Tjo!

Det börjar glesna mellan uppdateringarna här känner jag, men jag lever fortfarande. Senast det hände något extra spännande i mitt liv var när jag drog till Las Playitas på Fuerteventura i två veckor. Ett galet bra beslut.

Ön i sig bjöd på blåsigt och oftast väldigt soligt och varmt väder. Sjukt stort hopp från ett duggregnigt och fyragradigt Irland. Träningsmässigt fick jag ihop många timmar av rolig och bra träning. Tränade en del tillsammans med kortdistanslandslaget i triathlon, och tillsammans med mina rumskamrater. Det visade sig att kortdistansgrabbarna inte var så farliga som de såg ut, och det var otroligt trevligt och motiverande att få vara med och köra några pass med dem! Jag får tacka och bocka så mycket för det. Första veckan bodde jag med Peter, som bara kunde stanna i en vecka, vilket gjorde att Mange fick komma och ta över andra halvan av dubbelsängen i vecka nummer två. Mina båda rums- och träningskamrater bjöd på galet bra och lärorikt sällskap.

Peter blickar ut över det otroligt vackra landskapet från toppen av en klättring ute på favoritslingan.

Och trots tveksamheter med tanke på mina gamla skador som långsamt börjar bli bra nu, så genomförde jag också ett triathlon. Någon form av motionstävling på någon påhittad distans som var något mellan en sprint och en olympisk. Loppet gick av stapeln under tiden de tuffa grabbarna och tjejerna genomförde Challenge Fuerteventura (1/2-ironman). Mitt lopp gick riktigt bra med tanke på 10 dagar av ganska tuff träning i ryggen. Fick bra motivation på cykeln tack vare Tom Honig (kände lite press att länka tillbaka nu när han var så snäll att länka till mig i sitt senaste inlägg) som försvann upp ur vattnet en bra bit före mig. Som tur var lyckades jag trampa ikapp och om, tog över ledarmotorcykeln och lyckades hålla lucka hela vägen in i mål, efter att ha gjort en smått stressig löpning där jag bara väntade på att bli omsprungen av Tom och tysken, vilket som tur var aldrig hände. Roligt lopp, och mina gamla skadedrabbade ben sade inte ifrån varken under tiden eller efter. Positivt! Och tack vare att Tom och jag var så snabba på tävlingen hann vi faktiskt spurta bort till frukostbuffén för att ta en andra frukost innan stängningsdags. Sjukt värt.

Glassigt.

Efter att alla tjejer hade fått autografer och alla fotografer hade lugnat sig, kunde man insupa atmosfären som tävlingsdagen gav, genom att titta på bland annat Lisa Nordéns härligt imponerande vinst i Challenge Fuerteventura. Två lopp gick på samma dag, med totalt två damsegrare och två herrsegrare. Två svenskar tog guld – jag och Lisa. Känn på den. Lisas guld var kanske aningen tuffare, det måste jag erkänna.

Skulle kunna skriva en halv bok om det som hände på Playitas, med alla tankar runtomkring allting, men.. jag gör inte det, ni får försöka tänka er hur det var. Men jag kan säga som så att jag garanterat kommer försöka göra om det så snart som möjligt. Kan ju ha varit det bästa jag gjort på  länge. Att återvända till vardagen som i nuläget innebär att försöka studera skiten ur mig för att kunna prestera på de tio stundande maj-tentorna, är inte lika roligt i jämförelse.

Over and out.

Tjenare.
För någon vecka sedan var det förresten tävlingspremiär på landsvägen. Lyckades med en utbrytning i mitt 111 personer stora startfält (handikappstart, lägst ranking först) och var först upp på första berget, vilket gjorde att jag blev Prime Winner. Grymt kul. Bra kvitto på att ”vinter”cyklingen har gjort sitt.

