Sedan sist vi hördes här har det hänt en del. Det har dels hunnit bli sommar (eller ja, inte snö, i alla fall). I och med det har också triathlonandet skiftat från träningssäsong till tävlingssäsong. Det har nu hunnit bli typ augusti, och då borde tävlingssäsongen ha nått ungefär sin mittpunkt, eller kanske passerat den något.
Men det som skiljer sig från tidigare år är att säsongen redan ser ut att vara över. Detta på grund av en olycklig händelse som inträffade för typ en månad sedan. Om det på något sätt råkat undgå någon, så blåste (okej jag vet, det är helt sjukt) jag omkull på cykeln, efter att en (faktiskt) ganska stark vindpust fångat mitt hjul 29 sekunder in i cykelpasset, varpå jag försökte parera och därefter flög över styret. Landade dumt på höft och armbåge. Efter en del undersökningar verkar det vara så att axeln åkte ur led och hoppade tillbaka direkt, men skadade ledkapseln i farten. Verkar inte vara några trasiga muskler som tur är.
Eftersom kraschen inträffade bara dagar innan ett av säsongens stora mål – Sprint-SM i Borås, mitt under SM-veckan (TV-sänt och allt ju) – blev det inget deltagande där. Jag visste på förhand att det skulle bli sjukt hårt att passera mållinjen först den dagen, men att inte ens få försöka försvara mitt SM-guld från förra året var rätt knäckande.
Under månaden som gått sedan kraschen har jag kunnat röra vänsterarmen mer och mer. Från typ ingenting med blixtrande smärta som följd – till att nu faktiskt kunna föra armen i någon form av rörelse som i teorin skulle kunna likna ett simtag. Men bara nästan. Och utan större kraft. Det finns hopp!
Nu handlar det om att få fart på rehaben och jobba bort instabilitet i axeln, så att jag inte behöver fresta på den skadade ledkapseln. Så ska jag nog vara tillbaka i tävlingsform igen! Kanske inte i år. Får passa på att jobba på annat fram till dess, förutom axeln då. Typ bygga upp styrka i mina svaga fötter och underben, ta hand om en höft som fått mycket stryk senaste året, samt försöka att inte dra på mig några fler skador under tiden..
Säsongen 2017 förde i alla fall (hittills..) med sig två spännande internationella tävlingar, två skojiga SM-cykeltävlingar i Burseryd där tempot gick riktigt bra, tre podiumplaceringar hemma i Sverige, varav ett SM-brons på olympisk distans. Jag tycker att jag ”misslyckats” på många tidigare SM över just den distansen, att denna gång då äntligen få med sig en medalj kändes extra härligt! Att göra det i Uppsala på semihemmaplan med Mantra Sport-hejaklacken, stora familjehejaklacken och på samma plats som förra årets SM-guld kändes magiskt. Den känslan tar jag med mig in i jobbet mot 2018.
Har den senaste tiden tagit lite semester från triathlon och bland annat hängt på Gotland en vecka, och London en helg. Har känt att hjärnan har behövt tänka på annat ett tag. Dels på grund av kraschen men även på grund av en del mental stress som fanns även tidigare, men som i och med axelskadan både förändrades och trappades upp.
Helgen i London handlade mest om att haka på Sara och se lite vad hon håller på med egentligen, när hon är iväg på World Tour-race och sånt där. Det var väldigt spännande och kul! Själva racet utspelade sig i spöregn (London, ni vet) och var oerhört rafflande. Världens bästa Sara var jättesnabb! Sedan hann vi med att göra London också, innan vi landade i Sverige igen. Jag vaknade med lite feber dagen efter vi kom hem, vilket kändes nästan oundvikligt med tanke på hur många människor man stött på i London där.. Då kan inga bortopererade halsmandlar rädda en!
Hursomhelst, med en härlig sommarsemester i ryggen har jag nu förhoppningsvis samlat mer kraft för att ta mig an fortsatta utmaningar. För watch out framtiden, here I come.
Bjuder på några glädjeämnen från sommaren inklusive lite bilder från Gotland och London.
Hörs!
PS. Angående sista bilden.. Prova inte det, kids!
Hej! Sedan sist vi hördes här så har jag bland annat varit borta från svensk mark ett tag. Jag har nämligen besökt två kanariska öar istället. Men vi tar det hela från början och ska försöka att fatta mig kort. Hehe. Och så har jag äntligen testat mig i simning. Hela tre gånger faktiskt.
(För er som inte orkar läsa.. Det kommer en bildbomb längst ner. Men prova läs först, det kanske är kul.)
Kapitel 1 – Simning
Innan resan drog igång simmade några av oss i DSA-gänget 400 meter frisim, på tid, i kortbana. Tänkte inför testet att ”under 4:40 ska jag bara klara, under 4:35 vore drömmen”, och så dunkar jag handen i kaklet på 4:31. ”Fan, hade jag tagit i lite till hade det blivit under 4:30.” Aldrig helt nöjd. Det är väl bra på sätt och vis antar jag. Men jag påminde mig om att det inte är så många år sedan första gången jag gick under 6:00 och min utveckling ändå pekar åt rätt håll. Och blev glad över mina 4:31.
Någon dag senare lämnade jag och Rasmus Andersson Falun, för att försöka sätta världsrekord på 1500 meter simning i långbana, på Eriksdalsbadet. Vi hade ju både persat med 11 sekunder på 400 meter häromdagen, så varför inte ställa siktet högt? Okej, inte världsrekord kanske, men i alla fall se hur fort vi kunde simma. Det ska erkännas, vi var fett långt från några världsrekord, men vi slog våra egna förväntningar i alla fall! Det var kul. Jag kom in på 18:39. Rasmus var också nöjd med dagen. Det var ju dessutom hans födelsedag! Vi firade alltihop med att äta lunch på kinarestaurang och springa långpass.
Kapitel 2 – Playitas
Dagen efter åkte vi till Playitas tillsammans med en hel hoper andra härliga människor. Två veckor av riktigt bra träning. Fick till flera bra kvalitetspass i alla tre grenar, och fick även fortsätta utveckla min simteknik med sportchef/coach Angela Fox på kanten. Första veckan på lägret var extremt varm, någon dag var det nästan outhärdligt. Kanske var det någon som önskade sig lite svalka. Och svalka fick vi. Vissa dagar i andra veckan hade till och med inslag av galna skyfall. Oavsett väder gick lägret bra, och jag kan inte nog nämna hur smidigt det är att ha simning, cykling, löpning, frukostbuffé och middagsbuffé inom 5 minuters avstånd. Oerhört skönt. Tack Apollo och Playitas och Svenska Triathlonförbundet för det!
Och så kom Sara på besök under andra veckan. Det var bra. Jättebra!
Kapitel 3 – Mer simning
Vi hann även med ett simtest på 800 meter, långbana, på Playitas. Satsade friskt, och kom in på 9:37. Kände mig stark hela vägen, och jag är glad över min tid. Men tanken slår en direkt att ”visst hade det varit fantastiskt att gå under 9:30..” Nästa gång!
Jaja, nu blev det mycket simning här, men det var kul att få testa sig i simning. Det var ett tag sedan sist.
Kapitel 4 – Gran Canaria
Hursomhelst, det var mer än test av kroppen i bassängen jag tänkte skriva om. När lägret tog slut efter 14 dagar var vi tre stycken som tog färjan över till Las Palmas, Gran Canaria några dagar senare. Och nu var det inte längre träningsläger utan vi switchade om till race mode. Jag och Ludwig skulle ju tävla. Gabriel har varit skadad och var inte redo ännu. Så han fick rollen som coach, och vilket jobb han gjorde. Så mycket kloka saker i den fortfarande så unga kroppen.
Dagarna innan tävlingen fick vi prova en fantastisk utomhussimarena, med två 50 metersbassänger och en 25 metersbassäng. Samt ett hopptorn med bubbelbad och det som hör simhopp till. Massa unga konstsimmare och vattenpolospelare där också. En fröjd att se alla spanjorer i full färd med att aktivera sig i vattnet. Vi fick också cykla en del i de magiska Gran Canaria-bergen. Alltså, det är verkligen magiskt. Grönt och fint, stora berg och klippor och formationer och serpentinvägar och fåglar och byar. Spelar ingen roll att det råkar spöregna när man passerar 1000 höjdmeter.
Kapitel 5 – Gran Canaria ETU Triathlon European Cup
Själva tävlingen då, som vi trodde var själva kärnan i det här inlägget? Jo, den gick ändå helt okej, tackar som frågar.
