Okej, hur ska jag formulera det här. Minst sagt knivigt (hehe..). Men jag känner mig ändå redo att dela med mig av det här till omvärlden. Here we go.
Det är ju nämligen så att jag har varit sjuk av och till under våren, klart mer än normalt. Även förra året, i höstas var jag till exempel också mer sjuk än jag brukar. Detta är ju lite småstörigt. Har också kommit underfund med att jag har en del andra problem som stört mig under många år, som jag inte tänkt på som riktiga problem. Efter en driva besök hos sköterskor och läkare på vårdcentraler och sjukhus verkar som att det mesta av det ändå hänger ihop. Ska vi få ett svar på mysterierna?
För att sammanfatta det hela så har det visat sig att mina halsmandlar är helt kaputt. Alldeles för stora, samt benägna att dra på sig vad för infektioner som helst och därigenom försätta mig i olika sjukdomstillstånd med svullen hals.
Har genom åren haft vissa problem att andas genom munnen, till exempel vid hård ansträngning måste jag skjuta ut hakan för att få tillräckligt med luft. Mycket snarkningar under nätterna, och närapå omöjligt att andas även genom näsan, vilket troligen även hänger ihop med att det inte finns plats i halsen liksom. Lite småstörigt även detta, minst sagt.
För en vecka sedan gav en läkare mig beskedet om att operation var det enda rätta i det här läget, och att väntetiden kunde vara upp till 3 månader. Strax därefter fick jag höra att det till och med kunde bli 6 månader. Helvete, tänkte jag. Ska jag vara småsjuk ännu längre tid, av och till, innan det är dags för förändring?
Icke. Igår, onsdag, ringde det från Falu Lasarett och de hade fått ett återbud. De ville operera mig dagen därpå. Det vill säga idag, torsdag. Efter några mindre panikkänslor i telefonen så tackade jag givetvis ja. Bättre nu (när jag dessutom känner mig frisk som en nötkärna) än någon annan gång om hur lång tid som helst (när jag kanske ändå dragit på mig någon infektion och får skjuta upp operationen).
Så, när jag skriver det här så ligger jag faktiskt och försöker slå ihjäl tid medan jag i timmar ska invänta narkostillfälle och därefter operation, iförd en sexig sjukhussärk, skithungrig, men med dropp i armen.
Exakt hur allt kommer gå finns det inga garantier för. Det kan gå åt helvete. Det kan gå bra med ingreppet, men att jag ändå blir småsjuk av och till. Eller så går det fett bra, och detta är den väg jag måste gå för att kunna bli den snabbaste triathlet jag kan bli. Jag förbereder mig på det första alternativet, men hoppas på det sista. Detta är ett standardingrepp och läkarna är positiva.
Detta får ju oavsett lite konsekvenser för denna säsong. Även om jag slipper vara sjuk så kommer närmaste månaden bestå av vila för att inte råka paja läkningen i halsen. Efter beskedet om att operation var givet, och att jag kanske missar årets säsong var jag till en början smått förkrossad. Men redan samma kväll kände jag mig positiv igen, och nu när mina kroppsliga mysterier verkar ha fått ett svar och kanske till och med en lösning så kan jag ju inte annat än vara glad.
Det finns en säsong nästa år också. Kanske kan jag köra några tävlingar även detta år, fast senare på säsongen. Kanske hittar jag även lite form till detta. Vem vet? Vi får se. Men allt löser sig, det vet jag. Känner mig stark och glad. Då går allt.
Peace out! Ses på andra sidan.
/Oskar
Oskar Djärv 