Läs och se mer på:
http://www1.idrottonline.se/RemboIK-Cykel/Nyheter/Aktuellanyheter/Remboiterivarlden/
http://www.youtube.com/watch?v=A8Sy2ptKLiQ (0:59)
http://www.stickybottle.com/latest-news/lacey-cup-photos/

När vi (jag) ändå pratar (skriver) idrott så kan jag nämna att det var simtävling förra helgen. En simtävling i Dublin, på University College Dublins nya fräscha simanläggning. Till simtävlingen var bara de irländska universitetens simklubbar inbjudna. Vilket innebar att jag och UCC’s simklubb fick vara med, inget konstigt med det. Första simtävlingen för mig (om man inte räknar öppet vatten) och detta var något helt nytt. På fredagskvällen var det många timmar med kvalheat som gick av stapeln. Stressigt och nervöst.

Någon timme efter att ha tränat några gånger på att starta från pall för i princip första gången i mitt liv, så gick starten i det femte heatet med 100m frisim. Jag fick till en skaplig start och lyckades pressa mig tillräckligt hårt för att gå in på en tid som var mycket bättre än någonsin. Roligt! Efter det följde ett avsim och en stund senare var det start på 200m frisim. Kroppen var fortfarande lite skakis från det första heatet, men jag gav mitt bästa och det gick ganska fort, trots att jag totaldog under de sista 100m. Tiden räckte till ett personbästa det också.

Jag är verkligen ingen sprintsimmare, och jag är knappt simmare överhuvudtaget, så jag är inte förvånad över att tiderna inte räckte till lördagens finaler, men jag måste säga att jag är rätt nöjd med 1:03 på 100m och 2:21 på 200m. Att komma under ”drömgränsen” på 100m (minuten blankt) känns nu inte helt och hållet omöjligt. Även om det kanske snarare är 1500m jag borde vara duktig på så är det väl aldrig helt fel att ha lite snabbhet i kroppen också?

Bilden har jag stulit från.. facebook. Men den föreställer i alla fall delar av gänget från UCC.

Nästa gång kanske jag skriver om något annat än idrott, och om något annat än mig själv. Eller inte. Vi får se. Just nu är jag i alla fall sjuk, så helgens cykeltävling är i riskzonen.

Hörs!

Om man räknar antalet timmar jag spenderat på turistande fot här på Irland, så är jag nästan helt säkert på att jag sett mer av Irland från cykelsadeln. Ju mer man vill se, desto längre får man cykla. Win-win. För någon vecka sedan cyklade vi exempelvis längs en sightseeing-väg, och ut på ett ställe som kallas Old Head. Nästan hela vägen ut på udden. Solen sken och det fanns mycket kräm kvar i benen. Kanske gjorde de fina vyerna att jag inte blev trött.. för att kunna avsluta en 4.5h lång cykeltur, där över halva gänget har väggat, med en 5km lång stigning och dessutom en liten spurt på slutet, det kräver fan lite kräm det.

Old Head. Vi var inte hela vägen ut, men nästan. Fint! (Bild tagen från http://weddings.kinsale.ie)

Det lustiga var också att det sent på kvällen innan detta cykelpass slog mig att kassetten på cykeln satt löst som bara den. Klockan började närma sig 01 och det var bara att sätta igång, utan några direkt anpassade verktyg, vilket gjorde att det hela tog lite längre tid än vad det brukar kunna göra vid liknande tillfällen. Dessutom var allt i stort behov av rengöring, sand och gammal olja och annat bajs var skapligt ingrott. Men tillslut blev jag klar!

Usch, så här grisigt får det inte se ut. Orkade dock aldrig ta någon ”efter”-bild, men oj vad fint det var efteråt!

Långpassen kräver sina bananer.

En annan grej som är intressant är att det ibland kan uppstå hinder längs vägarna som man inte är direkt van vid i Sverige. Det sker exempelvis relativt ofta att hundar springer ut från sina tomter och börjar skälla och springa bland hjulen.. Det är mindre lustigt. Andra grejer är att vägen plötsligt kan vara översvämmad! Det är lite mer lustigt.