Jag hade nog lite höga förväntningar på mig själv innan tävlingen, och trodde att jag skulle hänga med mer på simningen och hade även hoppats på bättre cykelben. Så efter loppet var jag lite missnöjd med min insats, men.. det var också första tävlingen för säsongen, dessutom den där vidriga olympiska distansen, samt att det är ”bara mars”. Så det finns mer att hämta ur min kropp, det vet jag. Skönt att ändå ha fått blåsa ur kroppen och vant sig lite med att tävla igen. Det är ju rätt skoj ändå!
Förutom timmarna innan start. Fy. Fan. De hade jag helst varit utan alltså. Inför varje tävling har man liksom glömt bort hur påtaglig nervositeten blir.
Men nervositeten avtar de där sista timmarna innan start, som i vanlig ordning bjöd på en massa pusslande att tajma olika incheckningar och avprickningar med väskor som ska ställas på platser och våtdräkter som ska på, och något i stil med: just ja, skulle ju springa lite också, och så blev jag svettig och så går inte våtdräkten att få på sig och så blev det ont om tid och så hann jag inte simma in ordentligt”, och så får man inte glömma line-up:en som tog tid så att kroppen återgår till läget innan, det vill säga ouppvärmd och nervös.
Men starten gick till slut. Och jag kom in i ett ganska skönt flow mitt i fältet, utan att slåss allt för mycket. Blev ganska trångt kring bojarna men klarade mig ur det ganska bra. Sedan blev det kö(!?) upp på pontonen för varvning. Jättetrångt verkligen. Ut på varv två låg jag bra med i fältet. Tittade bakåt. Typ ingen bakom. Panik. Ligger jag sist nästan? Jag som trodde jag hade koll på det här? Störigt.
Upp ur vattnet. Nu jädrar ska det cyklas tänkte jag. Det tänkte inte mina ben. Tyvärr. Det blev ingen supercykling upp till förstaklungan, utan fick dras med några grabbar längre ner som inte ville samarbeta, alternativt bara stötföra. Vi kom ikapp några men tappade på täten. Bland annat kom vi ikapp en lite trött Ludwig. Det var upplyftande att få hälsa på varandra och växla några ord.
Ut på löpning. Trötta ben. Lite ovan vid det här med att tävla känner jag, men jag pinnade på bäst jag kunde och försökte att ta mig imål illa kvickt trots ett lite omotiverat läge. Tyckte jag höll ihop löpningen ganska bra, på en helt okej fart. Kom in på en 45:e plats (var rankad 51:a) av 72 startande. HÄR finns resultat för er som vill se allt svart på vitt.
Kul att se att jag fortfarande har saker att träna på och att jag kan bli snabbare! Hade ju varit sjukt tråkigt att vinna överlägset idag och inte riktigt vetat vad man gjorde rätt och hur det kunde bli så bra..
Epilog
Simtest. Läger. Race. Och sedan vips kom jag hem till Sverige igen. Nu väntar en härlig träningsperiod innan säsongen drar igång på allvar i slutet av maj. Det blir spännande! Kommer hinna med några andra spännande saker utöver träningen under tiden, men det kommer ni nog få se på ett eller annat sätt vid en eller annan tidpunkt.
Vi hörs framöver, samt ett stort tack och/eller förlåt till er som orkat läsa ända hit. 🙂
/Oskar
(Ni som fuskat och scrollat er hit, ni får er utlovade bildbomb, i hyfsat kronologisk ordning. Ni som läst ända hit får också titta på bilderna såklart.)
Sitter och skriver detta på planet hem från ännu en vända till Italien denna höst. Ännu en tävling med internationellt startfält. Ännu en lärorik upplevelse. Ännu en resa med spännande och roliga minnen. Alla tävlingar bjuder tyvärr inte på uteslutande på positiva händelser. Det var längesedan något oförutsett och mindre bra hände på tävling, så det var väl kanske dags nu.
Jag fick alltså möjligheten att representera mitt italienska lag en gång till denna säsong, och nu i den sista deltävlingen i deras Grand Prix. Fick köra denna ”grand final” förra året också, då gick den i Cagliari, på Sardinien. Denna gång gick den i Sapri, vid södra Italiens kust. Ganska precis på själva vristen av den klassiska kartbildsstöveln. Väldigt vackra landskap med stora, gröna berg. Till och med en vulkan, Vesuvius.
Fick återigen träffa det härliga gänget som utgör laget DDS från Milano. Den italienska delen av laget åkte minibuss ner, runt 1000 km. Utan säkerhetsbälten, med sjukt dåliga säten. Tuffingar. Några nya ansikten även denna gång.
Kom ner på torsdagen, tävlingen gick på lördagen. Några härliga middagar och väckpass hann vi med innan det var dags för helgens eldprov. En sprint, i ett galet starkt startfält. Av italienarna var det nog bara olympiern Alessandro Fabian som saknades. Han kanske inte vågade ställa upp, efter att ha fått stryk av åldermannen Daniel Hofer i italienska mästerskapen härom helgen..
Lördag. Fick till en av mina bästa uppvärmningsprocedurer hittills. Bra känsla trots utebliven träning de senaste två veckorna på grund av ett ömt knä. Testade lite nya knep (inga tjuvknep) vid simstarten som lyckades bra. Fick till en okej simning och kom upp 40 sek bakom Gianluca Pozzatti (som slutade trea och blev bästa italienare bakom Gabor Faldum och Felix Duchampt).
Hamnade i en tredjegrupp på cykeln, men vi tog in på täten. De tre klungorna klumpade ihop sig ut på tredje varvet. Jag gick upp i täten. Attacker följde, jag var inte sen att haka på, och vips var vi fyra man med lucka bakåt.
Då hände det som ju aldrig får hända. En olycka. Jag ligger helt först, jag och lagkamrat Ivan till vänster om mig vinglar in i varandra och han börjar köra emot mitt bakhjul, vilket slutar i att han dyker i backen. Samtidigt trycker han mig lite åt höger vilket resulterar i att killen snett bak åt höger om mig, som låg nära mig från början, också dyker i backen. Han passar på att ta med sig delar av min cykels bakgaffel i fallet. Allt skedde på ett ögonblick. Och jag står kvar på två hjul med förstaklungan swishandes förbi, utan att jag riktigt fattar vad som hänt.
De två som gick i backen får snabbt hjälp och jag fortsätter vidare. Men när bakgaffeln på ena sidan inte längre bär så tar hjulet i ramen och det går oerhört trögt att driva den nu klart instabila cykeln framåt. Klunga efter klunga sveper om mig och efter mina knepigaste 6-7 km av triathloncykling hittills i karriären så växlar jag till löpet som solklart näst sist. DNF kändes inte aktuellt, alla poäng till laget är viktiga. Gör ett bra löp och springer faktiskt om en kille. Slutar tredje sist, långt efter. RESULTAT, för den som vill läsa om misären svart på vitt.
Besviken efter målgång, då jag först trodde att det var jag som orsakade kraschen och sabbat för laget. På kvällen fick jag höra att det inte riktigt var fallet, vilket gjorde det hela lite lättare att tackla mentalt. Då behövde jag bara mest gräma mig över mitt eget uteblivna resultat. Och min cykel då, som jag hade tänkt sälja i veckan.. Antalet potentiella köpare har reducerats något, kan man säga. Kände också att jag hade riktigt bra ben den här lördagen (såklart, hehe) och det hade varit kul att visa vad jag kunde gå för. Men det får bli en annan dag!
Tävlingsdagen avslutades med att delar av oss i laget åkte på lite sightseeing bland bergen och fick se många spektakulära vyer, grottor och stränder. Mycket glädje. Svårt då att vara deppig över ett lopp som sket sig av en olyckshändelse. Dagen efter var det dags för lång resa hem till kalla och höstiga Sverige.
Nedan följer en bildbomb från banrekning, uppgång från simningen i skarpt läge, prisutdelning för lag (vi på fjärde plats, jag står där bakom gänget nånstans och gömmer mig), vacker utsikt med härligt gäng, bad och grottor, och: fisktallrik.
