Kategoriarkiv:Uncategorized

2020 – du var full av överraskningar. Du var både tuff och skoningslös (utöver hela virusgrejen). Men du har också lärt mig värdefulla saker och försett mig med kul äventyr. Ett år har gått men jag känner mig tio år klokare.

Jag vill särskilt tacka Race & Shine Proteam by Zengun för de senaste tre åren! Det har varit fantastiskt kul att ha fått vara en del av resan vi gått igenom som lag. Nu är det dags för mig att gå vidare.

Under året har jag fått uppleva många nya saker. En stockholmsflytt inte minst, med många nya vänner och upplevelser. Massor av nya vägar och skogar har jag upptäckt tillsammans med min kära sambo Sara Penton som visat mig staden. Stockholm är verkligen en sommarstad. Längtar till nästa säsong av sol, torr asfalt, grönska och fågelkvitter.

Tack vare en hyfsat inställd triathlonsäsong har jag provat lite nya saker istället. Till exempel Swimrun, tillsammans med Team Envol. Sjukt kul grej! Planerade till och med köra världscup på Utö med Desirée. Blev inställt med några dagar till start dock.

Cykeläventyren fick ett större utrymme. Cyklade bland annat runt Mälaren med Sara (350 km), samt till Sälen och tillbaka (1311 km) över en långhelg med Olof och hans Uppsalakompisar. Fick även chans att köra SM i linjecykling med Ryska Posten Racing Team. Sjukt rolig och tuff upplevelse. Efter DNF på alla linje-SM jag kört tidigare så blev jag nu 12:a.

Utöver idrottsliga äventyr har även mitt intresse för friluftsliv fått fart. Det blev rekord i antal tältnätter på ett år. Har paddlat genom många vågor med min vän Joel.

Utöver roliga äventyr som ovan har det också varit ett mentalt tufft år för mig, av flera anledningar. En kombination av både gamla och nya grejer, förståeliga som outgrundliga. Har haft en ganska rejäl brottningsmatch med dessa problem under året, och jäklar vad det nu börjar göra skillnad i mitt mående.

Tack alla inblandade för detta år! Ser väldigt mycket fram emot framtida äventyr!

(Bild tagen av Henrik Karlsson, från ett skoj träningsinitiativ av Vansbro Triathlon)

Årets 365 dagar är snart över och det får en lätt att tänka på vad man hunnit med under året som varit.

2019 var året som inleddes med 3 månaders strul / 57 sjukdagar och landade i 219 färre träningstimmar än 2018. Lyckades ändå med en helt okej insats i Italienska Grand Prix som första tävling, och under sommaren med godkänd debut i IM PRO-klassen (i härliga Jönköping) med 9:e-plats, och en kanondebut i tyska Bundesliga med en 19:e-plats. Kammade även hem 3 st SM-medaljer (varav en i stafett) en 2:a-plats i totala Svenska Cupen, samt flera pallplatser och segrar i andra tävlingar. Körde endast en Europacup, Men det blev min favorit, nämligen den i Malmö. Att få möta internationellt motstånd i Sverige, tillsammans med Team Sweden, är svårslaget!

2019 var också året jag efter 5 fantastiska år i Falun valde att packa ihop mina prylar och flytta söderut tillsammans med Sara Penton. Till Stockholm, närmare bestämt. Det blev en omtumlande omställning, men med nya rutiner och nya träningsgrupper tror jag på nuvarande upplägg och ser med glädje fram emot att starta ett nytt tränings- och tävlingsår som Stockholmsbo (eller ja, Nackabo, vi bor faktiskt inte riktigt i Stockholm ens, har jag förstått).

STORT TACK till alla er som på något sätt varit med och stöttat under det gångna året! Det är oerhört värdefullt för mig och min satsning mot triathlontoppen. Nya tag mot 2020!

Och ja just, Gott Nytt År!

Då var säsongens första ”viktiga” tävling avklarad, då ett svenskt mästerskap i triathlon gick av stapeln i Halmstad, under SM-veckan.