Som tur är har man klämt in ett och ett annat simpass mellan cykelpassen, annars hade det varit tufft att ta sig fram i dessa lägen.

Tack och hej. Leverpastej.

Jävlar alltså. Idag har det minsann regnat. Och en väldans massa utomhusaktivitet skulle såklart hinnas med som grädde på moset. Först cykling på morgonkvisten i spöregn, sedan direkt ut på ett lätt löppass i riktigt tungt regn, följt av en snabb cykling till skolan i hällregn, cykla hem, cykla till badhuset, där det avslutningsvis simmades och vattensprangs en massa, och där blir man ju också ganska blöt. Först nu på kvällskanten har jag torkat.. Det har inte mina kläder gjort dock, och imorgon vankas det ett 4-timmars cykelpass på morgonen. Och vet ni vad prognosen säger? Jo, kyla, spöregn och vindar på 9-12 m/s. Känns oerhört motiverande. Spelar ingen roll om kläderna hinner torka eller ej, kommer ändå frysa ihjäl nånstans halvvägs till Dublin. Well, well, som man säger.

Övriga spännande nyheter på väderfronten är att det var ganska kallt för några dagar sedan. Det bildades en hel del frost och is på många håll, och det saltades friskt på campus och på stadens gator. Det saltades dock inte ute på landsbygden, i en skarp kurva som låg i skuggan. Där fick nämligen en kille från UCC Triathlon Club smaka frusen asfalt i tisdags. Vi var ett gäng som hade gett oss ut på en lättare cykling i det vackra men kyliga vädret och efter denna incident höll vi oss på stora och varma vägar istället. Ingen skada skedd, men vi insåg att det inte skulle vara någon bra idé att ge oss i kast med The Hills just denna dag.

Dagen innan denna kyliga dag så var det istället några grader över noll, och trots det kom det faktiskt en del nederbörd som kan beskrivas som snö! Helt otroligt. Det låg inte särskilt länge på marken om man säger så, men det var allt några mysiga minuter där på morgonkvisten.

”Snö”

Ha det! /osdj

Rubriken är ett försök till någon sorts ordvits. Kan ju tolkas som att det inte blir något Cork denna termin, men så är inte fallet. Det ska snarare tolkas som att denna vårtermin nu ska korkas upp! Vilket ju kan stämma, eftersom den ju började för ungefär två veckor sedan.

Efter att ha haft en mycket rolig och trevlig tid hemma i Avesta, Uppsala och Grövelsjön så är jag nu tillbaka på Irland sedan typ två veckor tillbaka. Närmare bestämt i Cork. Tiden hemma behövdes verkligen. Njöt så mycket det gick av all snö som hade kommit och förargade mig över att ha missat alla snöstormarna och de tuffa morgoncyklingarna till skolan i Uppsala. Mycket skidor blev det i alla fall. Många mil uppe i Grövelsjön, med en grande finale på hemmaplanen med 3DalaTour. Matsboloppet + Kextoppen på lördagen och Avestaloppet på söndagen.

Taggad inför race. Tufft blev det!

Överst på pallen! Alltid roligt.

Lyckades pressa ut en hel del fart ur min kropp under dessa tre lopp, och jag är helt klart nöjd! Speciellt med tanke på att bara ha tränat intensivt på snö under någon vecka innan loppen och senaste gången man stod på (rull)skidor var i augusti.. Den tuffaste tävlingen med tanke på konkurrensen var kanske inte Kextoppen, men detta lopp var något utöver det vanliga. En skatesprint uppför Åsbobacken, som ju är Avestas egna lilla slalombacke. Det var kul! Och det slutade med en fet vinst. Ännu roligare. Roligt var också Matsboloppet med sina 11km klassiskt i Hedemora, samt Avestaloppet med 9km skate på hemmaplan i Åsbo. Slutade 8:a respektive 5:a. Tuff konkurrens och förvånansvärt många deltagare (34 resp. 12 st)!

Att få träffa och hänga med familjen var guld värt, det måste jag säga. Och det gäller även för de jag hann träffa utanför familjen Djärv.

