlar, en längre magsjuka, halsont, feber och nu senast knepiga nässelutslag på kroppen som kommer och går med tillhörande kallsvettningar. Sjukvården är inblandad och det hela är oklart, men jag tycker att jag lyckas okej med att inte stressa upp mig över situationen i alla fall.

Känner ändå att jag vill dela med mig av detta med er som läser. Mina förhoppningar är givetvis att komma tillbaka till en stabil och kontinuerlig träning som det är tänkt. För att sedan komma igång med en säsong jag sett fram emot länge. Med tävlingar i Sverige, Tyskland (med nya laget TuS Griesheim), Italien (med nygamla laget DDS Triathlon) och på andra ställen ute i Europa/världen. Jag kommer dit, jag kommer vara i form, och det kommer bli kul.

Men jag håller lågan uppe! Bland annat genom att låta mig bli nostalgiskt ibland, och till exempel titta lite på bilder och klipp från i fjol, till exempel den här gamla godingen: https://www.youtube.com/watch?v=c3xuNPEogp4

En annan kul (men samtidigt sorglig) grej är att jag slutar jobba på Reningsverket på torsdag, men börjar istället jobba på ett spännande projekt dagen efter! Fortsatt inom Falu Energi och Vatten, men på Återvinningsdivisionen. Mer om projektet senare, men det hela kommer ske på 50 % en tid framöver, vilket jag tror kommer gå bra att kombinera med träning, vila och eventuella resor och små läger.

Ha det gött!

/Oskar

PS: Har som ni ser englifierat flikarna här på hemsidan, så att icke-svenskspråkiga i alla fall kan hitta fram lite, men inte hela vägen.. Har också lagt till en ny flik som täcker saker och ting jag har till salu. Kolla gärna in den och se om det är något ni hittar!)

Ja.. det där med att att hitta bra flyt i livet/träningen/tillvaron. Att vara ”in the zone”. Att allt klaffar och går bra, går framåt. När kost, sömn, träning, jobb, skola, kärlek, umgänge, humör bara fungerar. Det är ju ganska gött.

(Japp, det är ett sånt där långt och drygt Oskar-inlägg igen, med en massa tankar utan vetenskapliga belägg. Längst ner kommer en lite cool film i alla fall, ni kan ju spola dit i nödfall.)

Bra flyt vill man ju åt, inte minst när man är idrottare. Då är det lätt att känna sig på topp och må bra. Men ibland kommer det käppar i hjulet. Den där käppen kan ju ofta bestå av såväl fysiska som mentala hinder, och ofta hänger de ihop. Ett exempel är ju om idrottaren i fråga råkar ut för en skada eller att träningsutvecklingen inte går i önskad riktning, vilket kan bli rätt jobbigt mentalt. Då kan det bli desto svårare att motivera sig till att komma tillbaka till ett bättre fysiskt tillstånd igen. Det blir som en typ av negativ spiral. Eller ett Moment 22. Men om man  istället lyckas hitta ett bra flyt, man kan träna bra, och utvecklas, då är det lättare att motivera sig. Där har vi istället en positiv spiral alltså.

Men hur fan gör man då, om man råkat hamna i den där negativa spiralen? Om ”allt” är åt helvete, skadorna bara avlöser varandra, rehaben tar större och större plats i träningsprogrammet, många pass får reduceras eller strykas helt, eller att de snabba tider man önskar sig bara uteblir. Jag känner då att det inte är helt lätt att tänka rätt i en situation som denna, men det är viktigt att träna på att tänka rätt. Lite varför jag skriver det här inlägget. Som träning för mig själv att tänka rätt. Och varför inte dela med mig av texten i så fall.

För min egen del har nämligen inte varit helt friktionsfritt sedan augusti egentligen. Sjukdom mellan Kalmar och Tjörn, och även innan Italien. Och sedan säsongsvila. Förhoppningen med säsongsvilan var att bli kvitt med förkylningsefterdyningar och lite andra småskador, för att sedan hel och frisk dra igång försiktigt med träningen för att få till en riktigt najs och skadefri vinter. Men det har inte riktigt gått i den riktningen sedan träningen drog igång. Nu vill jag inte beklaga mig allt för mycket över mina problem, men kan ändå nämna det främsta strulet, bara på kul… jag har under hösten haft ont i en punkt under knät som stört mig i löpningen, ont i en axel efter ett dumt simpass, problem med låsningar i bröstryggen, problem med luftrören efter hårda velodrompass och dålig luft i simhallen. Drygt. Och när det mesta håller på att bli bättre så råkar jag som kronan på verket paja något i fotleden, som troligen hänger ihop med en 5 veckor gammal vrickning av foten. Efter ortopeder, röntgen och tejpningar så blir det bättre, jag cyklar och simmar lite, men vågar ju inte simma på för mycket för då kanske axeln pajar igen..