Sedan sist jag skrev något på min hemsida (jag vet, har varit utomordentligt dålig på att skriva här. Ska bli bättre på det, om det nu är som vissa säger, att det är kul att läsa det jag skriver..) har jag ju hunnit med lite fler race, men som jag skrivit om på instagram och facebook såklart. Efter olympiska SM i Umeå så blev jag uttagen till att representera Sverige i Europacupen, i både Malmö och Tönsberg, helgerna efter varandra. Malmö blev en blåsig och blöt historia, och jag trampade alldeles för hårt på egen hand utan nytta, och jag var inte så nöjd med slutresultatet även om det såklart var hur fett som helst att köra för Sverige, i Sverige! Hoppas det blir mer av detta arrangemang i framtiden. Sedan dags för Tönsberg i Norge, där vattnet var för dåligt att simma i, så det blev duathlon. Lite tufft, för jag gillar inte duathlon. Det är alldeles för jobbigt. Men bestämde mig för att göra det bästa av situationen, och oj vad bra det gick! Sprang fort, cyklade desto fortare, och avslutade starkt på andralöpet och kom topp 20! Mina första internationella rankingpoäng var ett faktum!
För att slutföra Norden-turnén drog vi vidare med landslaget till Fredericia i Danmark och körde Nordiska Mästerskapen. Även här fick jag till en riktigt bra tävling och blev 13:e man totalt, 9:a bland oss nordbor! Sedan hann jag med en förkylning som formtoppning inför mitt första race i Italien för i år, som gick på västkusten i Cesenatico ganska nära Rimini. Här fick jag, trots förkylningsuppladdning, till en av mina bästa simningar, bland vågor och tufft startfält. Kul! Men pga den tuffa värmen blev det inte mycket till snabblöpning.
Och efter några veckors träning, lite cykeltävlingar, nåt löprace, och en härlig resa till Belgien för att hälsa på och hämta hem mitt cykelfanatiska hjärta, så var det alltså dags för Italien #2 i Sapri (som jag skrev en massa om i början, så ni hänger med i svängarna här) och det fick även bli den tävling som satte punkt för triathlonsäsongen 2016. En säsong som blev så oerhört mycket mer än vad jag hade trott. Med den där vintern/våren som var kantad av så mycket sjukdomar och slutligen en operation av mina halsmandlar, som rykte all världens väg. Och det var kanske lika bra, annars hade det nog inte blivit någon direkt säsong i år. Nu blev det istället den bästa hittills, rent resultatmässigt. Lite otacksamt kan man tycka, eftersom uppladdningen var så bristfällig. Men ibland behöver man kanske bara ”vila” helt enkelt.
Något som jag också vill nämna här, är att det inte bara är min tävlingssäsong jag fokuserat på detta år. Har även följt en viss fröken Pentons säsong ganska nära. Hon sliter hårt, har ett sjukt bra fokus, gör sitt jobb in i minsta detalj. För en vecka sedan hade hon dessutom lyckats ta sig hela jävla vägen till självaste världsmästerskapen i linjecykling, och lyckas dessutom pricka form och allt vad det heter på självaste tävlingsdagen där i Qatar. Helt otroligt. Och stort! Oerhört stolt över henne. Ganska säkra källor säger mig att ni kan få läsa hennes story om detta, på hennes hemsida!
Hursomhelst, nu väntar säsongsvila! Det innebär varken kontinuerlig träning eller tävling än på några veckor, innan vi sätter igång jobbet inför 2017. Och det kommer se lite annorlunda ut jämfört med tidigare år, men mer om det senare.. (Vilken cliffhanger!)
Tack så oerhört mycket till alla er som hjälper mig framåt på så många olika sätt! Det gäller familj, Sara, vänner, sponsorer, triathlonförbundet, DSA. Ni är alla ovärderliga. Punkt och slut.
Skador och sjukdomar lägger jag bakom mig och sommaren bjöd på triathlon trots allt. Foto: Mikael Lugnegård
Det har redan hunnit bli augusti månad och sommaren som man längtat efter hela vintern, har minst sagt bjudit på en hel del roliga, spännande och överraskande händelser. Nu låter det som att jag tänker mig att sommaren är förbi, men det är ju inte sant. Det är ju minst en månad kvar, och triathlonsäsongen är långt från över.
Innan det blev både sommar och triathlonsäsong, så hade jag ju det som bekant lite struligt. Var sjuk i flera olika former, i halva februari och hela mars. Den täta kontakten med sjukvården tog på krafterna, men resulterade bland annat i att jag fick operera bort mina halsmandlar i början av april. Ett beslut som kändes tufft, och med en läkningstid som blev fruktansvärt plågsam. Men det hela kändes ändå rätt i långa loppet. Ställde in mig på att första halvan av säsongen skulle utebli, men att jag förhoppningsvis skulle vara tävlingsbar den andra halvan.
Riktigt så blev det inte.
Efter att äntligen kommit igång med någon sorts träning i slutet av april så ställde jag upp i Hallsta Triathlon, för det är ju så roligt att tävla. Med totalt 23 h timmar i ryggen under mars + april så var förväntningarna låga. Jag slutade tvåa. Mycket otippat, men kul! Fortsatte tävlandet en dryg vecka senare, på nationaldagen, i Saltsjöbaden. Där vann jag. Något jag verkligen inte trott på förhand. Tårar av glädje, lättnad och överraskning var ett faktum.
Sedan kom dagen med stort D. Dagen som varit ett av sommarens stora huvudmål i vintras när jag försökte få träningen på rätt köl, nätterna var korta och dagarna långa men mörka. Nämligen sprint-SM i Uppsala. Med en seger i ryggen visste jag att om min kropp åtminstone befann sig i samma form som sist, så skulle jag vara med och utmana om medaljerna, trots allt strul under våren.
Regnet, kylan, backarna och kullerstenen under cykel- och löpmomentet var en härlig krydda i ett spännande lopp. Jag tappade på simningen, för att trampa ner en efter en under cyklingen, och slutligen nå min sololedande rumskamrat Joel Vikner. Efter en dålig växling av mig så fick han ett par sekunders försprång ut på löpet. Jag hann ge upp efter första varvet, men under de två avslutande varven orkade jag täppa till luckan. Och gå ifrån. Och hålla hela vägen.
Det blev SM-guld.
Oerhört glad, lättad, förvånad och trött på samma gång.Pommac showers for everyone.
Något jag tänkte när jag började med triathlon var att ”om man tar SM-guld, fyfan, då lär man ju känna sig så sjukt nöjd, och helt redo att lägga idrottandet på hyllan”. Så kände jag inte. Kändes snarare lite snöpligt att ta ett guld jag inte riktigt förtjänade. Hade ju inte gjort alla där timmarna under våren. Allt hade ju gått åt helvete. Var jag värd detta? Det tog många dagar, nästan veckor, innan alla tankar hade sjunkit in, och jag kunde börja känna mig hyfsat stolt över vad jag ändå åstadkommit.
Världens bästa Sara oavsett väder.
Under veckan efter hängde jag med min kära fröken Penton till Västerås, och trampade mitt första cykel-SM. Ett linjelopp i city, med många skarpa kurvor, några småtuffa backar, kullersten, och såklart spöregn. Med i princip alla de starkaste cyklistsvenskarna på plats så skulle det bli en utmaning för många att ta sig igenom alla de 15 ”GP”-varven för att komma till målet efter 180 km. Efter lite punkteringar, karavanhjälp från Stockholm CK samt andra spännande och lärorika upplevelser, så blev jag till sist avhängd för sista gången, efter 10 varv. Helt klart godkänt! Blir mer av den varan.
Veckan därefter var det dags för mitt tredje SM på lika många helger. Nämligen medeldistans-SM i Vansbro. Fick låna en fin (men lite liten) tempocykel av snälle Jonas Djurback. Jag och coach Berggren lade upp en plan om att vara förnuftig och lyhörd, och inte genomföra löpningen om jag kände minsta smärta från tidigare löpskador. Smärta kände jag, ojojoj, ända från km 20 på cykeln till målgången. Och det blev inte bättre heller. Men ingen skadesmärta. Bara trötthet och utmattning.. Men jag segade mig igenom och knep ändå ett brons. Kändes väldigt roligt!
Yaay, ett brons bakom starka grabbar! Det tog tio minuter innan jag kunde resa mig, och tre dagar innan jag kunde gå ordentligt. Foto: Joakim Axelsson
Lätt att tänka att kroppen fungerar ”som vanligt” bara för att det gått relativt bra på tävlingarna. Farligt. Efter tre rätt tuffa veckor var det nu dags för lite återhämtning. Följt av träning..
I mitten av juli var det dags för Svenska Cupen igen. I Gävle denna gång. Härligt med nya städer! Som cupledare och regerande champ på distansen kan man tycka att jag borde kunnat komma med mer än en fjärdeplats denna dag, men denna dag hade mr. Sandör och mr. Paiva Vilaca ärat oss med ett besök. Trots ett genomstarkt lopp av mig så kom jag inte ikapp täten på cykeln, och fick tävla i princip hela vägen på egen hand.