Uppladdning
Veckan innan tillbringades i Grövelsjön där större delen av släkten, samt några vänner, hade samlats för att umgås i några dagar i samband med min fars 50-års dag. Dagarna bjöd på många fina och roliga löpturer och vandringsturer i de svensk/norska fjällen. Vi lyckades faktiskt med att ha  snöbollskrig  samt åka lite stjärtlapp på en snöplätt uppe på ett av bergen. På samma löptur lyckades jag olyckligtvis tappa bort hela mitt sällskap,  vilket resulterade i några mils extra löpning  i dödshögt tempo runt ett berg, längs farliga sluttningar och raviner, genom regn och hala stigar och myrar, tills vi till slut fann varandra igen. Mitt äventyr var inte särskilt populärt bland de andra i gruppen och jag fick därför utstå en del pikar under de efterföljande dagarna. Välförtjänt, antar jag.

Lyckades även peta in lite rullskidor och cykel parallellt med fjälllöpningen och all härlig tid med släkten, så när jag sedan for söderut så var jag rädd att jag hade blivit för sliten, men jag tror jag klarade mig skapligt. All aktivitet skedde dessutom på knappa 1000m höjd, jag vet inte om det kan räknas som höghöjdsuppladdning, men man kan ju alltid inbilla sig.

Åkte söderut på torsdag kväll, sov några timmar i Avesta, innan jag samåkte med Olof från Avesta till Halmstad. Många mil i bil blev det. Kollade cykelbanan i Halmstad, och gick på prerace-möte, innan vi drog ytterligare söderut, till Skummeslövsstrand för så mycket sömn som möjligt inför lördagens race.

Renar runt stugan. Jesper och Andreas i snön. En del av gänget pausar under en av vandringsturerna.

Racedag
Började med morgonjogg och färska frallor från Sockerbagaren i Skummeslövsstrand, innan vi for till Halmstad. Cyklade lite med Sarwe, vilade lite, sprang lite, simmade lite. Innan start var det upprop och alla fick gå ut och ställa sig på pontonen i en viss ordning, efter rank och lottad rank. Sedan var det en stunds väntan innan startskottet gick.

Småhetsig start, mycket folk som ville simma längs med kanten, eftersom det var väldigt motströmt upp till första bojen. Fick utstå några ryck i benen och översimningar innan det började lugna sig. In på andra varvet insåg jag att jag hade tappat alla fötter och jag fick ligga på och köra själv. Kändes som att jag tappat all fart, gick inte så fort som jag hade hoppats.

Halvokej växling. Sedan spurtade jag iväg för att försöka hitta kontakt med någon annan under cyklingen. Kom totalt ikapp två stycken, men ingen av dem orkade hänga på, och därmed fick jag ingen draghjälp. Höll nästan jämn fart med Joel som låg i utbrytning, i ensamt majestät, i täten. Kom inte ikapp någon annan, hade varit roligt att cykla med den andra klungan som jagade hårt, för att sedan i alla fall ha en chans att springa om någon av dem innan mål.

Ut på löpningen, såg ingen framför och ingen bakom, försökte springa på så fort jag pallade ändå, utifall att någon skulle ha kroknat långt där framme, men så var tyvärr inte fallet. Jag var för långt bakom.

Får väl ändå vara nöjd, plats 11 på SM, 10:a bland seniorerna. Lyckades hålla rätt hög fart på cykeln och på löpningen, trots att jag körde solo. Jag undrar om de andra har blivit snabbare på att simma, eller om jag har blivit långsammare. Oavsett, det enda jag kan göra åt saken är att försöka bli en snabbare simmare. I mitt försvar, så har jag simmat ytterst sparsamt från och med det att tentamånaden maj tog vid, samt flytten till Avesta, med mycket jobb. Jag var helt klart snabbast i vattnet i april månad.. Några månader för tidigt bara.

Upp från simningen. Solocykling. Fullt ös ut på löpningen.

Efteråt
Dagen efter gick jag mitt livs första golfrunda på Skummeslövsstrands golfbana med delar av Olofs familj, gick på hetsloppis i Kornhult, samt cyklade lite över Hallandsåsen och in i Skåne för att sedan cykla hem via Båstad tillbaka till stugan. Därefter gick bilen tillbaka till Avesta.