Kort och gott, ett svårt läge mentalt och motivationsmässigt när timmarna inte registreras i träningsdagboken som det var tänkt. Och det har ju varit svårt att fokusera på annat än idrotten om dagarna, då jag varken haft skola eller något direkt jobb. Då blir det istället att man exempelvis ligger kvar i sängen hela dagen när man inte får simma på morgonen, eller att man stannar uppe hela natten och tittar på serier för att man har slutat bry sig om att få sin nattsömn för att det inte längre spelar någon roll, eller att man äter dålig mat på dåliga tider. Då har man ju helt klart hamnat i den där negativa spiralen, och det blir svårt att motivera sig till att ta sig ”tillbaka”.

Varför det hela har varit lite extra drygt mentalt hör nog också gaaaaaaanska mycket ihop med att jag just nu befinner mig i en liten ”lucka” i livet. Efter att ha studerat varendaste år i 19 hela år fram till att jag nu har blivit ”klar”, och det är dags för något annat. En helt ny värld. Vad är rätt val, vad är fel val, var är skolmatsalen, hur ska jag betala hyran när CSN inte gör det åt mig? Lite såna frågor som också kretsar omkring liksom.

Det kan ju låta som att jag hamnat i ganska grund typ av negativ spiral. Man kan ju råka hamna i ett heroinberoende och verkligen allt går åt helvete.. Nu handlar det ju ”bara” om en liten satsning i en idrott. Och att just få perspektiv på hela situationen samt fokusera på rätt saker är kanske ett första steg i att komma ur den negativa spiralen.

För att få perspektiv på situationen kan man till exempel bryta ner sina målsättningar i mindre mål, och ta det hela steg för steg. Istället för då att bli deprimerad/ledsen för att man är dålig och allt känns chanslöst i det stora hela så kan man fokusera på sina små delmål och bli glad för det lilla. Jag pratade med min tränare Joakim Berggren häromdagen om just detta, och vi kom fram till att det är fett viktigt att just bli nöjd över att man klarar av mindre uppsätta mål.  Klarar man ändå inte av de målen, gör dem ännu mindre. Till exempel att man lyckas med att gå och lägga sig i tid, eller att man planerat sin kost på ett bra sätt, att lyckas sätta en rehabövning, eller att komma ihåg att man faktiskt tagit alla sina Voltarentabletter för dagen.

Vi kom också fram till att om någonting går dåligt: skit i det, gå vidare. Till en viss utsträckning såklart, man bör ju analysera saker och ting i lagom grad, men om man riskerar att gå ner sig för djupt och bli deprimerad av att analysera saken: skit i det, gå vidare. Man måste påminna sig om att den positiva spiralen finns där, och att det alltid finns en möjlighet att hamna i den.

Under hösten nu har jag pendlat en del mellan att ha hyfsat bra flyt, och sjukt dåligt flyt. När det gått lite trögare har det varit grymt att ha bra människor omkring mig, som bidrar till ett mer positivt tänkande. Och ibland har det varit grymt bra att bara göra något annat för att bryta mönstret. Jag har till exempel dragit till Uppsala ett par gånger och haft det trevligt. Som nu i helgen till exempel, när jag hängde/tränade mycket med Olof, Jonatan och Tom. Även om det planerade Masters-SM:et sket sig i och med foten så var det kul ändå! En annan bra grej att göra har varit att titta på bilder och filmer från den gångna säsongen. Det vill säga resultatet av att ha haft lite bra flyt. Detta är oerhört motiverande, och ger mig mycket positiv energi. Jag minns bland annat den fantastiska dagen i Uppsala, när jag kom tvåa på SM bakom Gabriel. Dagen jag vann ett SM-silver på hemmaplan. Dagen då jag strax innan prisutdelningen får en grattiskram av Jonatan Bejmar, och jag börjar gråta glädjetårar.

Genom att kombinera tänket om ett större perspektiv, skaffa fler delmål, vara glad för det lilla, inte överanalysera, samt minnas de gånger det har gått riktigt bra, så kommer jag på bra humör, får mer motivation, och ökar på så vis mina chanser att hamna i ett riktigt bra flyt!

Och bara för det så visar jag den där filmen från Uppsala, som jag sa att jag skulle redigera ihop för ett halvår sedan. Låten får ni stå ut med.. Och den fantastiska och något partiska personen som står bakom kameran är min mor, Elsa Djärv.

Den som vill läsa lite mer om mentala tips, så kom jag på att jag skrivit ett (kortare) inlägg om något liknande tidigare. Se här!

/Oskar