Höll fortfarande ledningen i totalcupen inför SM över olympisk distans i Umeå. En tävling med fler poäng på spel. Och mr. Fleetwood gjorde sin första svenska tävling på ett tag. Gjorde även här ett väldigt genomstarkt lopp och trampade nästan ihjäl mig för att komma ikapp täten. Vilket jag lyckades med. Komma ikapp alltså, inte trampa ihjäl mig. Sedan orkade jag inte riktigt hänga på Sandör, Fleetwood och Vikner under löpmomentet, men sprang ändå en av mina snabbaste triathlonmilar hittills! Och ja, jag tappade ledningen i totalen och hamnade steget utanför pallen på SM-tävlingen. Men vafan, jag är sjukt nöjd ändå. Jag gjorde ett i min mening mycket starkt lopp, och mer kan jag ju inte göra!
Min vita springare som stod och väntade på mig efter simningen i Umeå. Foto: Mikael LugnegårdFörsökte framkalla jubel hos publiken, det var ett mycket lätt uppdrag denna sommarkväll. Foto: Mikael Lugnegård
Så.
Detta är för mig en sommarsaga. En saga som jag inte trodde att jag skulle få uppleva överhuvudtaget. En saga som dessutom ännu ej är färdigskriven.
Den grej som står på schemat just nu (om ni råkat missa den), är en liten Nordenturné, för mig och några andra svenskar. Den började förra veckan med att jag for ner till Nyköping för en veckas pre-camp hos Ludwig Fleetwood. Och varför sätter jag ”pre-” framför ”camp”? Jo, för att det strax vankas två Europacuper, helgerna på raken. Nu imorgon, lördag, tävlar jag och 10 andra svenskar nere i Malmö och kör kombinerad Europacup / Svenska Cupen-final (start 14:00/16:15 för dam/herr). Sedan far delar av landslaget vidare till Norge och hänger där på ett annat internationellt pre-camp inför Europacupen i Tönsberg. Två mycket roliga och hårda lopp framför oss, med andra ord.
Två helger efter Norge står sedan Danmark på tur, med Nordiska Mästerskapen, i Fredericia. Även om det ”bara” är ett nordiskt, så är det ändå mitt första mästerskap. En spännande känsla! Jag hoppas att kroppen kan få fortsätta fungera som den gör nu, och oavsett hur det går med allt så är jag oerhört nöjd, glad och lättad över vad jag fått uppleva hittills under den här säsongen.
Då har det varit nationaldag igen. För över en vecka sedan, förvisso. Och ända sedan förra årets nationaldag fanns en tanke om att köra sprinten på Saltsjöbaden igen. Den som jag så härligt vann förra året. För två månader sedan såg jag inte överhuvudtaget att jag skulle varit tävlingsbar vid det här laget. Men förra helgens andraplats i Hallsta vittnade om att jag kanske är det trots allt. Jag gjorde en intervju inför tävlingen, för Saltsjöbadens Triathlonsällskap. Den kan ni läsa HÄR.
Så efter att ha fått ett bra cykelrace i benen (Arlanda Test Track Race på fredagen) och flera stabila träningstimmar simning, cykling och löpning under helgen.. så var förhoppningen om god form ganska hög, men med viss oro för slitenhet. Att dagen innan ha hetsat omkring hela halva kvällen/natten med att fixa diskhjul (stort tack, Louise Rundqvist för lånet!) och packa grejer för att 3,5h sömn senare stiga upp kl 04 för avfärd mot Saltis gjorde inte saken direkt bättre. Som kronan på verket hade jag köpt en ny tempohjälm som jag lackerat om och donat med under helgen, men den glömde jag såklart kvar på parkeringen i Falun. Men snälla Mikael Nelker fixade snabbt fram en kruka jag kunde låna, och efter att ha blivit varmt välkomnad vid det fina tävlingsområdet på morgonen så var nerver och energi på plats.1
Loppet
Fick till en helt okej start, och höll koll på Ludwig som försvann iväg tillsammans med simmaren och geniet Axel Bååthe. Jag hamnade med Daniel Nöu och en kille till, i en jagande grupp. Kände att jag kunde trycka på i bra fart utan att stumna. Bättre känsla än i Hallsta veckan innan med andra ord. Kom upp 30s efter Ludwig som var först upp. Gjorde en bra växling och var strax efter Daniel Nöu (som för övrigt är en mycket lovande och ung kille!) ut på cykeln.
Gjorde sedan en riktig kanoncykling. Inte en sån där cykling där jag känner mig helt odödlig och kan trampa allt jag kan utan att bli trött, men där i trakterna i alla fall. Susade förbi Ludwig efter en fjärdedel av banan ungefär, tog över ledarmotorcykeln framför mig, och fortsatte distansera de andra bakåt. Grym känsla. Vid vändpunkten hade jag lite koll på de andra bakom, och efter de 10 km på hemvägen klev av cykeln utan att veta hur stor ledning jag hade.
Ut på löpningen var det bara att kuta så mycket benen pallade. Kände av cyklingen men kunde springa på förvånansvärt lätt. Kändes skönt och snabbt, men jobbigt.. Efter ett varv av tre ropade Donato Campanini (som tyvärr inte var med och tävlade) att jag hade haft en stor ledning efter cykeln. Det gav kraft och jag sprang vidare. Inför sista varvet ropade han igen att jag fortfarande hade ganska stor lucka och att det fanns chans att vinna det här. Då plötsligt insåg jag vad jag ställt till med. Skulle jag vinna? Hade ju egentligen sprungit och väntat på att Ludwig och kanske nån annan skulle springa om. Blev lite nervös över situationen men sprang vidare. Efter sista varvet såg jag ingen bakåt och kunde springa in på upploppet mot seger, rörd av glädje.
Nu har det gått snart 1,5 vecka sedan den härliga dagen på Saltis, och på lördag kl 18:00 är det dags för SM. En tävling som var ett av huvudmålen när jag satt och säsongsplanerade i vintras. Det är fortfarande en tävling som jag vill att det ska gå bra i, och jag ser väldigt mycket fram emot att få stå på startlinjen. Formen är helt okej och jag har fått till fler bra pass efter Saltis, utan bakslag, så det ska bli riktigt kul på lördag!
Dagen efter (söndagen) är det stafett-SM också, och förhoppningsvis har vi ett lag på startlinjen som består av medlemmar ur min nya och nyformerade klubb – IF 30K.se. Det ska bli spännande att få utmana starka lag såsom IF Mantra Sport, Västerås SS och de andra. Ett riktigt kul koncept där det är extra kort och extra hårt, med härlig lagkänsla.
Det är den tiden på året nu. Tid för svensk säsongspremiär i triathlon. Det blev ingen utomlandspremiär tidigare i vår. Planen var både ett race i Marocko och ett i Rom. Men det blev inget av det just eftersom jag har haft mina besvär med sjukdomar och operation. Och efter ytterligare lite strul så fick jag faktiskt till över en hel vecka med riktigt bra träning. Kan det ha varit för att Ludwig Fleetwood kom på besök? Kanske. Men kvällen innan start tog jag beslutet: ”det blir start”, och stack ut på väckningspass kl 19 på kvällen. Joel följde med.
Hur gick det då?
– Ja, tackar som frågar, det gick helt okej! Över förväntan. Väntade mig mer stryk än jag fick, så jag är mycket glad med min insats. Kroppen svarade bra.
Detta år var Hallsta Triathlon i klar framkant vad gäller formatet på tävlingen, och dagen bjöd på två stycken race, ett på förmiddagen och ett på eftermiddagen. Två halvsprintar (ca 400m sim + 10 km cykel + 2,5 km löp). Ungdomar, juniorer, seniorer, damer, herrar – alla i samma startfält. Första tävlingen: masstart och drafting. Andra tävlingen: Jaktstart och icke-drafting.
Första loppet
Försökte hänga på Ludwig, men fick släppa direkt. Han och hemmahoppet Joel försvann iväg. Efter ett par hundra meter blev jag väldigt stum. Såg fältet passera förbi mig. Damer, juniorer.. you name it. Men gjorde en kanonväxling och efter någon meter på cykeln var jag faktiskt trea ut! Cykelbenen var med mig, bombade på och distanserade de övriga bakom. Långt upp till Joel men inte så långt till Ludwig. Lyckades inte komma ikapp. Och båda grabbarna sprang fort. Jag med! Tyckte jag. Höll min tredjeplats in och kände mig riktigt nöjd! Vad kul det var. Längesedan jag tog i. Har inte sprungit fort på hur länge som helst, och det fungerade helt okej, sånär som på lite köldorsakad kramp i hålfoten.