Sammanfattningsvis blev det en mycket härlig och händelserik vecka med Grövelsjön och Halmstad. Sjukt många timmar i bil. Får se det som bra mental träning, det var nästan bilåkandet jag var mest nervös för i allt detta. Tävlingen i Halmstad bjöd på mycket härlig publik, med en bra insats från tävlingsledningen som fixat ett bra arrangemang, med en bra bana.

Tävlingen sändes även på SVT, vilket var väldigt roligt. Fick inte supermycket TV-tid, men det är ändå skoj att kunna se loppet från TV:s synvinkel.

Herrar Damer Resultat

Samt ett stort grattis till Joel Vikner och Jenni Nilsson, som båda lyckades ta hem guldet genom att rycka på simningen och hålla luckan hela vägen in i mål. Grymt.

Nu väntar uppladdning inför Västerås Triathlon som går av stapeln imorgon söndag, som är den andra deltävlingen i Svenska Cupen.

Och till sist ett tack till Olof, som fixade boende, tog fina bilder och var den fasta punkten i all röra under Halmstadsvistelsen.

Golfspelande. Frallor. Loppmarknad.

Hej hoj!

PS. Ett såhär långt och utlämnande inlägg får man nog inte förvänta sig i framtiden. Det är bara när det blir stopp på jobbet (mycket tid att slå ihjäl) som man kan få ihop romaner som denna (och några av de tidigare)..

Halli-hallå (som Ulf (David Batra) säger i Kvarteret Skatan)!

Sista delen av denna miniserie av inlägg kommer att handla om min idrottsliga verksamhet sedan jag kom hem till Sverige.

Karnevalsloppet
Pinnade på som attan en somrig sista-maj-dag, på hemmaplan i Avesta. Trodde jag skulle behöva slå av på tempot ordentligt efter ungefär 2-3km, men jag lyckades hålla i, och kom in på en förvånansvärt fin placering – 8a.  Dock sprang jag så fort att jag inte såg gräsklipparen. Ni vet, den man kan fånga om man är första herre (eller dam) efter 3km, och om man springer med den de resterande 5km in i mål så får man behålla den! Synd att jag missade den. Hade varit bra att ha. Istället var det personen som låg alldeles bakom mig som tog den..

Lugnet Trail Halvmaraton
Härlig junisöndag, där jag cyklade till Falun för att möta upp med mor+far+AnnSofi, för att springa lite på Lugnet. Anmälde mig till halvmaran, tänkte att då får jag se mest av Lugnet, samt att pappa inte skulle kunna säga att jag var mesig och bara sprang 10km. Tänkte springa den fett kuperade och smått obanade halvmaran mer som ett långpass, så jag tog det lugnt första halvan. Andra halvan tryckte jag på lite extra, och benen började bli lite trötta.. Var längesedan jag sprang så långt! Anders Svanebo sprang hem loppet och jag joggade in långt efter, på typ 1:44, efter totalt 6-7 felspringningar.. Efter loppet vilade jag och åt lite, sedan cyklade jag hem till Avesta igen. Gick fortare att cykla hem än dit, jag var väl uppvärmd nu på eftermiddagen, kan man inbilla sig.

KM triathlon, IK Fyris
Första triathlontävlingen på svensk mark för säsongen (kört en på Fuerteventura, en på Irland (som blev ett duathlon, dock..)). Prestigefyllda klubbmästerskapet för IK Fyris drog mycket folk, som samlades ute i Björklinge för att bränna av en triathlonsprint så snabbt som möjligt. Var lite småseg i vattnet, men simmade bra ändå, tillsammans med Jenni Nilsson, strax bakom Gunnar Söderström. Mikael Sahlberg var långt före upp ur vattnet. Sedan ut på cyklingen, där jag kände att jag kunde trycka på ordentligt. Det var inte bara en känsla, utan hej vad det gick! Cyklade ikapp och om Micke, och stack ut på löpningen med en halvstor ledning. Sprang allt vad jag hade för att inte Micke skulle komma ikapp, stressigt! Och sedan när jag sprang emot mållinjen så såg jag att Micke redan hade gått imål…? Han hade genat, och blev diskad. Fett surt, hade varit kul att se hur mycket han egentligen hade spöat en med. Blev iaf KM-mästare. Efteråt var det nationaldagsgrillfest på stranden.