Och nu, back in Cork. Skolan rullar på. Än så länge under kontroll. Och för första gången i mitt liv har jag strukturerat upp min träning. Inte så mycket än kanske, men jag har i alla fall skrivit upp vilka pass jag ska köra vilken tid och dag! Det är inte illa för att vara Oskar Djärv, som bara kört på som han behagat, med huvudet max tre dagar framåt. Nu återstår bara att planera lite vad dessa pass ska innehålla. Ett annat stort lyft på denna front är att jag redan nu har tränat styrka av olika slag TRE gånger sedan det nya året startade! Det är nästan lika många gånger som hela 2012. Det ni.

Well, well. Nu blir det sömn.

PS. OBS! Ett tips är att inte kommentera här på bloggen, jag vill nämligen kunna bevilja din kommentar innan den publiceras. Och den kommer tyvärr att försvinna bland de enormt stora mängder kommentarer jag får. Jag får exempelvis upplysningar om att jag kan köpa häftiga billiga märkeshandväskor och smycken, eller tips på mycket givande hemsidor med bra erbjudanden. Jag vill ju naturligtvis hålla dessa grymt bra tips och erbjudanden för mig själv, som ni säkert förstår.

Idag är det Lucia, men jag skippade luciatåget och lussebullarna och lagade köttgryta med lite stout i! Till det fick det bli en Almondytårta med Tobleronetopping. Och julkalender så klart.

Lite extra mysigt blev det när jag idag fick ett julkort och en liten julstjärna på posten, från min farfars syster. Enormt roligt att hon orkar med att skicka sådana saker, att hon ens vet var jag bor är imponerande i sig.

Hela härligheten! (Satte upp julkortet och stjärnan på väggen efter att kortet togs, annars skyms ju julkalendern!)

Ha det!
/osdj

Idag var det studiebesök på en vindkraftpark! Blåsigt som fan var det. Samt kallt och eländigt. Men det var också intressant att komma så nära dessa bjässar, det är inte ofta man gör det. Oftast ser man dem ju bara på håll. Tyvärr fick vi inte gå upp i tornet och maskinhuset för det blåste för mycket (vet inte om det var en snäll ursäkt bara, troligen hade vi inte fått gå upp även om det varit vindstilla). Trots kylan och tack vare spännande vindkraft, ännu en plats på den irländska kartan avbockad – Kilgarvan.

Vestas V90’s.

Feta blad alltså.

Ska väl inte klaga på kylan förresten, i Sverige verkar det vara lite kallare. Men det är en annan typ av kyla! Och ni har en jävla massa snö där hemma också. Då är det okej med låga temperaturer!

Hörs!

Förra helgen var fylld med mys och trevligheter tillsammans med Olof och Linus som besökte mig här i Cork från torsdag natt till tisdag morgon. De förgyllde en annars stundom smågrå vardag, med tv-spel och öl och chips. Och lite till.

Mys i köket/allrummet.

Vi var också och kikade på det gamla Jamesondestilleriet. Det var intressant. Man fick smaka lite, lite whiskey också.

Bra traktor.

Snyggt!

Mmmmmm… vad gott!

Det har också hänt något som inte fick hända, samtidigt som jag verkligen såg det komma. Jag har syndat. Sprungit för fort och för mycket och ökat veckovolymen för snabbt. De näst intill värsta sakerna man kan göra i idrottssammanhang. Och som resultat på detta har jag fått två personliga rekord på 5km och 10km och påtagliga smärtor i vänster underben. Vet inte riktigt vad det som är på gång denna gång, men jag ska få det uppkollat om några dagar. Haltade i 6 dagar, men nu är det bättre. Får lite ont när jag spurtcyklar mellan rödljusen på väg till skolan och vid vändningarna i poolen, så jag håller mig i skinnet. Har provat lite vattenlöpning också, vilket känns helt okej i benen. Blir mer av den varan!

Jaja, nog med klagan nu. Jag gör det bästa av situationen (inte genom att skriva blogginlägg istället för att plugga dock..).