Sedan var det hetsombyte från blöta till torra och varma kläder, hetsäta lite snabb energi, hetsåterhämtningscykla i 45 min, sedan hetsäta lite mer, och sist hetsvila i Ludwigs bil tillsammans med Joel. Spöregn utanför.
Andra loppet
60 sek upp till Joel, 45 sek upp till Ludwig, 40 sek bakåt till Forsman och R. Andersson. Så såg startordningen ut i täten. En efter en dök vi i. Full fart, blev stum även denna gång, men gick ut lite mer kontrollerat så det var inte lika hemskt. Dessutom är man ju uppvärmd sen förra loppet… Typ.. Kunde trampa hårt och kontrollerat och tog in lite på de två framför, men de var för långt före för att komma ikapp. Distanserade grabbarna bakom. Sprang ändå på ganska hårt på löpningen, nu när jag hade chansen liksom.. Och det kändes bra även detta lopp! Joel bröt tyvärr (men som planerat) på löpningen pga ett ont knä, så jag kom tvåa i mål!
Så trots en helt förstörd period från februari till ganska nyligen, så lyckas jag ändå ta mig in som andre man i Hallsta Triathlon. Visserligen en bra bit bakom Ludwig, men ändå. Jag är oerhört glad. Och det verkar som att jag även kan återhämta mig bra efter loppet (även om jag var rätt överkörd dagen efter.. hehe).
RESULTAT (simtiden i finalen inkluderar väntetiden från det att förste man dök i)
Yaay. Glädje efter första loppet. Foto: Linda Lines
Efter Hallsta fick jag till en vecka med bra återhämtning och träning.. och tog beslutet att få till ett bra cykelpass i veckan också, genom att dra ner en snabbis till Arlanda, med Antonia Gröndahl (och Olof Ivarsson, som hängde med från Uppsala). Under fredagkvällen var det nämligen Arlanda Test Track Race där! Ett lopp jag velat köra länge.
28 km fördelat på 12 varv, på en mycket rolig och välanlagd bilfri bana. Blev ett hårt lopp med många starkingar, men lyckades uppfylla mitt mål att hålla mig i klungan hela vägen. Fick till och med vara med när det hela avgjordes i en storspurt! Vilken grej. Jag hade inte mycket till spurt utan föll lite genom fältet och blev 19:e man. Ändå stabilt, tycker jag.
Bak i fältet är det läskigt. Bäst att hänga högt upp men bli trött på kuppen. Foto: Anders OlssonCyklister över hela vägen. Hittar ni mig? Foto: Anders Olsson
Även om jag inte har den fina, planerade träningsgrunden att stå på, så det ju väldigt roligt att nu ha fått två (eller, egentligen tre) kvitton på att farten ändå finns där. Mycket lättad över att kroppen verkar vara på min sida. Får ändå hålla hårt i tyglarna så att jag inte skenar iväg och drar på mig något skit!
Så.. på tal om att hålla hårt i tyglarna… Imorrn är det dags för Saltsjöbaden Sprint Triathlon! Det blir rafflande icke-drafting med linjecykel och ett starkt startfält på plats. Kommer bli kanonkul!
Vill också passa på att tacka mina sponsorer, partners och team som fortsatt har uttryckt sitt stöd, trots att jag tidigare utlovat en katastrofsäsong. Nu har säsongen skönt nog inte helt börjat på det spåret. Oavsett, så ger det ger mig ett lugn och en trygghet som underlättar mycket. Känns skönt att arbeta med rätt personer, helt enkelt. Tack!
Nu har det gått en dryg vecka sedan jag plötsligt blev ett helt år äldre, och det känns typ som att jag firat min födelsedag sedan dess.
Jag var inställd på att spendera två dagsetapper i bil på en resa mot ett för mig ganska eftertraktat resmål. På min födelsedag gav jag mig av på denna långa och in-i-minsta-detalj planerade resa, men jag hann bara åka sträckan Falun-Avesta innan det tog stopp. Planen var en kort tårtpaus med familjen. Men det blev en ganska mycket längre paus. Mitt eftertraktade resmål hade nämligen redan förflyttat sig de där 1800 kilometrarna jag tänkt ta med bilen. Blev milt sagt extremt ställd, och samtidigt fantastiskt glad. Och sedan under veckan som gick så var det mesta svårslaget. Hann besöka min kära faster i (strax utanför) Göteborg. Tittat på GP och linjelopp i Göteborg. Agerat supporter och fått langa min första vattenflaska till en cyklist i en klunga. Fått glädjas med personer som tagit pallplatser och segrar på cykeln. Och för att inte tala om vädret. Vilken sommar vi fick!.. Hehe.
För dig som spänt läser och undrar hur det gått för mig nu med min hals efter operation och så… så kan jag meddela några glada nyheter. Sårytorna efter operationen har läkt fint. Det är lite stramt där bak i halsen när man gapar, men annars ser jag bara positiva effekter. Till exempel som att jag kan andas ordentligt.. Inser att jag fått anstränga mig med det tidigare. Nu kan jag andas mer och smidigare genom både munnen och näsan. Dessutom har jag blivit av med mina våldsamma snarkningar om nätterna. Förhoppningsvis drar jag dessutom på mig färre småinfektioner framöver. Men oavsett om jag blir kvitt dem eller ej så har operationen och dess resultat hittills varit en great success.
Och vad kommer ske härnäst? Upptrappning av träning och bli kvitt min dåliga form kanske.. Det låter väl smart? Det är inte helt lätt dock. Att till exempel sätta sig på cykeln och tänka ”kort och lätt rullpass” när man typ inte cyklat sen februari, och så råkar man känna sig pigg.. och det ena leder till det andra.. och så plötsligt har man tagit i för hårt. Eller cyklat för länge. Skärpning!
Med det sagt så tänker jag mig att jag kanske ska ta och ställa upp i Skandis GP (seniorklass..) i Uppsala på söndag. Det är ju en superkul cykeltävling. Och det låter väl helt i stil med vad jag nyss ordinerade mig själv att göra i stycket ovan?.. Men äsch.. Skandis GP är ju så kort, bara 15 små varv. Och man kanske kan ligga längst bak i klungan och ta det lite lugnt? Vet att jag låter lite oproffsig och kanske en smula dum i huvudet. Men är ändå sugen.
Om jag kör Skandis GP så kommer det i alla fall bli på min BMC Teammachine SLR01. Cyklade på den på Playitas i januari, men häromdagen testade jag även mina nya Profile Design-hjul. Sjukt snabba kan jag säga. Hela ekipaget är snuskigt styvt och väger typ ingenting. Snyggt fixat, stort tack till grabbarna på 30K Solutions!
Om det inte blir Skandis GP så blir det i varje fall en Uppsalavisit. Och säsongsträningstävlingspremiären med dålig form får vänta. Men kanske blir det Hallsta Triathlon om två veckor.. För att stå på sidan och bara träna halva sommaren innan jag drar igång med ordentligt tävlande, det kommer jag nog inte riktigt klara av. Så om kroppen är hyfsat stark så kommer jag ge mig ut på tävlingsbanorna och leka av mig lite med de andra grabbarna. Som en del av träningen liksom. För att leka triathlon är typ det roligaste som finns. Näst efter att tävla i triathlon när man är i toppform. Det kommer vara motiverande att få stryk nu närmaste månaderna. För jag vet att det kommer bli omvänt i framtiden..
Sara som sopade mattan i Götborgsgirot och kom trea på GP:t. Jag fick ingen asfet pokal för mitt supporterjobb men var glad ändå.Det har varit en del matlagning i Bojsenburg senaste tiden. Joel Vikner (t.v.) approves.Till exempel: knäckebrödspizza. Sjukt gott.Och här är alltså vidundret som kommer låta mig trampa framåt i hisnande hastigheter detta år. En BMC SLR01 med Dura Ace rakt igenom. Hjul från Profile Design med profil på 58 mm. Jag vågar inte avslöja vikten, för då kanske jag inte får starta med cykeln på tävling..
Till alla er som de senaste två månaderna gått in på min hemsida, kanske flera gånger om dagen, och innerligt hoppats att det har kommit något nytt inlägg: här kommer ett nytt inlägg.