Testrace, Koppardalen
Avesta OK’s löpargrupp hade bjudit in till ett 5km testlopp i Avesta, som startade i ett gammalt industriområde för att sedan springa över Dalälven, följa kanotleden på andra sidan, och sedan tillbaka över till industriområdet via en annan bro. Delar av några andra klubbar i Avesta hade också kommit dit, och det blev bra sparring! Efter att inte kunnat ha springa så mycket som jag velat det senaste halvåret pga skador, så var jag förvånad över att det kändes så bekvämt de första 3.5 kilometrarna. Sedan lade jag in en stöt i en liten uppförsbacke, och jag blev lite tröttare. Fick en liten lucka, men fick tyvärr stryk på slutet när det sluttade lite nedför. Slutade tvåa, med en snittfart på 3:29 min/km. Fett nöjd.

Delar av gänget som genomförde KM triathlon, i Björklinge. Vilken dag!

Min nya cykel! En Canyon Aeroad CF 7.0. Galet stor skillnad mot min tunga och flexiga gamla Scott. Hoppas att detta nya monster ska kunna hjälpa mig att cykla ännu fortare! (Fick räcka med Ultegra, samt att jag vet att man kanske inte ska ha svart sadel och vit styrlinda.. Men det är i alla fall ”bättre” än gul styrlinda! Jag ska byta. Sen.)

Nu är det slut på miniserien. Nu väntar ”höghöjdsläger” i Grövelsjön i samband med min fars födelsedag, sedan raka spåret ner till sprint-SM i Halmstad lördag 6 juni. Spännande!

Hörs! /osdj

Hej!

Dagens inlägg i miniserien kommer kort att ta upp omställningen det innebar, för mig, att flytta hem till Sverige. Inte särskilt intressant kanske, men jag tycker det är lite spännande.

Nu har jag befunnit mig i Sverige sedan drygt fyra veckor tillbaka. Det har skett en omställning från den irländska disciplinerade tillvaron, till den svenska lite mindre strukturerade tillvaron.  Man kanske skulle kunna tro att det skulle vara tvärtom, men i mitt fall så var det lättare att få igång en bra rutin med träning, mat, skola, sömn på Irland. Då var det mestadels bara mig själv jag behövde tänka på, och inte särskilt många oplanerade aktiviteter som skulle betas av. Sånt är skönt, eftersom man då kan få ut mycket av sin vakna tid.

Här i Sverige har jag bott mestadels i Avesta, men även en liten stund i Uppsala, samt en kortis i Falun. Jag arbetar skift på Outokumpus stålverk här i Avesta, och försöker hänga med min familj så mycket det går. Men det är svårt få in en bra vardagsrutin när man flänger runt mellan städer, när dygnet vänds runt stup i kvarten, och allas planer inte riktigt klaffar hela tiden. Det som främst blir lidande av detta är träningen, tyvärr.. Men detta är väl kanske hur ”vanliga” vardagar brukar ser ut, så nog ska väl jag klara av en  omställning likt denna. Lite kött på benen har man väl fått av sin Irlandsvistelse. (Det är väl i och för sig såhär somrarna brukar se ut för min del, men det blev desto mer påtagligt just iår kände jag..)

Det är ju inte så att jag lider av att dagarna blir småstressiga. Det är väl mest det att man inte pallar välja bort saker som är skoj!

Bror Jesper var tvungen att visa upp sina färdigheter på enhjulingen när familjen Djärv hade sammankomst för att fira syster Emmas avslut av grundskolan.

Så, nu vet ni hur det ligger till! Nästa gång kommer ett avsnitt om min idrottsliga verksamhet sedan jag kom till Sverige. Det blir väl spännande?