Hörs!

På söndagen var det upp i ottan (typ 8.45) som gällde, för att klämma i oss frukost och ge oss ut på en liten minihajk upp på Diamond Hill. Fet utsikt uppifrån! Härlig dag med en massa sol. Dock fick jag bajsont i mina knäppa underben på vägen ner, så jag fick slå av på den höga takten som Elin och Christina hade satt. Jag såg dem försvinna i fjärran och den avslutande kilometern av den typ 7 kilometer långa vandringen kändes smått tung. Men jag kom ner!

Så här såg vårt hostel ut! Stiligt.

Okej.

Elin och Christina gjorde kaos på toppen av Diamond Hill.

Vi använde skottkärran för att bära upp en massa sten på toppen. (Skoja. Men vad i helvete gjorde en gul skottkärra uppe på toppen? (Och varför den var gul, det är ännu svårare att svara på.))

Snabb lunch sedan in i bilen för att åka lite längs den fantastiska vägen vid namn Sky Road som gick längs kusten. Fikade och tankade lite i Clifden och sedan åkte vi bil lite mer längs kusten, och såg en strand!

Elin sprang längs stranden.

Vi hittade en fet ryggrad från ett nu ryggradslöst djur.

Avslutningsvis väntade många timmar i bilen innan vi kom hem till ett regnigt Cork. Trött som attan, det värsta var att jag upplevde följande evighetsloop: somna in – börja snarka – vakna till – somna in – börja snarka – vakna till – …. Upprepades kanske inte riktigt en hel evighet, men ett par gånger i alla fall!

Sammanfattningsvis kan man säga att denna weekend var sjukt värd! Inte ofta man får spendera en hel helg ensam med 4 brudar. Tack för att jag fick vara med!

Brudarna.

/OD

Förra fredagen bar det av till Galway. Tillsammans med Elin, Annika, Sonja och Christina i en bil, i vänstertrafiken. Det var bara Sonja och Elin som fick köra eftersom de hade åldern till sin fördel (annars kostade hyran skjortan). Jag kan säga så mycket som att vi överlevde och att det var en spännande och rolig upplevelse att spendera många timmar i en högerstyrdbil med 4 flickor.

Vi kom till fram till ett litet, mysigt, hostel i den lilla staden Galway. Efter att ha handlat lite frukost till morgondagen så gick vi på staden och åt mat på Supermac’s, efterätt på Mc Donald’s och drack öl på en pub jag inte minns namnet på. Där spelades det även musik i form av ett liveframträdande.

Oscar Wilde, känn dig utanför.

Fest på McDonald’s!

Fest på puben! Och alla var glada.

Dagen efter åt vi frukost. Sedan satte vi oss i bilen för att dra söderut. Elin, Annika och jag for (via en trevlig kust med spännande stränder och vågor) söderut mot Cliffs of Moher, och på vägen dit släppte vi av Sonja och Christina (som redan varit vid klipporna). Själva klipporna var värt resan, grymt coolt att se hur naturen kan se ut!

Frukost på hostelet.

Nu till något hemligt, så.. Sssscchhh. Längs med vägen till Cliffs of Moher testade jag och Annika att köra den vänsterstyrda bilen i vänstertrafiken, den var dessutom automatväxlad.. livsfarligt, och inte alls okej eftersom bilhyran skulle varit högre om man hade haft förare under en ålder som jag och Annika tydligen inte hade uppfyllt.. Men gjort är gjort! Känns bra.

Den till en början ganska vita bilen, nära en strand med en massa coola klippor som det var något speciellt med.

En klippvägg bland andra klippväggar vid Cliffs of Moher.

Vilken syn!

Vi var faktiskt där på riktigt. Hej!

På kvällen for vi norrut mot Connemara National Park, och ett hostel som låg i den lilla ”byn” Letterfrack, alldeles i anslutning till nationalparken. Vi handlade frukost och gick kröp till kojs.

/OD