Jag kommer inte försöka sammanfatta allt som hänt sedan sist (succén i Malmö, med seger i tävlingen och seger i totala Danske Invest Triathlon Series, en fantastisk dag), för det kommer bli jättemycket text. Eller jo förresten, jag sammanfattar lite. Fast jättekort. Kommer nog att skriva en säsongssammanfattning lite senare också, så ni inte går miste om godbitarna från året. Och ni som följer mig på Instagram har säkert hört om det mesta. Men okej, sedan sist, i kronologisk ordning: – Ludwig kom på besök till Falun – Jag, Ludwig och Joel drog till Riga och tävlade. – Bra svenskdag i Riga. Jag missade tyvärr på simmet och blev tillslut 40:e man. – Jag och Ludwig drog vidare till Kalmar. – Bra häng i Kalmar, med Ironmansupport och MiniTri, där jag kom 2:a bakom Ludwig.. – Blev sjuk. Drog vidare till Gotland, en veckas bröllopsfest för kusin Annie och hennes Joakim. – Blev frisk. Skippade medeldistansen på Tjörn. Körde sprinten. Vann, före Bejmar den fantastiske. – Cyklade traditionsenligt Rembotrampet, stenhårt. Väggade. Kom nätt och jämnt i mål. – Jag och Louise fick äran att vara filmstjärnor i trailern till Stora Stöten Swimrun. – Gav cykelbenen en chans till och körde Sista Chansen GP. Succé enligt mig själv. Blev 11:a. – Blev sjuk igen, i två veckor. – Drog, precis frisk, till Italien i en vecka (se inlägg nedan). – Tävlade på Sardinen (se inlägg nedan). – Tillbaka i Sverige. Säsongsvila (och där är vi nu [2015-10-19]).
Sådär, nu är ni up to date! Hursomhelst, Italienresan. Nu kommer lite mer om den.
Bakgrunden till min visit i Milano, och till teamet DDS (länk till en inte särskilt väl uppdaterad hemsida, men ändå), ligger i när jag och Mikaela var i Melilla på Europacup. Hon var kompis med några italienskor, som vi pratade med på kvällen efter tävlingen där nere. Trots min, i internationella mått mätt, högst mediokra (förutom cyklingen möjligtvis) Europacupdebut, bjöd coach Simone Diamantini in mig till att under sommaren tävla i Italien för deras lag i det italienska Grand Prix, vilket lät spännande! Grand Prix-serien bestod av tre tävlingar, en i maj, en i juni och en i oktober. Den första uteblev, för det blev lite tajt för mig att köra den. Den andra uteblev även den, pga strul med det italienska förbundet. Så jag körde Europacupen i Istanbul istället – vilket var jättekul det med! Men den sista, 11 oktober, blev alltså av! Men det var på håret, pga sjukdomen där precis innan.
Så.. det tog alltså knappt 6 månader från det att vi snackade, till att jag faktiskt åkte ner. Typical Oskar, kan tyckas. Men jag kom ner, och det är jag glad över! För jädrar vad jag har lärt mig mycket. Och som tur är fick jag även ha roligt och träffa härliga människor samtidigt. Kul! Intressant att se hur utvecklad sporten är där nere, jämfört med i Sverige, vad det gäller team och liknande. I Milano (eller ja, det var inte riktigt Milano fick jag lära mig, det var Settimo Milanese, en av alla de ”kommuner” som fanns precis i utkanten av Milano) där detta team, tillsammans med ett par till, fanns, så hade teamet tillgång till bland annat simhall och gym, och vissa hade även förmånen att bo i en lägenhet som ägdes av teamet. Denna lägenhet fick jag bo i under denna vecka, tillsammans med Conor Sproule, Ilaria Zane och Alessia Orla. En kille som hette Alessandro bodde också där ibland, typ vissa nätter när han behövde.. Och en annan kille som hette Tommaso bodde också där en natt. Lägenheten hade varit full av australiensare och nyzeeländare under sommaren (som ju är deras vinter..) men nu var det bara junior-Conor kvar när jag kom. Ett trevligt gäng!
I veckan inför tävlingen så spenderades varje morgon i poolen, tillsammans med några agegroup-triathleter och med kort-/långdistansare i teamet. Välmeriterade grabbar såsom exempelvis Daniel Fontana, som bland annat kört OS i både Aten och Peking. På tal om meriter så var inte teamchefen Luca Sacchi helt omeriterad han heller, utan hade bland annat ett OS-brons från Barcelona, i 400 medley. Jaja, nog snackat om andras meriter. Hursomhelst kul att det verkade finnas en del erfarenhet i gänget i alla fall. Vi körde några bra distanspass på cykeln, på slätten runtom Milano. En dag tog vi minibussen en sväng norrut och körde backintervaller i Varese, typ alldeles där alpkedjan börjar. Jag sprang något pass också, bland annat inomhus (av någon outgrundlig anledning. Hade jag fått tillräckligt med intryck i övrigt, eller?..), samt lite crosslöp och spöregnsdistans. I övrigt var vädret prima där nere. Typisk svensk sommar. Men enligt italienarna var det kallt. Vad det gäller språket så var flera i teamet rätt duktiga på engelska, men det oftast var det ändå italienska som gällde, bara för att det var en utlänning på besök (Conor kunde ju italienska..) så anpassades inte språket i till exempel simbassängen, så ibland var det lite småklurigt att hänga med i svängarna. Typ ”var det 16×100 varannan fjäril/frisim på tröskel med start 1:30?”, ”jaha, jaså, det var 4x(4×25 max + 200 frisim med andnöd), okej då är jag med!”. Ungefär så.
Sedan drog vi hela laget till Sardinens södra del, till staden Cagliari. En natt där nere blev det. Så vi testade banor på lördagen och tävlade på söndagen, och stressade till flyget efter målgång.. Halv storm på lördagen, soligt och varmt på söndagen. Hade nästan föredragit det omvända, för när italienarna var bekväma med värmen så blev jag, med min kropp som är lite mer anpassad för ett arktiskt klimat om man säger så, lätt överhettad. En lite mer utförlig racerapport finns att hitta på mitt INSTAGRAM-konto. Blir för mycket att skriva om själva loppet även här..
Lite kort, så gick tävlingen faktiskt över förväntan. 22:av 63. Jag cyklade till exempel riktigt bra. Och med tanke på att den träning jag hade närmast i ryggen var den träning jag fick gjort i Italien så är det ju extra intressant att det gick bra. För innan Italien var jag ju bara sjuk. Varför jag har blivit sjuk är lite utav ett mysterium, men efter att ha analyserat möjliga anledningar så tror jag att det helt enkelt ligger i att jag haft otur. Med många förkylda personer som funnits omkring en samt en del resor och flygningar, då är det lätt att dra på sig något.
Kul grej var att dagen innan tävlingen så kanske man kan tänka sig att det är pasta med tomatsås eller pizza utan ost, som gäller för italienarna. Men icke.. Till lunch åt nästan hela teamet en jättestor kotlett hästkött (det innehåller mycket kolhydrater, sa de) med olivolja. Och till middag var det en helgrillad fisk som gällde. Gärna med en hel planta selleri och en skål rädisor. Mycket intressant. Men sedan var de ju rätt snabba också, så det låg väl något vettigt i kostvalet kanske.
Väl hemma från Sardinien hade jag en heldag kvar i Milano innan jag skulle åka till Sverige på tisdagen. Den spenderade jag bland annat med Conor, och vi drog in till centrala Milano och tittade på gamla kyrkor och slott, åt god pizza, glass och olika bakverk. På kvällen drog vi till utkanten av Milano, typ där vi bodde, och tittade på EXPO. Ett helt galet stort arrangemang. Typ alla världens länder förutom Sverige hade samlats med olika ”montrar” (som var som flervåningshus), för att bland annat visa idéer lösningar för framtida försörjning av mat och energi. Det man möttes mest av var kanske dock att många länder lagt energin på restauranger med inhemsk mat, samt att det ibland kändes uppenbart att vissa länder deltog bara för att visa sig bättre än andra länder, med de coolaste utställningspaviljongerna, mer än att ha de bästa lösningarna på framtidens hållbarhetsproblem. Hur som helst ett sevärt spektakel, som har öppet från maj till oktober i år. Varje dag. Trots det var det många tusen människor där den kvällen jag var där. Ett helt ofattbart stort område. Se länk till bilder och till information. Well, well, ett litet sidospår från triathlon, men ändå kanske kul för någon att veta att det var spännande att vara där, och att man hade behövt många heldagar utöver vår kväll där, för att kunna se allt som fanns.
Tack för titten, DDS! Jag hoppas få återkomma på diverse läger och tävlingar under nästa år. Vore kul!