Ha det! /osdj

Halloj!

I och med min tillbakaflytt till Sverige tänkte jag ta tillfället i akt att starta en liten miniserie av inlägg. Den kommer i all sin enkelhet att handla om vad som har hänt sedan jag kom hem från Irland. Jag tänkte börja med att kort säga vad jag tyckte om vistelsen överlag.

I början var det ganska tungt. Rummet var för litet, det drog kallt och fuktigt från fönstret. Jag kände typ ingen (förutom två tjejer som också åkte från Uppsala). Tänkte ”vafan.. varför ska jag stanna här ända till sommaren?”. Men sedan hittade jag några trevliga träningsgrupper, började prata med folk i skolan.. och bollen var i rullning. En speciell känsla, att starta upp något helt nytt. Bara välja och vraka, designa dagarna typ som man vill.

Nu har jag kommit hem till Sverige och hela vistelsen är plötsligt slut. Det kan antas att jag aldrig kommer komma tillbaka till det livet jag levde där under ett läsårs tid. Risken finns ju att man faktiskt aldrig kommer träffa någon av dem man levde med där, om man inte aktivt gör något åt det. Hela denna grej känns också ganska speciell, inget som jag upplevt förut.

Jag hade säkert kunnat hinna med mer av allt, fler utforskande aktiviteter, sett fler platser, tävlat mer, träffat fler människor, festat mer, tränat mer, slappat mer.. Det är ju lätt att säga nu, men jag måste medge att jag stagnerade lite efter ungefär halva tiden, när jag kände att det jag hade fyllt dagarna med fungerade bra. Visst, man hade kunnat hitta på fler saker, men jag är nöjd med det jag hann med.

Jag kan inte säga att denna resa, som jag nu har gjort, var det roligaste jag någonsin gjort. Men jag kan säga att det var en grymt bra erfarenhet, som gav oerhört mycket perspektiv på många punkter i livet. Sen var det såklart väldigt roligt också, men definitivt inte hela tiden. Denna resa har nog gjort mig till en mer självständig människa, som kanske äntligen kan börja fatta egna beslut. Och en bonus är såklart att man inte längre blir kallsvettig och nervös när engelskspråkiga människor kommer fram till en i Sverige, och vill be om exempelvis en vägbeskrivning.

Det var en liten sammanfattning av mina tankar jag fått med mig från Irland. Jag kan säkert skriva hur mycket som helst om olika saker, men det orkar nog ingen läsa, än mindre orkar jag skriva det.

Nästa gång skriver jag om något annat. Om det blir en nästa gång. Inläggsfrekvensen har ju varit starkt avtagande senaste tiden..

Den sista lördagscyklingen avslutades med en liten resa+cykeltur ute på västkusten, i Kenmare. Riktigt härliga partier bitvis, med bra vy över landskapet.

Denna staty av en enhörning passerade man typ varje gång man drog ut till västkusten (vilket hade blivit ganska många gånger sedan september, insåg jag), så sista gången jag passerade den var jag tvungen att knäppa ett kort på den. Den satt högt upp på toppen av en brant bergvägg alldeles vid sidan av den stora vägen.

Hej hoj!
/OD

Hallå.

Nu är det inte långt kvar tills tiden på ön är över. Sista tentan ska skrivas i eftermiddag, vilket alltså är den tionde i ordningen. Vilket i sig är helt sjukt! Tio tentor på bara några veckor. I Uppsala var det mycket med tre..

På lördag väntar en cykeltur på sydvästkusten med grabbarna. Då menar jag alltså med det gäng som jag cyklat med ungefär varje lördag sedan jag kom hit. Vi tar bilen och åker en bit ner mot kusten där vi startar och kommer att köra minst hela banan av en populär tävling som går där, The Lost Sheep Triathlon, på halvironmandistansen. Många trevliga och jobbiga stunder i sadeln ska nu sättas punkt för.

Och på söndag väntar, om jag orkar, en cykeltävling på landsvägarna ganska nära Cork. Det blir alltså en hektisk men rolig avslutningshelg, med mycket cyklande, innan jag far hem till Sverige och Avesta på måndag.

