Playitas.

Tjo!

Det börjar glesna mellan uppdateringarna här känner jag, men jag lever fortfarande. Senast det hände något extra spännande i mitt liv var när jag drog till Las Playitas på Fuerteventura i två veckor. Ett galet bra beslut.

Ön i sig bjöd på blåsigt och oftast väldigt soligt och varmt väder. Sjukt stort hopp från ett duggregnigt och fyragradigt Irland. Träningsmässigt fick jag ihop många timmar av rolig och bra träning. Tränade en del tillsammans med kortdistanslandslaget i triathlon, och tillsammans med mina rumskamrater. Det visade sig att kortdistansgrabbarna inte var så farliga som de såg ut, och det var otroligt trevligt och motiverande att få vara med och köra några pass med dem! Jag får tacka och bocka så mycket för det. Första veckan bodde jag med Peter, som bara kunde stanna i en vecka, vilket gjorde att Mange fick komma och ta över andra halvan av dubbelsängen i vecka nummer två. Mina båda rums- och träningskamrater bjöd på galet bra och lärorikt sällskap.

Peter blickar ut över det otroligt vackra landskapet från toppen av en klättring ute på favoritslingan.

Och trots tveksamheter med tanke på mina gamla skador som långsamt börjar bli bra nu, så genomförde jag också ett triathlon. Någon form av motionstävling på någon påhittad distans som var något mellan en sprint och en olympisk. Loppet gick av stapeln under tiden de tuffa grabbarna och tjejerna genomförde Challenge Fuerteventura (1/2-ironman). Mitt lopp gick riktigt bra med tanke på 10 dagar av ganska tuff träning i ryggen. Fick bra motivation på cykeln tack vare Tom Honig (kände lite press att länka tillbaka nu när han var så snäll att länka till mig i sitt senaste inlägg) som försvann upp ur vattnet en bra bit före mig. Som tur var lyckades jag trampa ikapp och om, tog över ledarmotorcykeln och lyckades hålla lucka hela vägen in i mål, efter att ha gjort en smått stressig löpning där jag bara väntade på att bli omsprungen av Tom och tysken, vilket som tur var aldrig hände. Roligt lopp, och mina gamla skadedrabbade ben sade inte ifrån varken under tiden eller efter. Positivt! Och tack vare att Tom och jag var så snabba på tävlingen hann vi faktiskt spurta bort till frukostbuffén för att ta en andra frukost innan stängningsdags. Sjukt värt.

Glassigt.

Efter att alla tjejer hade fått autografer och alla fotografer hade lugnat sig, kunde man insupa atmosfären som tävlingsdagen gav, genom att titta på bland annat Lisa Nordéns härligt imponerande vinst i Challenge Fuerteventura. Två lopp gick på samma dag, med totalt två damsegrare och två herrsegrare. Två svenskar tog guld – jag och Lisa. Känn på den. Lisas guld var kanske aningen tuffare, det måste jag erkänna.

Skulle kunna skriva en halv bok om det som hände på Playitas, med alla tankar runtomkring allting, men.. jag gör inte det, ni får försöka tänka er hur det var. Men jag kan säga som så att jag garanterat kommer försöka göra om det så snart som möjligt. Kan ju ha varit det bästa jag gjort på  länge. Att återvända till vardagen som i nuläget innebär att försöka studera skiten ur mig för att kunna prestera på de tio stundande maj-tentorna, är inte lika roligt i jämförelse.

Over and out.