Okej, mer än så kommer jag nog inte att läcka från mina nio dagar i Italien! Nedan följer en liten bildbomb. Dock utan de coolaste bilderna från tävlingsdagen. Skulle så jättegärna vilja visa bilder från den cykelbanan, men alla de italienska fotografer som fanns på plats verkar inte vara så sugna på att sprida sina bilder.. Vi får se om det dyker upp någon senare! Tills vidare kan ni bara drömma om hur häftigt och tufft det var.
Conor framför DDS (det är alltså både en anläggning och ett team..)”Easy spin” med Fontana verkade innebära lagtempo och blodsmak..Typ Italiens bästa cykelbutik. Grabbarna kortade ner min växelvajer, istället för att betala fick vi en frän rundtur och gratis läsk av snälla Roberta.Bra häng i lägenheten..Dags att reka cykelbana i Cagliari.Sardinien-middag med DDS. Alla har ätit upp sina helgrillade fiskar.Precis i början av klättringen på det sista varvet. Mr. Parmigiani försökte rycka, men det åt vi snabbt upp, och motattackerade istället. Ingen förutom jag verkar vilja gå på innern, förstår inte riktigt varför.Pga mörker blev typ alla EXPO-bilder dåliga. Men jag maxade i alla fall en gunga, som generade 5 elektriska watt, enligt skärmen. Om 954 000 personer maxade en varsin sån där gunga konstant under ett år, så skulle man kunna försörja Sveriges elbehov för det året. Mycket givande lösning på den just nu inte så hållbara elproduktionen.. Bra där!
Ciao!
/Oskar – som i framtiden ska försöka publicera lite kortare inlägg med lite högre frekvens, så att han får utlopp för sitt skrivande, som han trots allt tycker är kul.
PS: JAG SÄLJER MIN BMC TIMEMACHINE TMR01 2015. Är du sugen, kolla in här och hör av dig!
Återigen en del som hänt sedan sist. Ni som följer mig på facebook och instagram vet kanske redan vad jag pysslat med, men jag berättar ändå. Det ser ju inte bra ut om jag hoppar över halvstora grejer.
First of all, jag genomförde ju SM i Västerås för knappt två veckor sedan. Kände starkt att jag hade stor chans på att ta hem en medalj av hyfsat ädel valör, så jag var minst sagt taggad. Men det hela gick tyvärr inte riktigt min väg denna gång, och jag slutade femma efter att bronset var ”säkrat” ut på löpningen. Att tappa gruppen framför och få simma själv, och därmed även cykla själv i jagande position och sedan inte komma ikapp.. Det är lite jobbigare än att ligga i en grupp där man tar hjälp av varandra. Men så kan ett lopp se ut ibland, bara att finna sig i det, vilket jag även gjorde. Något som jag inte var beredd på, var att bli extremt trött på löpningen. Hade inte skött mitt energiintag optimalt innan start (svårt det där, när starten är efter kl 15 och man inte riktigt kan stoppa magen full i lunch som man brukar), och inte skött det helt optimalt under loppet heller. Kroppen sa stopp och grabbarna bakom kom ikapp, och då i form av Sebastian Norberg och Rasmus Andersson. Rasmus som är en god vän och träningskamrat här uppe i Falun lyckades slutligen spurta om Sebastian och ta bronset. Han gjorde både tävlingsförberedelser och tävlingsgenomförandet helt enligt plan, och det blev ju riktigt lyckat! Fick med egna ögon se spurten och sken upp när jag såg att han skulle ta det.
Första bilden är efter 500 m på simningen, då man sprang en bit mellan Mälaren och kajplatserna, som senare ledde in en i Svartån. Pigg kropp och med i matchen. Bild nummer två är efter målgången. Smått besviken men framförallt sjukt trött. Foto: Emma Varga
Sedan har jag varit på ”höghöjdsläger” i Sälen också. Riktigt trevligt avbrott från ”vardagen”, eller vad man nu ska kalla det. Det hela började redan i vintras, när Joel började propagera för att åka till hans släkts stuga uppe i Sälenfjällen. Det lät som en bra idé tyckte några av oss. Och så blev det häromveckan till verklighet och vi blev där i ungefär en vecka. Jag, Joel och Tom Honig åkte upp, och Rasmus Andersson joinade oss i tre-fyra dagar över helgen. Vi fick till många timmars riktigt bra träning där uppe, men timmarna av livskvalitet var desto fler. Svinkallt i älven var det, men att bo i stuga precis nära var rätt idylliskt. Visst, vi doppade oss typ varje dag, och försökte oss på att simma i den i början. Det såg till en början varmt och lugnt ut, men skenet bedrog. Det var för kallt. Och sjukt strömt.
Vi cyklade bland fjällen både i Sverige och Norge. En dag tog vi oss hela vägen till Trysil. Löprundorna gjorde vi i krokarna kring stugan. Många höjdmetrar fick vi till, om man ville springa upp ur själva dalen som Västerdalälven skapat genom alla århundraden. Sprang till och med ett pass som var två timmar långt. Det ni. Bådar gott inför nästa säsong.. Simningen var väl något begränsad eftersom ute-25:an i Sälen hade stängt. Vi tog oss till Lima och simmade i deras ute-25:a ett par gånger dock, kallt men blev något bra pass där.
Vi turistade lite också. Passade på att både se Sixten Jernbergs museum i Lima, och Njupeskärs vattenfall i Fulufjällets Nationalpark. För att ta sig till nationalparken passerar man genom en ort/by vid namn Mörkret, väster om Särna. Bara en sån sak liksom.
På söndag är det dags för den sista deltävlingen i Danske Invest Triathlon Series, i Malmö. Ännu en tävling över olympisk distans och jag ska försöka att inte göra samma misstag som i Västerås. Jag kommer att gå för segern i tävlingen och även för totalsegern i cupen. Men allt kan hända och det är inte över förrän det är över. Ska bli spännande. Lyckas jag med min plan så kommer det bli glass i DSA-minibussen hem till Falun. Det blir kul!
Ja, vad hände egentligen den där SM-helgen i Uppsala för snart två veckor sedan? Den slutade hur som helst i ett individuellt silver och ett guld i stafetten. Vilket var helt galet. Det största jag lyckats med i min triathlonkarriär hittills. Jag har inte hunnit skriva något om det här på hemsidan för jag har firat medaljerna ända fram till nu.. Neeeejdå, jag har bara flyttat till ny lägenhet, med allt det kaos som kommer på köpet. Bor fortfarande i Falun, men i en ny trea som delas med stjärnan Joel Vikner. Kul!
Uppladdningen fram till SM hade fungerat bra och jag kände mig faktiskt i form, en känsla man liksom längtar efter hela året. Dumt nog råkade jag riskera att sätta stopp redan på fredag morgon när jag vurpade på min cykel på grund av att jag skulle köra ner en annan cykel till nya lägenheten, samtidigt som jag kollade kartan på telefonen.. Ingen bra idé. Fick några blåmärken, och det gjorde allting mer nervöst.. Men hursomhelst gick det ändå bra på tävlingarna, vilket ni kan läsa nedan. Bilderna är tagna av Johan Stegfors och Svensk Triathlon. Och ja, det är sjukt mycket text. Men man kan ta det i omgångar. Ni har läsning till frukosten i en, kanske två, veckor framöver..
Lördag, Sprint-SM
Åkte ner till Uppsala efter lunch på fredagen med DSA-gänget (Rasmus, Jonatan, Jocke) i minibussen och kollade banor, åt preracepizza och glass med coach Jocke Berggren. Kul att få spendera en kväll med honom såhär dagen innan ”examen”. Nu har jag följt hans upplägg i ett år och med tanke på bra resultat i början av säsongen, så var det troligen välbäddat för morgondagen. Kul med tränare! Checkade sedan in på hotellet med Ludwig Fleetwood. Efter en mysig natt värmde vi upp med lite simning på Centralbadet med hela DSA-gänget. Motionärerna i poolen var inte direkt beredda på att det skulle komma en mindre busslast med triathleter just den morgonen, så det var ett flertal som fick sin morgonstund förstörd.. Men vad gör det när det är SM? Testade därefter cykelbanan en snabbis och testade några linjer i kritiska kurvor. Sedan pang på hotellfrukost. De hade bland annat våfflor man kunde laga själv, men grädden tog slut så jag och Ludwig bad om påfyllning varpå vi fick en stor jädra skål själva.. Svårt att hejda sig, men vi hade SM i eftermiddag i åtanke och höll oss från att äta all grädde.