Och för er som undrar, så kommer jag därmed missa både Duathlon-SM på lördag, och Hallsta Triathlon på söndag. Tråkigt, men sant.

Dock hann jag med att köra en triathlontävling för knappt två veckor sedan, mitt i tentamisären – Valentia Island Triathlon. Där var det tänkt att man skulle simma från fastlandet ut till ön för att sedan cykla och springa på själva ön. Coolt! Dock blåste det som fan, och vattnet var kallt, så simningen blev inställd på morgonkvisten..  Inte bra alls. Med mina svaga ben som knappt skulle klara av en avslutande löpning på 5 km, skulle nu behöva springa 3 km innan cyklingen också, som ersättning för simningen. Med lång briefing precis innan start blev uppvärmningen dessutom extremt lidande, vilket resulterade i enormt trötta vader efter första löpningen, och sedan blev det loppet mindre roligt än vad det kunnat vara. Försökte i alla fall göra det bästa av situationen genom att trycka på hårt på både cykling och avslutande löpning, men farten fanns ändå inte riktigt där. Slutade tillslut som 6e man av de drygt 300 startande, och det är väl ändå okej, antar jag. Min träningskamrat Swiad kom imål som 2a, men fick en minuts straff för att han slet av sig kläderna från överkroppen på löpningen. Haha, helgalet. I stundens hetta så mindes han antagligen bara att man fick göra så i USA på några tävlingar, men nu var det ITU-regler som gällde, vilket han också visste… Detta gjorde att han halkade ner till 4e plats och missade en jättestor trofé som bestod av en liten klocka som var fastsatt på en stor sten. Han kom dock etta i vår åldersgrupp, och jag tvåa, så vi fick nöja oss med mindre stenar, utan inbyggda urverk.

Gick också ner i havsvattnet efteråt, upp till knäna. Det var fan sjukt jävla kallt. Det var nog tur att det inte blev simning för då hade halva startfältet frusit ihjäl, kändes det som.

In action.

Det var allt. Nästa gång jag skriver någonting kommer jag antagligen att befinna mig i mitt hemland, Sverige.

Hej hoj.
/OD

Tjena.

Nu är det bara omkring tre veckor kvar tills tiden på Irland är över för min del. Dessa tre veckor planeras bestå av till största del studier, eftersom det är tio tentor som ska skrivas under dessa veckor. Kommer förhoppningsvis försöka pressa in så mycket träning och sömn som möjligt, och vi får väl se hur det går.

Studiemässigt går det framåt! Jag har faktiskt börjat studera till mina tentor, och jag har faktiskt lärt mig saker jag kommer få nytta av både under tentaskrivandet och efteråt. Träningsmässigt går det framåt! Kan springa allt mer, och mina benhinnnor skriker inte ”NEJ!!” som de har gjort de senaste fyra åren. Dessutom firade jag min födelsedag i fredags genom att gå till poolen vid stängningsdags (mellan kl 22 och 22.30, när det är som minst antal simmare där), med min sparringpartner, i ett försök att simma snabbare än någonsin på 400 fritt. Och det lyckades vi roligt nog med. Trots de italienska pizzorna vi klämde i oss någon timme innan (det var ju trots allt min födelsedag). Och för de som undrar hur fort det egentligen gick, så kan jag säga att det i alla fall var under 5 minuter.

Under dagens brickingpass hände dock något negativt. Det var inte det att kroppen inte kändes bra, tvärtom. Pigga ben både på cykeln och i löpskorna, när jag väl var uppvärmd. Det som hände var att under första cykelintervallen, i en ganska brant nedförsbacke i hög hastighet, så såg jag en kanin ett tiotal meter bort som sprang ner i diket (eller ja, in i nåt buskage på sidan av vägen. Det finns ju fan inga diken här, det är snarare stenmurar eller tjocka buskage.) och försvann. Problemet var att kaninen av någon anledning ångrade sig och vände tillbaka, vilket resulterade i att den kom farande rakt ut framför mitt framhjul, och… KRSSHCHT. Tittade bakåt. Stendöd kanin. Efter passet så stannade vi till och skulle göra oss av med liket, och då fick jag se på nära håll vad jag hade ställt till med. Fruktansvärt otäcka bilder.. Hade prickat rätt över huvudet så att skallbenen låg utspridda på asfalten och ena ögat var borta. Känns tungt.