Efter lite vila på hotellet och uppvärmning på land och i vattnet var det dags för start. Ställde mig mitt i smeten bredvid Ludwig, Gabriel, Axel, Djurback, Jonatan.. Joel och Jesper längre bort, vilket visade sig vara ett smart drag. Djurback till höger fick fritt vatten, liksom Joel och Jesper på vänsterkanten. Vi mitten slogs friskt ett par hundra meter innan det började bli lugnare. Efter vändning kom jag upp jämsides med Ludwig som lade sig på mina fötter. Framför mig hade jag Djurback, Gabriel och Axel. Jag var med i loppet! Kul. Ingen skräll att Djurback var så bra med trots att han simmat typ 8 km sedan i höstas… Efter att Jesper och Djurback växlat bort sig lite så stack jag ut på cykeln med Gabriel, Axel och Ludwig. Joel hade lucka.
I toppen av backen ryckte jag till över krönet och försökte brygga ikapp till Joel, vilket jag faktiskt lyckades med! Nu var vi två som kunde köra, tänkte jag. Dessvärre kom även Gabriel ikapp strax därpå. Jag var inte sen med att fortsätta köra riktigt hårt för att försäkra mig om att Axel och Ludwig inte skulle kunna täppa till den lucka som blivit.. Resultatet blev att även Joel släppte. Så ut på varv två av sju hade täten förändrats en hel del. Från sexa upp ur vattnet till ledning efter ett varv på cykeln. Skoj! Jag och Gabriel körde på riktigt hårt tillsammans och skapade en allt större lucka bakåt till Ludwig och Joel (som släppte lite på Ludwig efter nåt varv). Hade tankar på att försöka skaka mig av med Gabriel men baserat på hans aggressiva och starka cykling så insåg jag att det inte var någon idé. Vi båda slet hårt för att få så stort försprång som möjligt istället. Hoppade av cykeln först och gjorde en finfin växling och hade en ledning på 20-30 meter ner till Gabriel.
Ut på löpningen var det bara att ösa. Benen kändes fortsatt starka, likt på cykeln, men jag höll min fart och lyssnade på tränare Berggrens rop längs med banan. Gabriel kom ikapp vid vändpunkten efter halva första varvet. Jag lät honom gå om, han springer ju så satans fort.. Men jag höll mycket god fart själv tyckte jag. Vid vändpunkten såg jag också att Ludwig, Joel och Djurback var på jakt, så det var inte bara att luta sig tillbaka och jogga de resterande varven om man säger så. Sprang med panik i kroppen, men försökte hålla teknik. På andra varvet hade Ludwig tagit in och jag blev allt mer nervös.. Men sprang vidare och var fortsatt stark. Ut på sista varvet i backen uppåt så började benen bli rätt trötta. Hade fortfarande Gabriel i sikte även om han var en bit bort, så jag visste att jag sprang bra. Vid vändningen såg jag att Ludwig plockat ytterligare lite, men räknade ut att det inte skulle hålla eftersom det bara var knappt ett halvt varv kvar att löpa. Det skulle alltså gå! Jag skulle vinna min ädlaste SM-medalj hittills, ett silver. Jag dundrade nerför backen mot mål. Morsan som hejat hårt hela vägen stod i sista svängen och jag blev alldeles rörd av alltihop. In på upploppsrakan och fick möta folkets jubel.
Jag har inte varit så glad över ett tävlingsresultat som detta. Lyckan var total. Jonatan lyckades till och med klämma ur mig några glädjetårar när han kramade om mig efter loppet. Mycket känslor, och inga hinder kändes för stora. Eller ja, ett hinder var ju uppenbarligen för stort, Gabriel Sandör. Vilken kille alltså. Så jädra vass. Och bara junior. Även om detta var hans tredje SM-guld på raken så är det aldrig självklart att man ska kunna plocka ett till. Ludwig stormade in som trea strax därpå och tog bronset. Joel kom fyra och Djurback femma. Tufft att Joel inte hamnade på pallen när jag nu gjorde det, hoppas det inte går ut över husfriden.. hehe.
I damklassen vann suveräna Amanda Bohlin före Mikaela Persson, och Åsa Annerstedt körde en svensk tävling för första gången på länge och tog bronset!
Upp ur vattnet, stressigt!Fullt ös på cykeln med Gabriel.SM-SILVER!Glada miner på prisutdelningen.
Söndag, Stafett-SM
Dagen därpå var det dags för stafett-SM där vi i IF Mantra Sport ställde upp med tre lag och förhoppningen om att försvara vårt SM-guld från förra året. Jag hade sistasträckan i förstalaget, med Jennie Malmberg först, sedan Stefhan Andersen och Jenna Johansson. För den som inte vet så kör vardera deltagare i laget ett superkort triathlon. Jag var inte så nervös för detta lopp under förmiddagen, men under tiden mina lagkamrater tävlade så hann jag bli redigt nervös, men mest taggad på att ge järnet när det var min tur. Vi hade någon minut upp till täten efter förstasträckan där Marie Carlsson gjorde ett superlopp för Väsby-laget. Jennie gjorde ett superlopp hon med och var så stark, så stark! Stefhan slet på hårt under sin sträcka och plockade en del på täten. Jenna likaså, och växlade till mig som trea bakom ledande Terrible Tuesdays Triathlon med Jonatan Bejmar på sistasträckan. Simmade på hårt och låg jämnt med Jonatan och Tobias Höglin som låg strax före. Men jag gjorde en superväxling och kom snabbt upp i fart på cykeln och var ikapp. Gjorde ett dödsryck på andra varvet och fick lucka på Jonatan. Sprang sedan allt jag kunde och det höll imål på den typ 800m långa löpningen. Hand i hand sprang vi i IF Mantra Sport över mållinjen som segrare i år igen! Vilken känsla! Vilket lag!
Full fart i stafetten!SM-GULD! Vilket gäng, vilket lag!Delar av DSA-gänget framför minibussen.
Inför ETU Istanbul
Hursomhelst, på söndag är det dags att svida om till landslagsdräkten igen och köra en Europacup. Denna gång i Istanbul, Turkiet. Vi blir sju stycken svenskar som åker ner, i form av mig själv, Fleetwood, Sahlberg, Dansk, Annerstedt, Bohlin, Nordén. Jätteskoj! Som alltid (förutom Litauen senast kanske….) så är det hårt motstånd i startlistan och det kommer inte finnas några marginaler att spela på. Det är en sprint denna gång och det finns ingenstans att hålla igen, utan det är i vanlig ordning all-in som gäller. Speciellt på simningen, så man hamnar i en bra klunga, helst förstaklunga, på cyklingen. Formen känns skapligt bra i nuläget, tränar på bra och nästa stora mål är väl egentligen SM olympisk i Västerås, så jag har inte formtoppat något extremt inför denna tävling. Men jag har ändå släppt upp lite och hoppas på att göra ett bra lopp nu i Turkiet! Kanske plocka någon ITU-poäng, vore ju helt fantastiskt.
Testade cykelbenen i lördags under Soldvarvi GP, det klassiska varvloppet på Sollerön där en ansenlig mängd elitcyklister alltid dyker upp. Och det var något fruktansvärt vad det kördes hårt. Fy satan alltså. Kändes ”intressant” att få vara en av de långsammare cyklisterna på tävlingsbanan den kvällen.. en cyklist som håller dåliga linjer och inte orkar täppa alla luckor i klungan. Som följd av detta fick jag en del skällsord kastade mot mig, och även något slag.. Tufft. Inte som en triathloncykling inte! Jag lyckades på något jädra vänster hålla mig kvar i klungan alla de 20 varven och tog mig i mål med typ sämsta spurten, men jag trodde på riktigt att jag skulle avlida, bitvis. Bra erfarenhet, bra genomkörning! Dagen därpå var det dags att testa simformen lite i Runn Open Water. 2500 meter i svala Runn. Jag fick till en skön simning i bra fart och dunkade på rätt bra hela vägen i ett jämnt tempo. Sjukt trött i axlar och lats efteråt. Lyckades faktiskt panga till med en andraplats efter suveräne Anton Björck-Teuscher. Visserligen var han faktiskt pinsamt långt före mig, men ändå.
En kul grej är att min mor filmade en hel del i Uppsala under SM-sprinten och jag kan säga som så att när tid ges så kommer jag redigera ihop en film från loppet. Nån gång. Har gjort en liten teaser, från prisutdelningen, som jag lagt upp på instagram. Kolla in nedan!
Oskar Djärv 