Nu kommer jag väl kugga alla tentor och få aggressiv benhinneinflammation igen. Om man ska tro på karma alltså.

Nu ska jag kanske lära mig lite om energisystemet i ett hus. Hörs!
/OD

Tjo!

Det börjar glesna mellan uppdateringarna här känner jag, men jag lever fortfarande. Senast det hände något extra spännande i mitt liv var när jag drog till Las Playitas på Fuerteventura i två veckor. Ett galet bra beslut.

Ön i sig bjöd på blåsigt och oftast väldigt soligt och varmt väder. Sjukt stort hopp från ett duggregnigt och fyragradigt Irland. Träningsmässigt fick jag ihop många timmar av rolig och bra träning. Tränade en del tillsammans med kortdistanslandslaget i triathlon, och tillsammans med mina rumskamrater. Det visade sig att kortdistansgrabbarna inte var så farliga som de såg ut, och det var otroligt trevligt och motiverande att få vara med och köra några pass med dem! Jag får tacka och bocka så mycket för det. Första veckan bodde jag med Peter, som bara kunde stanna i en vecka, vilket gjorde att Mange fick komma och ta över andra halvan av dubbelsängen i vecka nummer två. Mina båda rums- och träningskamrater bjöd på galet bra och lärorikt sällskap.

Peter blickar ut över det otroligt vackra landskapet från toppen av en klättring ute på favoritslingan.

Och trots tveksamheter med tanke på mina gamla skador som långsamt börjar bli bra nu, så genomförde jag också ett triathlon. Någon form av motionstävling på någon påhittad distans som var något mellan en sprint och en olympisk. Loppet gick av stapeln under tiden de tuffa grabbarna och tjejerna genomförde Challenge Fuerteventura (1/2-ironman). Mitt lopp gick riktigt bra med tanke på 10 dagar av ganska tuff träning i ryggen. Fick bra motivation på cykeln tack vare Tom Honig (kände lite press att länka tillbaka nu när han var så snäll att länka till mig i sitt senaste inlägg) som försvann upp ur vattnet en bra bit före mig. Som tur var lyckades jag trampa ikapp och om, tog över ledarmotorcykeln och lyckades hålla lucka hela vägen in i mål, efter att ha gjort en smått stressig löpning där jag bara väntade på att bli omsprungen av Tom och tysken, vilket som tur var aldrig hände. Roligt lopp, och mina gamla skadedrabbade ben sade inte ifrån varken under tiden eller efter. Positivt! Och tack vare att Tom och jag var så snabba på tävlingen hann vi faktiskt spurta bort till frukostbuffén för att ta en andra frukost innan stängningsdags. Sjukt värt.

Glassigt.

Efter att alla tjejer hade fått autografer och alla fotografer hade lugnat sig, kunde man insupa atmosfären som tävlingsdagen gav, genom att titta på bland annat Lisa Nordéns härligt imponerande vinst i Challenge Fuerteventura. Två lopp gick på samma dag, med totalt två damsegrare och två herrsegrare. Två svenskar tog guld – jag och Lisa. Känn på den. Lisas guld var kanske aningen tuffare, det måste jag erkänna.

Skulle kunna skriva en halv bok om det som hände på Playitas, med alla tankar runtomkring allting, men.. jag gör inte det, ni får försöka tänka er hur det var. Men jag kan säga som så att jag garanterat kommer försöka göra om det så snart som möjligt. Kan ju ha varit det bästa jag gjort på  länge. Att återvända till vardagen som i nuläget innebär att försöka studera skiten ur mig för att kunna prestera på de tio stundande maj-tentorna, är inte lika roligt i jämförelse.

Over and out.